Barn och läsning

Jag läser en artikel på svd.se om barn och läsning och blir lite ledsen. Ser det verkligen ut såhär?

Svenska barn anses normalt vara läsmogna kring skolstarten. De föräldrar som försöker slussa in sina småttingar i det skrivna ordets värld mycket tidigare än så, bemöts ofta med stor skepsis: "Försöker du skapa ett underbarn?" "Barn ska väl få vara barn så länge de är barn".

Att döma av kommentarerna till artikeln gör det verkligen det – innan jag kom dit hade jag halvt antagit att det var artikelförfattarens överdrifter. Som om det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan läsande och att ha roligt, mellan lek och lärande. Som om det senare inte så ofta skulle vara synonymt för barn. Som om man skulle göra barn en björntjänst genom att tidigt göra läsandet till en naturlig del av deras liv istället för att det första mötet skall bli ett stressat tvång i en skola som tyvärr ändå (eller kanske snarare just därför) inte alltid lär dem, kämpande lärare till trots. Jag tror inte heller att det är lyckat att sätta treåringar i katederundervisning och få dem att bokstav för bokstav ljuda fram far ror – även om jag i tvåårsåldern enligt uppgift skall ha tyckt att något av det mest spännande man kunde göra var att rabbla alfabetet – men det är ju inte det det handlar om. Att lära sig läsa är en lek för ett barn som får göra det i sin egen takt på sina egna villkor. Utan tvång, utan stress, utan allt det där som kväver det lustfyllda i lärandet och som alldeles för ofta tar överhanden i skolan. Jag tycker synd om barn till föräldrar som aktivt väljer att inte ge dem chansen att få utforska det skrivna ordet innan det blir ett måste. Att försöka lägga hinder ivägen för dem som faktiskt försöker gör mig förbannad.

För att inte tala om hur illamående hela janteandan som ligger över det hela gör mig. Barn får ju för allt i världen inte vara duktiga. Barn skall vara som alla andra barn, även om de råkar tycka att det är hur roligt som helst att leka med bokstäver och ord.

Fy fan.