Lisa

Det doftade familjeidyll. Färsk, nykokt potatis sedesamt klädd i den grönaste dill. I ett av köksfönstren surrade en fluga ilsket och kämpade för att ta sig rakt genom dubbelglaset.
  "Här, Lisa, ta den skivan längst mot dig, den ja, den är din."
  Flickan lade upp en ordentlig tilltagen bit lax på tallriken, försökte få den så långt ut på kanten att den nästan landade på bordet, men ena sidan hamnade ändå i såsen. I bakgrunden spelade radion folkmusik på låg volym. Ingen lyssnade.
  "Tack, mamma", sade hon.
  "Varsågod", svarade Tove och vände sig om. "Säg, tror du att det skulle vara någon idé att åka till parken idag? Nu när de flesta inte har semester längre, menar jag. Lisa har ju sett fram emot det hela sommaren ... visst har du det, vännen?"
  Lisa nickade, munnen full av såsmosad potatis.
  "Eh, va?" sade Micke, plötsligt avbruten i att koncentrerat skära upp sina potatisar i jämna delar, "jo, det skulle väl kunna fungera, antar jag. Det lär ju fortfarande vara alldeles för många där, men det allra värsta borde vara över. Och så skall man väl se dem nu någon gång snart medan det fortfarande är sommar om man skall göra det alls."
  "Det är klart att vi skall dit!" utbrast kvinnan. "Det är för Lisas skull vi åker, inte för din!"
  "Jag vet, jag vet. Jag uttryckte mig bara klumpigt, okej?"
  Rostfritt stål skrapade och slog mot porslin när besticken mötte tallrikarna. Skar, lassade upp, förde till munnen. Skar igen.
  "Men varför äter du inte laxen, Lisa?" frågade Tove. "Är det något fel på den? Det är väl inga ben i?"
  "Jag blir illamående av lax. Det vet du", sade flickan och såg ned i bordet.
  "Vår Lisa älskade lax", sade Tove. "Älskade lax."
  Micke tittade ut genom fönstret. Mot plommonträdet i solskenet utanför och getingarna som flög runt det. I det andra fönstret försökte flugan envist nå friheten. Duns. Duns. Duns.

I ett hörn slokade en ensam krukväxt som uppgivet ett efter ett släppte sina blad mot parkettgolvet. På vardagsrumsmattan låg ett dussin gamla skivor utspridda. Lisa navigerade försiktigt mellan dem, noga med att inte trampa på någonting. Fåtöljen bakom soffbordet fångade girigt de små dammkornen som flög omkring i rummet.
  "När skall vi åka och se vattendjuren, mamma?" frågade hon. "Du har lovat att vi skall åka och se dem."
  "Inte idag, älskling. Jag orkar inte idag, och pappa har annat att göra."
  "Men igår sade du ju att vi skulle och vi åkte inte igår!" sade Lisa. "Och inte idag heller. Vi kommer aldrig att åka!"
  "Jag sade, inte idag. Har jag sagt det så har jag sagt det och då kan du lika gärna sluta gnälla."
  Tove vände uppmärksamheten mot korsordet igen. Cirkeltal, två bokstäver? Upprepning, fyra bokstäver? Hon drog lätta streck med bläckpennan över den pastellfärgade båten på uppslagets andra sida. Lisa lade handen på plyscharmstödet.
  "Men mamma – det här har ingenting med vattendjuren att göra, ingenting med att åka någonstans alls", sade hon snabbt, "mina byxor passar inte. Det är därför jag har lagt undan dem längst ned i garderoben. Du lade fram dem åt mig idag igen."
  "Dina favoritbyxor? Har du vuxit ur dem? Vi kanske kan se om vi kan hitta ett par likadana i en större storlek?"
  "Nej ... jag har inte vuxit ur dem. Jag har aldrig vuxit in dem. De är för stora i midjan. Titta", sade hon, och drog ut byxorna från magen.
  "Dumheter", sade Tove skarpt. "Jag kommer ihåg när vi köpte dem. De passade alldeles utmärkt. Gå härifrån och låt mig tänka ifred nu."

