Shakespeare och Carina Burman

En bit in i den i föregående inlägget nämnda tegelstenen Täcknamn Shakespeare – Edward de Veres hemliga liv kan jag för övrigt konstatera att även om den inte imponerar särskilt mycket på mig så den behandling Carina Burman gav den i Svenska Dagbladet i oktober (där hon också ställer sig mer positiv till Kent Hägglunds William Shakespeare – En man för alla tider än jag var) fullständigt värdelös. Jag skall inte påstå att jag själv som stratfordian läser den med helt öppet sinne, men Burmans text lider av mycket av det som irriterar mig (och det är en hel del) i Fribergs och Brodin Fribergs bok – fast värre.

Ändå är somliga av annan åsikt. Det finns saker man vet, som att dinosaurierna är utdöda. Själv visste jag att det funnits sådana som trodde att Shakespeare inte skrivit de verk han är känd för. Inte kunde jag tänka mig att sådana anti-stratfordianer fanns kvar i våra upplysta tider! På en vinbjudning i en engelsk universitetsstad mötte jag härom året mitt första exemplar, som genast meddelade att Francis Bacon skrivit Shakespeares verk. Jag hade inte blivit mer förvånad om jag mött en hop häxor på en hed i Skottland.

Föga anade jag, som det heter i missromanerna. Inte nog med att anti-stratfordianer finns, de verkar kläckas allt snabbare. Förra året utkom Brenda James och William D Rubinsteins "The Truth will out" - uppmärksammad i bland annat denna tidning - och i veckan kom Gösta Fribergs och Helena Brodin Fribergs "Täcknamn Shakespeare".

Mysterier lockar. Det har fantiserats mycket om Shakespeares liv, han har varit romanhjälte otaliga gånger (givetvis också involverad i deckargåtor, som sig bör i dessa dagar) och dök på 90-talet upp som charmig filmhjälte i "Shakespeare in love". Bardens replik "God, I"m good!" sammanfattar rätt väl den allmänna synen på honom.

Men, som sagt, han var handskmakarson och skådespelare. Vissa låter sig inte imponeras av sådant - och vissa människor längtar mycket starkt efter att imponeras. De vill ha ett geni, men ett geni som duger. Ur sådan mylla växer en anti-stratfordian.

Mycket förenar de båda anti-stratfordianska böckerna. De uppvisar nästan identiskt lika argument: Shakespeare kan inte ha skrivit pjäserna. Han hade varken studerat vid universitetet eller besökt kontinenten, och han var framför allt inte högadlig. Redan hos de första anti-stratfordianerna på 1800-talet märktes tydliga drag av bördshögfärd, och den här kvartetten är inga undantag.

Anti-stratfordianernas argument är genomgående mycket svaga. Adliga kandidater må ha rest till Italien och Frankrike, men det spelar ingen roll. Oavsett om Shakespeares pjäser utspelar sig i antikens Rom, i Verona eller i Ardennerskogen är nämligen deras egentliga spelplats samtidens England.

Självklart utspelas de egentligen i samtidens England. Kopplingarna till intrigerna i dåtidens England är, vilket Carina Burman förutsatt att hon är läskunnig och faktiskt har tagit sig igenom boken hon skriver om inte kan vara omedveten om, någonting författarna tar upp om och om igen. Det är andra detaljer som argumentationen om resorna till kontinenten bygger på. Bördshögfärd har inte vidare mycket med diskussionen om huruvida William Shakespeare från Stratford-upon-Avon kunde ha tillgång till de kunskaper och verk som nämns; det handlar mer om vilka chanser folk i allmänhet i dåtidens England hade att skaffa sig dem. Et cetera et cetera. Hon klagar på antistradfordianernas argumentationskonst, men själv argumenterar hon inte ens: hon bara öser förakt över dem som inte delar hennes åsikt.

Jag håller med henne i sak, men Svenska Dagbladets läsare förtjänar bättre än den här smörjan.