Omläsningar igen

Ett av de första inläggen jag skrev på Månskensdans handlade om omläsningar, och jag beklagade mig över att jag slösade tid på att läsa sådant jag redan hade läst istället för att sätta tänderna i någon av alla de tusentals fantastiska böcker som jag vet väntar på mig där ute. Jag kom att tänka på det när jag nyligen läste Olof Lagercrantz trevliga lilla skrift Om konsten att läsa och skriva, som huvudsakligen är en läsvärd skildring av författarens förhållande till skönlitteraturen.

När jag som ung vildläste – jag låg länge på sanatorier för lungsot och hade gott om tid – föll det mig aldrig in att läsa om en bok. I det rika boklandskapet fanns det tusen vägar som var oprövade. En dåre den som gick dem två gånger.

[---]

Första gången befinner vi oss i en situation som överrensstämmer med vårt normala oläsande liv. Vi vet inte, vad nästa ögonblick ska bjuda oss, och inte vad som står på nästa sida. Vi skyndar osss framåt för att få reda på hur det går för oss själva liksom för personerna i romanen.

[---]

När vi läser andra gången är det som att läsa en döds biografi eller se vårt liv strax innan vi ska lämna det. Nu står det klart varför den där upplevelsen i första kapitlet gjorde så starkt intryck på hjältinnan. Det avgjorde i själva verket hennes liv. Ett mönster träder fram. Det som var oöverskådligt blir enkelt och begripligt.

En morgon för ett par veckor sedan satt jag hemma hos en vän och såg på film med henne. Vi såg, för hennes del för långt ifrån första gången, Lucky Number Slevin, och jag undrade om inte den typen av film – där mycket av poängen är ovissheten om vad som händer och uppdagandet av vad som ligger bakom allt – passade sig sällsynt illa för att se om och om igen. Hon svarade att det tvärtom var just den typen av film som hon ogillade att se första gången, eftersom hon då bara satt och undrade vad som skulle hända. Det fick mig att tänka på Berthold Brechts episka teater och viljan att lyfta fram det som annars hamnar i skuggan av inlevelsen: det finns alltid sådant man annars missar. Kanske en bidragande orsak till att jag har svårt för spänningslitteratur.

Skall man nu läsa om böcker kan det i och för sig finnas en poäng i att ge sig på Heart of Darkness snarare än Hornblower. I den senare tvivlar jag på att jag kommer upptäcka särskilt många fler nyanser.