J.D. Salinger: Syskonen Glass

"A Perfect Day for Bananafish": Muriel Glass diskuterar telefonledes sin make Seymour med sin mor. Seymour sitter vid stranden och berättar för en mycket ung bekant om de varelser som nämns i novellens titel. Slutligen går han upp till sitt rum, där han begår självmord. Detta är navet kring vilket J.D. Salingers berättelser om de sju syskonen Glass kretsar. Seymours frånvaro är ständigt närvarande. Hans yngre syskon kan aldrig riktigt lämna den skugga han fortsätter att kasta över dem.

Ändå: det är inga mörka berättelser. Den fiktive Seymour Glass i kombination med Salingers prosa omöjliggör det: någonting som innehåller en personteckning av Seymour kan helt enkelt inte vara dystert. Liksom, eller kanske i än högre grad än, de övriga syskonen plågas han av den löjligt överdrivna mognad och intelligens – allra tydligast framträdande i Hapworth 16, 1924 som helt utgörs av det kortromanlånga brev den sjuårige Seymour skriver till sina föräldrar och yngre syskon – som Salinger tillskrivit stackarna. Likväl vet jag inte när en bok fick mig att skratta så mycket som Seymour: An Introduction, Buddy Glass porträtt av hans två år äldre bror; ett skratt inte så mycket framkallat av humor som av textens värme.

Värmen finns där även när Seymours frånvaro är av ett mer direkt slag, som i Raise High the Roof Beam, Carpenters, men inte lika mycket. Vi är vid hans bröllop där han själv inte dyker upp och utan Seymour hamnar mer fokus på Buddy, men Buddy är berättaren som med ett klart påtagligt jag ändå inte kan framträda lika tydligt som den han berättar om, och de som för stunden råkar omge honom blir trots läsvärdhet och trots att de filtreras genom samma ögon helt enkelt inte lika intressanta.

I berättelserna Franny och Zooey är Seymour huvudsakligen närvarande i form av det arv han (och Buddy) lämnat i form av den uppfostrans hans yngsta syskon fått: Franny bryter ihop och Zooey skyller det på de äldsta bröderna Glass och det sätt på vilket de har förstört dem. Men Salinger kan också skriva om familjen Glass utan att Seymour har en central roll och gör det på ett alldeles förträffligt sätt i "Down at the Dinghy", en mycket fint berättad novell om Boo Boo (Beatrice) och hennes son Lionel – Seymours frånvarande närvaro markeras här bara av en av hans ägodelar. "Down at the Dinghy" är på sitt sätt kanske ändå näst Seymour: An Introduction den varmaste av Salingers berättelser.

J.D. Salinger är huvudsakligen läst på grund av romanen The Catcher in the Rye, som brukar nämnas som en av de bästa skildringarna av tonårsångest och -utanförskap (vilket av och till leder till kommentarer om att det är svårt att förstå hur vuxna människor kan läsa och uppskatta Salingers verk). Själv tycker jag inte att det är det som är dess främsta styrka: The Catcher in the Rye är för mig ett exempel på ett fantastiskt användande av förstapersonsperspektivet för att komma nära och levandegöra en fiktiv person. Resten är symptom, inte orsak. Det är möjligt att The Catcher in the Rye är det bästa han har skrivit. Oavsett så tycker jag mycket bättre om att läsa om syskonen Glass än om Holden Caulfield.

Berättelser om syskonen Glass hittas i:

Nine Stories eller For Esmé with Love and Squalor, and Other Stories
  "A Perfect Day for Bananafish"
  "Uncle Wiggily in Connecticut"
  "Down at the Dinghy"

Franny and Zooey
 "Franny"
 Zooey

Raise High the Roof Beam, Carpenters and Seymour: An Introduction
 Raise High the Roof Beam, Carpenters
 Seymour: An Introduction

Hapworth 16, 1924