Ljudböcker
En mindre diskussion på ett litteraturforum igår kväll fick mig att fundera på ljudböcker och att lyssna på skönlitteratur. Jag tycker inte om det. Eller att lyssna på litteratur över huvud taget. Eller särskilt mycket annat som hade kunnat framföras i text istället för som tal om jag inte samtidigt åtminstone kompenseras av mänskligt umgänge. Jag är en textmänniska ut i fingerspetsarna.
Skönlitteratur driver mig halvt till vansinne: det kommer någon förbaskad röst mellan mig och texten som jag vill göra mig en egen tolkning av, det går mycket långsammare än jag skulle vilja och framför allt så känner jag inte att jag får något grepp om texten. Orden är närvarande när de yttras och fladdrar sedan förbi och är inte fortfarande närvarande när jag kommer till nästa mening, stycke eller sida på samma sätt som om det hade varit text. Jag tappar inte bort mig, men det blir mycket svårare för mig att greppa annat än vad som händer, vilket inte alls behöver vara det jag är mest intresserad av.
Det som jag i allmänhet tycker är lyssningsbart är sådant som inte var tänkt att läsas från början – till exempel folksagor, där det mesta som inte passar muntligt berättande hur som helst har skalats bort, och som i sin tur istället är mycket tråkigare att läsa. För mig är det – även om det naturligtvis finns undantag åt båda hållen – generellt två helt olika saker: det som har skapats för att läsas är jobbigt att lyssna på och det som har skapats för att lyssna på (och allra helst inte skrivits ned i processen) är tråkigt att läsa. Ljudböcker hör nästan uteslutande till den förstnämnda kategorin.
Fast visst finns det litteraturformer som skapats för att yttras som allt som oftast fungerar även i text. Mycket, om än inte all, dramatik, till exempel. Då betydligt hellre Shakespeare än Molière.
Skönlitteratur driver mig halvt till vansinne: det kommer någon förbaskad röst mellan mig och texten som jag vill göra mig en egen tolkning av, det går mycket långsammare än jag skulle vilja och framför allt så känner jag inte att jag får något grepp om texten. Orden är närvarande när de yttras och fladdrar sedan förbi och är inte fortfarande närvarande när jag kommer till nästa mening, stycke eller sida på samma sätt som om det hade varit text. Jag tappar inte bort mig, men det blir mycket svårare för mig att greppa annat än vad som händer, vilket inte alls behöver vara det jag är mest intresserad av.
Det som jag i allmänhet tycker är lyssningsbart är sådant som inte var tänkt att läsas från början – till exempel folksagor, där det mesta som inte passar muntligt berättande hur som helst har skalats bort, och som i sin tur istället är mycket tråkigare att läsa. För mig är det – även om det naturligtvis finns undantag åt båda hållen – generellt två helt olika saker: det som har skapats för att läsas är jobbigt att lyssna på och det som har skapats för att lyssna på (och allra helst inte skrivits ned i processen) är tråkigt att läsa. Ljudböcker hör nästan uteslutande till den förstnämnda kategorin.
Fast visst finns det litteraturformer som skapats för att yttras som allt som oftast fungerar även i text. Mycket, om än inte all, dramatik, till exempel. Då betydligt hellre Shakespeare än Molière.
posted by Johan | 09:39
5 Kommentarer:
Zappade förbi en helt fantastisk inläsning (av något, jag missade vad det var, men det inkluderade ett lejon) med Ernst-Hugo Järegård som visades i SVT nu under julhelgen. Men det blir ju en annan sak när man ser den som läser, med gester och minspel och allt - det blir mer en teatermonolog. Ljudböcker har jag aldrig lyssnat på,men jag har en känsla av att det det skulle göra mig lite irriterad.
Sedan är det väl få som kan mäta sig med gamle Ernst-Hugo, förstås.
Jag tänker mig ljudböcker som något av en nödlösning - om man blir blind eller halvblind och inte har kraft att lära sig blidskrift (för att man kanske är för gammal) eller på ett mindre dramatiskt sätt, man lyssnar på en bok i stället för att läsa den för att spara tid, man gör till exempel en massa praktiska saker medan man lyssnar.
Jag läser hellre utom när det gäller dramer eller diktläsningar där man är närvande och också ser den som läser.
jag gillar verkligen text. jag gillar när man läser fel. när jag lyssnar på en talbok hör jag säkert fel lika ofta som jag läser fel, men när jag läser så upptäcker jag det tydligare och jag tycker det momentet försvinner lite i en ljudbok. jag tycker det är intressant att lyssna på en ljudbok samtidigt som man läser den riktiga boken, det är intressant att
släpa efter lite. i en slags fördröjning eller ligga lite framför. men som sagt, jag gillar verkligen text.
Alltid betydligt hellre Shakespeare än Molière. :-)
Fast annars har jag lyssnat på en del engelska ljudböcker som är en fröjd att höra eftersom skådespelarna som läser är så duktiga. Har inte hört några lika bra på svenska.
Det stämmer förvisso, och det är mycket möjligt att mitt perspektiv är både väl modernt och väl inskränkt, men jag vill fortfarande hävda att det är en stor skillnad mellan å ena sidan en roman som även om den senare läses högt – vilket jag som sagt helst inte lyssnar på – har skrivits av en författare som suttit och sett hur orden förhåller sig till varandra snarare än har lyssnat på dem och å andra sidan till exempel en folksaga som har fötts och utvecklats i en muntlig tradition (som jag helst inte läser). Naturligtvis är texten ovan helt och hållet subjektiv: jag försöker inte hävda att man som läser per definition får en sämre upplevelse av att lyssna på ljudböcker; jag konstaterar att jag får det. Jag tycker, tradition eller ej, helt enkelt inte att vanliga romaner fungerar särskilt väl att lyssna på.
Jag måste nog erkänna att jag aldrig har lagt märke till någon särskild tysk ljudbokstradition. Vad skulle du säga är skillnaden jämfört med i Sverige?
//JJ
Skicka en kommentar
<< Home