A cenar teco m'invitasti
Igår kväll var jag äntligen och såg Don Giovanni spelas på Göteborgsoperan. Middagsscenen med Don Pedro och Don Giovanni är förmodligen något av det mäktigaste som kan spelas på en operascen. Upplev den om tillfälle ges. Efter att tidigare ha konstaterat att operapublik (vilket även gäller till exempel symfonipublik, för den delen) har ritualer som skulle kunna bräcka vissa religioner kändes det för övrigt lite småbittert att bli så irriterad på folk som fick för sig att man skulle applådera efter en aria mitt i en akt. Gör inte det, gott folk. Låt bli att störa och vänta: vill man hemskt gärna applådera finns det gott om möjlighet att lagom ritualbaserat göra det senare.
Runt nästa månadsskifte kommer Laibach till Sverige. Malmö, Stockholm och Göteborg skall besökas. Fundera på om banbrytande, experimentell slovensk industri inte är värd även ditt besök.
Dagens musiktips är annars Dead Can Dance – Cantara.
Runt nästa månadsskifte kommer Laibach till Sverige. Malmö, Stockholm och Göteborg skall besökas. Fundera på om banbrytande, experimentell slovensk industri inte är värd även ditt besök.
Dagens musiktips är annars Dead Can Dance – Cantara.
posted by Johan | 00:07
6 Kommentarer:
Att applådera mitt under pågående framförande låter korkat. Nästan lika jobbigt tycker jag är det eviga inapplåderandet av ensembeln otaliga gånger som de flesta arrangemang av den här typen brukar ägna sig åt. Vad är det för fel på att spela det man ska, ta emot applåder och sedan avsluta konserten?
Det är korkat. Och jobbigt för oss som försöker koncentrera oss på själva framförandet.
Det tillhör de rätt löjliga ritualerna, ja. Men det gäller ju inte bara opera: det här med att gå av scenen, få publiken att ropa in en och sedan spela en låt till som du kan stöta på på säg slumpad rockkonsert är inte bättre det egentligen – särskilt som det blir så ritualiserat att publiken blir besviken när den inte får något extranummer, som sist jag såg In Flames. Tror jag det var. Såvida jag inte blandar ihop den spelningen med The Haunted. Jethro Tull gjorde sig lustiga över fenomenet när jag såg dem – "nu skall vi gå ut, och så skall ni ropa in oss, och så skall vi komma in och spela en låt till, men det är rätt onödigt, så vi låtsas att vi går ut nu, och så spelar vi det där extranumret direkt", typ. Fantastisk spelning, för övrigt. När jag såg Scorpions tror jag de gjorde tre extranummer utan att för den sakens skull tillfredsställa publiken, som ropade efter "Winds of Change" utan att få den. De gick in, spelade en annan låt, gick ut, gick in, spelade en annan låt, gick ut och så vidare.
Jag tycker inte att det är mindre jobbigt.
//JJ
Vad är det för konstigt med att applådera efter en aria? Fullkomligt normalt operabeteende, om arian var bra.
Sedan finns det ju arior som direkt övergår i recitativ. Då kan det kanske vara lite irriterande. Men jag tycker sångarna och orkesterna brukar ta det rätt bra.
Det handlar ju trots allt om att de blir visade uppskattning :)
Jag såg Laibach på Mondo för något år sedan och var inte direkt överdrivet imponerad... Jag fördrar nog enstaka Laibach-låtar på ett dansgalv, istället för många Laibach-låtar efter varandra i en konsertlokal. ;)
"föredrar", skulle det såklart vara.
Bah. Halva poängen med Laibach är ju den visuella upplevelsen. Jag tycker inte att musiken riktigt kommer till sin rätt utan den. "Yisra’el" från Volk gick till exempel från rätt menlös till hyggligt vass bara genom projektionerna på bakgrunden.
//JJ
Skicka en kommentar
<< Home