Ten Sorry Tales

En av de litteraturrelaterade saker jag ägnade mig åt i helgen var att läsa Ten Sorry Tales av Mick Jackson, som vännen jag övernattade hos hade lagt fram åt mig och sagt åt mig att läsa. Det visade sig vara det charmigaste jag har läst på länge. Jacksons noveller håller sig på båda sidorna om realismens stora staket, men oavsett vilken de står på så har de en underbart absurd ton med mörka stråk här och där. Det är tio berättelser som är skrivna med en vacker enkelhet, ofta men inte enbart – till de bättre hör om de ensamma gamla damerna som skaffar sig en samling män som de rökt i sitt rökeri och den om den pensionerade mannen som bygger en båt i sin källare och sedan till sin sorg inser att han inte kan få ut den – med barn i huvudrollerna. De är bra och fångande, rentav lysande. De påminde mig något om Tove Janssons Muminböcker och Patrick Süskinds Die Geschichte von Herrn Sommer, och om Jenn Reeses Tales of the Chinese Zodiac. Världen behöver fler sådana här böcker.