Vem var Shakespeare?

Täcknamn Shakespeare – Edward de Veres hemliga liv är Gösta Friberg och Helana Brodin Fribergs bidrag till den infekterade debatten om William Shakespeares identitet. Var det mannen från Stratford-upon-Avon (i boken refererad till som Will Shakspere) eller någon annan – Francis Bacon, Henry Neville, Christopher Marlowe, Edward de Vere? Friberg och Brodin Friberg för här fram den sistnämnda tesen, som först blev aktuell med John Thomas Looneys Shakespeare Identified från 1920. Genom att peka på saker i Shakespeares pjäser som de anser krossar den traditionella bilden – sådant Stratfordmannen inte borde veta i form av detaljerade kunskaper om den europeiska kontinenten, intrigerna vid hovet och litterära verk som inte fanns tillgängliga på språk han bör ha förstått – försöker de visa att skådespelen måste ha skrivits av någon annan.

Dylika påståenden leder ibland till anklagelser om att inte kunna acceptera att en person som William Shakespeare från Stratford-upon-Avon kunde ha skrivit dem; att han inte var av tillräckligt fin börd. Det är åtminstone i det här sammanhanget i sig en orättfärdig anklagelse: resonemang kring vilka kunskaper och verk en person i hans ställning kan ha haft tillgång till säger mer om dåtidens England än någonting annat och kan inte gärna ignoreras bara för att det inte är politiskt korrekt. Vad som däremot irriterar i boken är antydningarna om att en man som ägnade sig åt vissa typer av ekonomiska transaktioner inte skulle ha kunnat skriva skådespelen. Stenförsäljningar och utlåning av pengar tas upp på ett sätt som gör det svårt att se det som att inte åtminstone en del av poängen är att en man som ägnade sig åt de affärer som tas upp inte skulle kunna vara den person som var Shakespeare – och det är varken vidare relevant eller snyggt. Det är inte heller vad som verkar vara ett närmast tvångsmässigt behov av att då och då få skjuta in att Stratfordmannen skulle haft en ockrare som god vän.

Denna tidigare nämnda gömda personen bakom verken skulle alltså enligt författarna ha varit Edward de Vere, earlen av Oxford. Genom ett flerhundrasidigt porträtt av hans liv, omgivning och "egna" litterära verk samlar de bevis som pekar mot att Edward de Vere skulle ha skrivit dem. Referenser till händelser i hans liv, såväl som vid det hov han var en del av; parafraserade svåråtkomliga verk som man vet att Oxford haft tillgång till och studerat och annat material han hämtat inspiration från; formuleringar i texter från hans hand – brev, dikter – som senare återfinns hos Shakespeare; geografiska överrensstämmelser med platser som han tidigare besökt, särskilt i Italien; falkjakts- och juridiktermer som han var lämpad att ha kunskaper om; kryptiska formuleringar som sägs leda till hans namn. Om och om igen slår de till med någonting de åtminstone själva verkar tycka i sig självt borde vara nog – vilket de ofta och gärna påpekar.

På det stora hela hade boken gett ett betydligt mer övertygande intryck om författarna helt enkelt presenterat de bevis de anser vara så bra och lämnat det åt läsaren att dra slutsatserna istället för att påpeka hur självklart det är att man måste dra samma slutsatser som de – särskilt när det inte alls ter sig helt naturligt i läsarens öga. Framför allt inledningsvis hade en större andel bevis för tesen och mindre tal om bevisens förträfflighet varit att föredra. Det hade med fördel kunnat ta upp till exempel den plats där det nu ligger ett kapitel om att Sigmund Freud minsann också ansåg att det var earlen av Oxford som låg bakom Shakespeares litterära produktion. Jag är fullständigt ointresserad av huruvida Freud höll med bokens författare eller inte. Jag vill se saker som kan få mig att göra det om boken över huvud taget skall vara värd att läsa. Likaså hade de gärna fått arbeta mindre med dramatiserande passager som skall levandegöra Edward de Vere och hans samtid. Kommer den som behöver dem för att vara intresserad av boken verkligen att orka sig igenom den här tegelstensdiskussionen om Shakespeares identitet hur som helst? Formuleringar som bara en författare i världslitteraturen som gör någonting kan också vara bra att lämna bakom sig när manuset går till tryck – det får mig som läsare att vilja lägga boken åt sidan, sätta mig att fundera och komma fram till en författare som visar att de har fel.

