Aurora Ljungstedt: Hastfordska vapnet

Sveriges allra första pusseldeckare påstår baksidan på Hastfordska vapnet och hämtar i Bertil Falks efterord stöd för det av Yvonne Leffler. Det kan säkerligen stämma – jag är inte alls tillräckligt bevandrad i deckargenrens historia för att kunna ha en vettig åsikt.

Hastfordska vapnet är berättelsen om det till synes olösliga mordet på baron Hastford, men nästan lika mycket en kärlekshistoria om sonen Hugo Hastford och hans Elina. Den korta romanen publicerades första gången i Nya Dagligt Allehanda 1870 och ingick i Onkel Benjamins album. Små hvardaliga historier som kom i bokform 1873. Stavning och ordformer har mordeniserats, vilket jag tycker är lite synd. På det stora hela är det säkerligen ett beslut som gynnar förlaget och boken, eftersom det gör den mer tillgänglig för nutida läsare, men personligen hade jag föredragit att få den presenterad som när den först trycktes. I mina ögon skär sig kontrasten mellan det moderna och det som inte kunnat moderniseras, som de frekvent förekommande icke, ty eller ehuru eller de långa och mer avancerat uppbyggda meningarna. Å andra sidan kan man inte låta bli att erkänna att en inledningsmening som

Någon af de tyska filosoferna, jag tror det är Fichte, säger på ett ställe, att hvarje menniska måste hafva ett mål, som är dess lifs lifskraft, äfven om detta mål icke är annat än en chimèr; det är likväl denna chimèr som låter oss gå framåt; liksom bönderna i Italien sätta en hötapp på vagnsstången framför sin åsna; hon ser den beständigt helt nära och kan aldrig hinna den, men åsynen deraf och begäret derefter låta henne glömma vägens längd och tyngden af lasset.

sannolikt inte hade lockat särskilt många läsare som inte redan var fast beslutna att läsa boken. Den kan jämföras med

Någon av de tyska filosoferna, jag tror det är Fichte, säger på ett ställe, att varje människa måste ha ett mål, som är dess livs livskraft, även om detta mål icke är annat än en chimär; det är likväl denna chimär som låter oss gå framåt; liksom bönderna i Italien sätter en hötapp på vagnsstången framför sin åsna; hon ser den beständigt helt nära och kan aldrig hinna den, men åsynen därav och begäret därefter låter henne glömma vägens längd och tyngden av lasset.

som om än fortfarande mastig inte torde ha riktigt samma avskräckande förmåga.

Romanen i sig är bättre än jag hade förväntat mig: Om vi ser till upplagorna som Aurora Ljungstedt sålde, var hon sin tids Jan Guillou skriver Falk i sitt efterord, men jag läser då betydligt hellre Ljungstedt än Guillou. Trots att jag inte alls är någon anhängare av spänningslitteratur är intrigen särskilt de sista sextio sidorna gripande, även om det kanske inte så mycket är frågan om vem som är mördaren i sig som är det som rör mig, utan konsekvenserna de olika alternativen skulle få för personer i boken. Hastfordska vapnet är en roman som förmodligen bör läsas huvudsakligen för sitt litteraturhistoriska värde, men det är långt ifrån en plåga att göra det.

Boken innehåller någon enstaka illustration av Nicolas Krizan. Jag förstår inte riktigt varför man antingen inte utelämnat den eller haft med åtminstone ett par till – gärna det andra alternativet, för Krizan är duktig och illustrerar på ett sätt som bidrar till berättelsen samtidigt som han fortfarande inte skapar bestämda bilder åt läsaren utan lämnar fantasin fri.

Boken är utgiven av Aleph, som tidigare även publicerat Två sällsamma berättelser med "En gubbes minnen" och "Harolds skugga". Vill man läsa Hastfordska vapnet med originalstavning går det också alldeles utmärkt, så länge man inte har någonting emot att läsa på skärmen: romanen ligger bland hennes samlade texter på Projekt Runeberg.