Egilnt en uednrsnnikög vid ett elknegst univirsetret

The phaonmneal pweor of the hmuan mnid, aoccdrnig to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy, it dseno't mtaetr in waht oerdr the ltteres in a wrod are, the olny iproamtnt tihng is taht the frsit and lsat ltteer be in the rghit pclae. The rset can be a taotl mses and you can sitll raed it whotuit a pboerlm. Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. Azanmig huh? Yaeh and I awlyas tghuhot slpeling was ipmorantt!

Jag vet inte om någon sådan forskning faktiskt har ägt rum vid Cambridge (att det fungerar borde väl inte vara så hemskt revolutionerande), men textsnutten ovan är i olika former populär att sprida över internet – en sökning på "the phaonmneal pweor of the hmuan mnid" ger en bit över femtiotusen träffar på Google. Det är i och för sig roligt, men den som på allvar drar den sista slutsatsen – att det skulle betyda att stavning inte spelar någon större roll – lär bedra sig. Det borde inte kräva särskilt mycket eftertanke för att inse att det är få felstavningar som faktiskt påverkar betydelsen. De förekommer, men de är i minoritet och oftast förstår vi vad även den som stavar som en kratta vill få fram. Dessutom handlar det i det här fallet bara om anslagsfel. Att stava fel över huvud taget kan lika gärna innebära att bokstäver saknas, är utbytta eller har tillkommit.

I Språkvård 4/2006 skriver Lars Melin om vilken effekt felstavningar får för läsaren. Han använder sig av något äldre undersökningar som utgångspunkt och sedan huvudsakligen av en rad C- och D-uppsatser vid Stockholms universitet under 2006. Att läsa ett ensamt felstavat ord tar tjugotvå procent längre tid än ett rättstavat och lästiden ökar för texter som innehåller ett par stavfel – är stavfelen däremot för många tappar läsaren intresset och läser fortare. Dessutom sjunker förtroendet läsaren har för texten, särskilt när det handlar om anslagsfel. Någonting som däremot inte skall påverkas är hur mycket man minns av vad man har läst. Den som skriver någonting och stavar fel bör alltså inte först och främst oroa sig för om budskapet kommer att gå fram eller inte, för det gör det nästan alltid, utan för hur det kommer att tas emot.

Jag har bara läst Melins artikel och inte själva uppsatserna, vilket är synd, för det skulle nog vara intressant. Däremot väcker texten frågor som jag misstänker inte blir besvarade där i någon större utsträckning heller: texter i vilket sammanhang? Påverkas förtroendet av texten i lika hög utsträckning oavsett vilken sorts text det handlar om eller finns det skillnader mellan hur man reagerar på ett stavfel i en tidsningsartikel och i ett mail? Tar det längre tid att läsa så kallat SMS-språk för personer som ständigt använder det, eller följer det deras norm lika mycket som den "vanliga" normen gör? Påverkas förtroendet hos personer som själva alltid stavar och som o, för att ta ett exempel, om de hittar det i en myndighetstext? Finns det skillnader mellan hur mycket olika grupper förlorar i förtroende?

"Rätt" och "fel" är alltid kniviga begrepp när det handlar om språk. Vad man än tycker om det finns det dock mycket goda skäl att försöka hålla sig till existerande normer. Jag skulle kunna bli mycket bättre på det själv om jag bara lärde mig att korrekturläsa mina egna texter ordentligt. Skall jag döma utifrån min egen upplevelse går det dock att göra klart värre saker än att bara stava fel: jag har fruktansvärt svårt för att över huvud taget ta det en person som tillsammans med slarvig stavning använder för många versaler och utropstecken skriver på allvar oavsett vad jag själv skulle önska, till exempel.