Månskensdans

Litteratur-, språk- och kulturblogg.

Johan Jönsson
johanjonsson.net

torsdag, september 14, 2006

Kent Hägglund: William Shakespeare – En man för alla tider

Kent Hägglunds William Shakespeare – En man för alla tider irriterar mig inledningsvis något oerhört. Förmodligen hade jag hoppats på någonting annat – jag hade i alla fall inte väntat mig ett tonfall som mest för tankarna till läroböcker för grundskoleelever. Det är inget fel på att skriva enkelt, men det finns en skillnad mellan enkelt och simpelt. Å andra sidan hör jag inte heller till målgruppen: den riktar sig till en intresserad allmänhet, om man skall tro baksidetexten, men denna intresserade allmänhet torde vara en utan några egentliga kunskaper om personen Shakespeare och kanske inte ens om hans verk eller samtid. Det är en grundläggande presentation: Hägglund tar inte bara upp dramatikern, utan även från en mycket enkel nivå den tid och teater som är förutsättningen för hans verk och som man bör förstå för att kunna förstå både Shakespeare och hans dramer – för även om diktverken naturligtvis nämns, så är det skådespelen som står i centrum här.

Hägglund redogör för de teorier som finns gällnde Shakespeares liv och skapande. Ibland lägger han fram något motargument som får en att ana var han själv står utan att han egentligen säger sig stödja någon särskild synpunkt, men lika ofta lämnas tolkningarna än mer öppna. Lyckligtvis – kanske kommer osäkerheten, den ständiga oviljan att säga hur någonting absolut var, att frustrera vissa läsare, men en sådan här bok behöver gång på gång understryka det faktum att man, trots att man med tanke på när han levde och vilken bakgrund han hade vet förbluffande mycket om Shakespeare, saknar säker kunskap om väldigt mycket. På en punkt argumenterar Hägglund dock med emfas, och det är mot de olika teorier som hävdar att det inte skulle ha varit handskmakarsonen William Shakespeare som skrev pjäserna som publicerats i hans namn. Hägglund presenterar motargument och påpekar gärna hur långsökta dessa teorier om andra författare som skulle ha använt sig av hans namn är.

Några gånger önskar jag att Hägglund hade kunnat vara mer försiktig, men det är i allmänhet när han lämnar just Shakespeare och istället rör sig kring honom. När ett brev från en engelsman på besök i Italien förs fram som bevis på de kvinnorollsbeklädda pojkskådespelarnas skicklighet och en kommentar i Kleopatra skall visa på det förtroende manusförfattaren hade för dem blir det väl tunt och onödigt spekulativt, för att inte tala om effekten när bokens författare ger sig in i kulturstödsdiskussionen. Han tar upp att Shakspeare används som ett argument för hur bra det är med fri konkurrens och att hans pjäser blev så bra för att dramatikernas inkomster var beroende av att deras verk lockade stor publik.

Men det är stor skillnad mellan samhället då och nu. Se bara på hur teknik och produktion förändras. I början av 1600-talet kunde ett par skickliga snickare bygga en oxkärra på de två tre timmar det tog att spela Hamlet, en kärra som kunde användas för att transportera varor en sträcka på fyrtio kilometer om dagen. Idag bygger man flera långtradare på samma tid, bilar som kan frakta mångdubbelt större laster över 80 mil på ett dygn. Men att spela Hamlet tar fortfarande lika lång tid. Att göra teater är idag alldeles för kostsamt för att man ska kunna finansiera det enbart med biljettintäkter.

Utan att här och nu ta ställning till kulturstödsfrågan kan man konstatera att det även rent bortsett från att nämnda utveckling har lett till att vi i väst idag har betydligt större resurser att spendera på dylika fritidsnöjen är ett resonemang som har tillräckligt stora hål för att man skall kunna köra en mindre oljetanker genom det: visst kan man bygga flera långtradare på samma tid, men är det ett par skickliga industriarbetare som ligger bakom det? När delarna i långtradaren väl har monterats ihop – i en fabrik där betydligt fler än ett par personer arbetar på den – har de gått genom långt längre underleverantörskedja och varit i kontakt med mångdubbelt fler personer än det material som snickarna byggde oxkärran av. Nästan vem som helst med fem minuter över borde, oavsett om man hyser den åsikten eller ej, kunna hitta bättre exempel för att illustrera för varför teatern i dagens samhälle bör subventioneras och varför Shakespeare inte är ett bra argument för att den inte skall det.

Boken tar inte bara upp Shakespeare och hans samtid utan går även igenom den behandling hans pjäser har fått från det att de skrevs fram till idag och ägnar ett eget kapitel åt deras historia i Sverige. Mot slutet finns en kortfattad genomgång av Shakespeares verk ett efter ett där Hägglund går igenom handling, tidiga upplagor, inspirationskällor, historik och eventuella filmatiseringar eller kuriosa. Tillsammans med den kommenterade och föredömligt vägledande litteraturlistan för den som söker vidare och djupare kunskap är William Shakespeare – En man för alla tider en inte alls särskilt dum första presentation av en dramatiker och språkkonstnär som faktiskt är värd den uppmärksamhet han ges, förutsatt att man står ur med författarens nivå och tonfall.

2 Kommentarer:

Blogger Biltjejen sade:

Om du någonsin träffat Hägglund så skulle du inte tycka att han är på en låg nivå! Boken skall kunna läsas utav alla de som kan allt om Shakespeare och dem som inte kan någonting. Att jämföra en bok med lastbilar är väl inte så lätt eller hur? Visst att det tar kort tid att tillverka saker som förstör miljön men det gör inte en pjäs. Det ska ta lång tid att lära in och framföra det är de som är det fina i den typen av underhållning, har man inte tid till de så kan man snabbspola en film i stället eller läsa om pjäsen. "En man för alla tider" är mycket genomarbetad bok.

21/7/09 22:11  
Anonymous Johan sade:

Jag recenserar inte författare. Jag recenserar boken. Hägglund kan säkert hur mycket som helst, men det är faktiskt irrelevant här.

//JJ

9/8/11 19:26  

Skicka en kommentar

<< Home