Månskensdans

Litteratur-, språk- och kulturblogg.

Johan Jönsson
johanjonsson.net

måndag, november 13, 2006

Dualism i fantastiken: yttre och inre ondska

En ständigt återkommande kamp i det mänskliga berättandet är den mot en själv: vanligtvis för de moraliskt rätta valen och mot de destruktiva delarna av den mänskliga personligheten. Vad som är det moraliskt rätta kan naturligtvis variera: Gamla testamentet innehåller en portion berättelser om mänsklig frestelse, men slutsatsen om vad man borde komma fram till kan ibland skilja sig en smula från den jag skulle dra.

Den moraliska kampen tar sig ofta uttryck i en inre dualism: en människas "goda" egenskaper ställs mot hennes "onda", antingen för att göra det abstrakta mer konkret eller för att man har en världsbild där gott och ont som absoluta begrepp är ett mycket verkligt faktum. Bäst på att konkretisera det redan konkretiserade är den fantastiska litteraturen, som gärna tar yttre symboler till sin hjälp. Sméagol för en inre kamp mot Gollum, där den senare uppstått med hjälp av ringens inflytande i en fiktiv värld där ondska och godhet är tillräckligt fasta begrepp för att man skall kunna bygga sig murar med hjälp av dem.

Good and ill have not changed since yesteryear; nor are they one thing among Elves and Dwarves and another among Men. It is a man's part to discern them, as much in the Golden Wood as in his own house.
  (The Two Towers, Aragorn till Éomer)

Mycket fantasylitteratur överlag gärna tar till grepp som ren yttre ondska för att fördärva det goda, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att få kulturformer torde lägga sådan vikt vid en definierad och påtagligt existerande form av begreppen. Hos Stephen Donaldson böcker om Thomas Covenant, som visserligen för en ständigt inre kamp mot sig själv, finns inte ens något motstånd i motsvarande situation: när jättarna inser att tre unga ur deras skara fördärvats med hjälp av Illjordsstenen sätter de sig, nästan utan undantag, i förtvivlan ned och låter sig dödas.

I det verk som blivit ikonen för idén om människan som en varelse med en god och en ond personlighet, Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, finns Henry Jekylls sämre sida redan inom honom men behöver ändå hjälp av yttre omständigheter för att plocka fram Hyde. Hans experiment är ett misslyckande: Hyde personifierar hans onda sida utan att han lyckas rena Jekyll. Även i Star Wars är det en yttre kraft som plockar fram den mörka sidan hos Anakin Skywalker och förvandlar honom till Darth Vader, men som lockar honom till sig och håller honom fast med hjälp av känslor som redan finns inom honom: rädsla, vrede, hat.

I animen Elfen Lied är det fantastiska elementet någonting som finns inom personerna: generna som säger åt dem att ta död på sin omgivning kämpar mot medmänskligheten. Det yttre inflytandet blir istället det vanliga: hur deras omgivning förkastar och misshandlar dem vägs mot den värme de visas.

4 Kommentarer:

Anonymous Anonym sade:

Elfen Lied, huh? ^^
(no further comment :) )

14/11/06 12:41  
Anonymous Anonym sade:

Jag har aldrig gillat hur Sagan Om Ringen (och dess oräkneliga imitationer) utan vidare definierar hela folk och raser som monolitiskt "onda"; det luktar förtäckt rasism lång väg. Där, jag sa det.

Fantasy som definerar ondska som en genetisk egenskap, en "sort" (t.ex. "orcer"), är subtilt omoralisk: genom att påstå att "Dom Där Andra Raserna" är "onda" har man bekvämt förnekat möjligheten att ifrågasätta sina egna motiv och handlingar -- som till exempel folkmord.

Vissa SF/F-författare gör den sortens dubbelsnack till en agenda, och hävdar rentav att personens uppsåt definierar om en handling är god eller ond: Om du är god, kan du begå precis vilka illdåd som helst och ändå vara "god". Uff.

14/11/06 14:54  
Blogger ChW sade:

Och inte särskilt förtäckt heller. Notera för övrigt att de onda är de svartmuskiga, de som kommer från öster och söder. (Inte för att jag kommer med några nyheter här, förstås. Den slutsatsen är det fler än jag som har dragit ur Sagan om ringen.)

14/11/06 15:08  
Anonymous Johan sade:

Nej, det är ju därför Sméagol/Gollum är en intressant person: han representerar en gråzon och en inre kamp där han faktiskt inte står på den ena eller den andra sidan. Det han gör är varken tvärsäkert rätt eller tvärsäkert fel; han vill göra gott samtidigt som han inte kan låta bli att dras till ringen. Den sortens kamp, som tas upp i textsnutten ovan, tycker jag är långt mer intressant än den övergripande kampen mot den absoluta och oifrågasättbara ondskan.

Vissa SF/F-författare gör den sortens dubbelsnack till en agenda, och hävdar rentav att personens uppsåt definierar om en handling är god eller ond: Om du är god, kan du begå precis vilka illdåd som helst och ändå vara "god".

Som mitt ständiga exempel David Eddings.

//JJ

14/11/06 15:15  

Skicka en kommentar

<< Home