Solskenet glittrade i vattendropparna som stänkt upp i Lisas hår. Värmen tryckte mot parkeringens asfalt och lindade sig kvavt runt dem och in i dem för varje andetag de tog.
  "Och den lilla delfinen vinkade åt mig! Den vinkade åt mig, åt just mig, jag lovar! Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle vinka tillbaka eller ... skulle jag det? Borde jag ha vinkat tillbaka?"
  "Jag tror inte delfinen är så brydd", sade Micke, och fick Toves armbåge i sidan.
  "Jag är tror säkert att delfinen såg på dig att du hejade tillbaka, vännen", sade hon. "Delfiner är smarta. De ser sådant. Särskilt om de tittar på människor varje dag. Hoppa in i bilen nu och glöm inte att spänna fast dig den här gången."
  Vinddraget slog mot de halvt nedhissade fönstren. Bortom staketet och ängarna blänkte havet. Till och med det såg ut att svettas i värmen.
  "Vad säger ni, skall vi ta och bada?" frågade Tove. "Jag vet ett ställe här bara några kilometer bort där man kan hoppa i direkt från klipporna utan att alls riskera att slå i botten. Badkläderna ligger fortfarande i bagaget. Jag tror till och med att de satte dit en trampolin som du skulle kunna hoppa från för inte så länge sedan, Lisa."
  "Men mamma ... jag kan inte simma", sade Lisa. "Jag skulle drunkna om jag hoppade i så."
  "Spela inte dum nu. Jag vet att du kan simma. Om du inte vill bada, säg det istället och ljug inte för mig.
  "Jag vill jättegärna bada", sade Lisa tyst, "men jag kan inte allt som hon kunde."
  Micke kramade ratten och stirrade rakt fram. På deras ena sida åkte enstaka mötande bilar förbi. En röd toyota. Två vita skodor efter varandra. En mindre lastbil med polsk registreringsskylt. På andra sidan tuggade kossorna lugnt i sig gräset utan att bry sig om förbipasserande resande, tills de ersattes av vajande rapsfält som övergick i en ny hage och sedan i ett litet skogsparti. Lisa blundade.
  "Förlåt", sade Tove till slut. "Jag menade inte att skälla på dig. Det var dumt gjort av mig. Vi åker hem nu och så lagar jag någonting gott åt dig, okej? Lax, kanske. En bättre lax än den vi köpte förra gången."
  "Jag ..." började Lisa, hejdade sig och tog ett nytt andetag. "Lax blir jättebra."
  Tove log mot henne i backspegeln.

"Sover hon?" frågade Micke.
  "Jag vet inte, jag var precis på väg upp för att kolla."
  Tove tog ett par steg mot trappan, men Micke tog tag i hennes arm.
  "Det här håller inte, vet du", sade han. "Du kan inte fortsätta så här. Du måste ju fatta att hon inte är Lisa. Inte på riktigt, även om hon ser precis likadan ut. Att hon har samma gener gör henne inte till Lisa."
  "Inte du också!" sade hon ilsket. "Som om det inte räckte med att hon kastar det i ansiktet på mig hela tiden. Förstår du hur ont det gör varje jävla gång hon gör det? Och du ... du gör inte direkt särskilt mycket för att hjälpa till. Du pratar knappt med henne."
  "Men vi kan ju inte leva så här!"sade han, högre än han egentligen hade tänkt.
  "Vi tog det här beslutet tillsammans. Du tyckte att det var en bra idé då, trots priset. Är det inte väl sent att ångra sig nu? Vad skulle vi göra med henne?"
  "Jag kunde väl inte ana att du skulle bli så här. Du är galen, fattar du inte det? Du borde in på psyket. Kanske borde du ha varit där ända sedan olyckan."
  "Så nu är jag psykiskt sjuk också, bara för att jag inte vill förlora min dotter? Tack för den! Det är klart att det känns konstigt för henne när du helst vill låtsas att hon inte finns!"
  Tove slet sig loss och stormade upp för trappan. Den knakade under henne. Utanför flickrummet låg en gräsfläckad tröja under en tunn bok. Inifrån hördes dämpade snyftningar. Hon öppnade dörren och tände ljuset.
  "Gråt inte", sade hon. "Vår Lisa grät sig aldrig till sömns."



Novell skriven sommaren 2006. Andraplats i Fantastiska E-novelltävlingen 2006, efter en novell av den förträfflige Gabriel Nilsson.