Svitjods undergång och Sveriges födelse

När Fredrik och Henrik Lindströms Svitjods undergång och Sveriges födelse kom var det väldigt mycket tal om hur den skulle använda sig av språkhistoria för att stärka sina teser. Så mycket att jag när jag nu läser den blir något besviken – var det inte mer än det här? Visst spelar dialekterna och hur de hänger samman en viktig roll i att bevisa vilka områden som hört ihop med vilka och hur stockholmskan inte hör hemma bland dialekterna i närområdet med allt vad det betyder, men inte har det den roll åtminstone jag fått intryck av. Ett alldeles rasande orättvist sätt att bedöma en bok, naturligtvis, när den inte ses som vad den är utan på vilket sätt den avviker från mina förväntningar. För visst är det en av de mest intressanta populärhistoriska böcker jag har läst på länge: Fredrik Lindströms stilistik känns igen, liksom hans närmast fantastiska pedagogiska förmåga att med humor och liknelser förklara både enkelt och medryckande. Något irriterar det att till och med jag som på intet sätt är historiker kan ibland tycka att man får sträcka sig väl långt för att passa ihop bevis med slutsatser, men på det stora hela ändå en klart läsvärd bok.