Brevet som litterär genre

För ett rätt bra tag sedan, i vad som förmodligen antingen var Dagens Nyheters eller Svenska Dagbladets kultursidor, läste jag en klagan över att breven var en förbisedd litterär genre och att det skulle bero på att det var en av få där kvinnorna historiskt sett dominerade. Personligen faller jag mer än gärna in i mallen för vad skribenten klagar på, för jag har svårt att se brev som en litterär genre över huvud taget. Visst har jag några brevsamlingar liggande här i rummet. Jag har till och med skrivit om en av dem här på Månskensdans – men det är för mig alltid ett förklarande komplement till någonting annat (huvudsakligen författarskap) och aldrig någonting som i sig självt står i centrum. Brev må vara hur litterära och vackert skrivna som helst men det handlar fortfarande om privat konversation – må så vara att personerna vanligtvis är döda när deras korrenspondens ges ut, men jag tycker alltid det finns ett motstånd mot att ta del av någonting som egentligen aldrig var tänkt att bli mer offentligt än ett samtal ansikte mot ansikte. Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv [...] eller korrespondens argumenterar den tolfte artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och även om poängen naturligtvis inte är att hävda att det skulle ett hemskt brott att ge ut någons brev så poängterar det vikten många lägger vid att den personliga sfären inte skall brytas. Mina brev, till exempel, anser jag allt som oftast berör mig, den jag skriver till och ingen annan. Alls.