Retoriken är överlag förstålig: tidigare stratfordianers begåvning och öppna sinnen verkar stå i direkt förhållande till om författarna kan använda något av deras arbete för att stärka sin tes eller ej. Att stratfordianska forskare trots de överväldigande bevisen klamrar sig fast vid sin tes har "förståeliga" skäl, som att de skulle rasera allt sitt tidigare arbete och göra sitt akademiska arbete överflödigt. Det är "känsliga" läsare som upptäcker att någonting inte står rätt till. Om och om igen får man intrycket av att åren och debatterna lämnat bittra spår hos Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg. Till deras försvar skall sägas att de på intet sätt har det högst uppskruvade tonläget i debatten, men läsaren snubblar ändå på kanten till stratfordianernas och antistratfordianernas (eller oxfordianernas) skyttegravskrig. Som en person som inte är inblandad i den akademiska debatten hade jag gärna sett mindre bittra nålstick mot stratfordianerna och mer klara bevis om varför Edward de Vere är mannen bakom William Shakespeares lyrik och dramatik.

Ibland funderar man på hur författarna egentligen har tänkt. Jämför till exempel

Själva grunden för alltsammans var som sagt ståplatspubliken. Hantverkare, lärlingar, bagare, sjömän, ficktjuvar, lösdrivare och prostituerade fyllde "the pit", trots att det nya teaterhuset låg utanför stadens murar.

från sida 441 och

Effekterna var få och enkla. En skylt med ordet "Skog" räckte för att fantasin skulle vandra in mellan trädens skuggor.

från sida 442 med

Cirka 70 procent av Englands befolkning kunde inte läsa.

från sida 467. Hur kan man rimligtvis tycka att det räcker för fantasin om man tidigare har påpekat att en stor del av åskådarna tillhörde grupper som sannolikt knappast var de mest bildade i England vid tidpunkten och senare skriver att få av dessa borde ha kunnat läsa? På det stora hela känns argumentationen ofta väl tillyxad för att passa in i tesen, för att inte tala om långsökt – och det är fullständigt onödigt. Friberg och Brodin Friberg har goda argument för vad de vill säga. Genom att istället för att koncentrera sig på dem och ge dem en ordentligt genomgång famla efter nästan vad som helst som kan tänkas stödja Edward de Vere minskar de sin egen trovärdighet. Det är återkommande förmodligen bokens största problem: visst hänvisar de vidare så att man vet var man kan få mer, men de nästan åttahundra sidor de har till sitt förfogande här borde ha varit nog för verkligen arbeta igenom huvudpoängerna istället för att lämna dem halvfärdiga, konstatera att de tycker att ingen rimligtvis kan göra annat än att hålla med dem och hoppa vidare till nästa sak medan den mer tveksamma läsaren släpas efter. Är intrycket de ger – att deras exempel i dessa fall bara är toppen på ett isberg – falskt?

Mot slutet är det en rätt stor hög indicier som Gösta Friberg och Helana Brodin Friberg har samlat ihop, men sättet som de presenterar dem på lämnar en del att önska. Täcknamn Shakespeare – Edward de Veres hemliga liv är på intet sätt en bok som uppnår sitt syfte – att övertyga mig om att Edward de Vere var personen som skrev William Shakespeares skådespel – men den gör mig i alla fall tillräckligt intresserad för att vilja gå vidare och se vad andra har att säga om ämnet.