Min tid snöade bort

Mörker, ha förbarmande. Natt, vaka över mig.
  Ljuset har sedan länge övergivit den fallfärdiga fabriken. De sönderrostade metallskeletten — liken efter forna tiders maskiner — tornar upp sig mot det avlägsna taket någonstans högt där uppe, där de drunknar i svärtan och ovissheten. En lätt vind letar sig in genom sprickorna och de förruttnade såren i väggarna där dörrar en gång satt, smeker gångjärn och kugghjul. De gnisslar klagande över den störda vilan.
  Eller är det någonting annat som störts i sin slummer?
  De små, svaga månskensstrimmorna som silar in i byggnaden stretar envist emot, kämpar för att ta sig ut ur detta fängelse och tillbaka till den himmel varifrån de kom och där de hör hemma. Väl fast i den kvicksand som utgörs av golvets damm och smuts dör de snart och bleknar bort, för månsken kan inte leva i fångenskap.
  Men det räcker. Jag smyger mig fram i en bubbla av tystnad. Natten som omger mig är mer högljudd än jag. Den viskar lösa rykten i mina öron, tisslar och tasslar med sig själv och fnissar vanvettigt åt just ingen alls. Den kysser mina torra läppar varje gång jag tar ett försiktigt andetag.
  Just nu är jag klädd i osynlighet, inte trasiga jeans och en sliten t-shirt, och på mina fötter sitter Hermes vingar, inte leriga gymnastikskor. Jag går inte i oljan som glittrar under en hinna av döda månstrålar, jag svävar över den.
  Någonstans vaknar någonting till liv.
  Här tillverkades en gång det mest värdefulla av allt. I de stora maskinernas järnklor fångades själva tiden att tjäna arroganta människors syften.
  Jag är här för att stjäla den.
  Råttorna, som inte längre minns den tid då deras förfäder erövrade fabriksgolvet, väser åt mig när jag invaderar deras Kanaan, sönderfallets heliga land. De röda ögonen följer mig, cirklar runt mig och trycker sig mot min kropp. Men jag är bara en pilgrim på väg mot den plats där ett alternativt Jerusalems ruiner har smulats sönder under tidens förtryck och jag har ingen uppmärksamhet över att lägga på pälsklädd ilska.
  I ögonvrån ser jag skuggan av en skugga lösgöra sig från de andra skuggorna och röra sig mot mig.
  Rädslan slår hål i min pallisad av kontroll och sprider oförsiktighetens gift i mina rörelser, och jag snubblar till när världen plötsligt slungar marken upp mot mig. När jag hämtat mig efter golvets brutala omfamning möter ett par tomma ögonhålor min blick. Kraniet stirrar anklagande på mig, men när jag börjar be om ursäkt övergår stirrandet i ett elakt flin och jag flyr.
  Jag glider fram genom förfallet. Min tystnad har flytt till säkrare platser och mitt hjärtas slag ekar i det gigantiska rummet, trumslag i en vansinnig, ojämn takt. Bakom mig flämtar den rostklädda metallen till, som en låga när ett luftdrag passerar. Omgivningen blir suddig när rummet sträcks ut och försvinner bakom mig.
  Dimman har smugit in när allt vände sin uppmärksamhet åt ett annat håll, och nu sträcker sig en kall, våt arm fram och knackar på min axel. Jag vänder mig om och världen krymper då jag plötsligt är fångad i en grå labyrint.
  Jag börjar gå, följer ekot av råttornas skratt. Runt, runt, runt i en yster dans. Bakom de flyktiga väggarna kan jag ana de mörka konturerna av de jagande, alltid på fel sida. När de försöker pressa sig genom diset vrider det sig och leder bort dem åt ett annat håll. Maskinernas långa klor trevar blint efter mig. Jag duckar, svänger runt och är inne.
  I dimmans mitt, som den kretsar kring likt stormen snurrar runt sitt öga, står ett ensamt altare av aluminium. Inget damm har samlats här, ingenting har förändrats ty tiden är alldeles för upptagen med andra saker för att gå. Den cirklar kring mig, undersöker mig och sjunger för mig, en genomträngande, glädjestrålande sång.
  Jag sträcker mig efter den ...
  ... men någonting går fel, och innan jag hinner dra mig bakåt har tiden stulit mig. Världen som jag känner den bleknar och försvinner in i sin egen framtid medan dess förgågna kastar sig mot mig.

Stenen som omger mig är kal och livlös. Vassa klippor pekar upp mot den mörka himlen, river den i bitar. Molnen blöder och när världens första snöflinga sinlgar ned mot marken sträcker jag ut min hand och fångar den.
  Den bär med sig en evighet.
  Och den är kall. Så kall.



Jag har drabbats av lätt nostalgi och slänger upp diverse gamla noveller här och där. "Gamla" är i och för sig relativt; "Min tid snöade bort" — "ordkonst i novellkläder" — skrevs till en SKRIVA-tävling i januari 2004.

"Min tid snöade bort" är en av novellerna i Schakts första antologi, Mytiska maskiner och andra mardrömmar.

Nicholas was

older than sin, and his beard could grow no whiter. He wanted to die.

Läs Neil Gaimans etthundra ord långa julberättelse här, ni som inte gjort det.

Eftersom det är jul

En riktigt dålig ordvits:

— What do you call Santa's helpers?
— Subordinate clauses.

Varför läser barn gärna fantasy?

"The Real Reason Children Love Fantasy" är rubriken under vilken Alison Gopnik skriver en intressant artikel om vad som gör fantasy så lockande för barn. Hon förkastar både att den skulle fungera som eskapism med terapeutisk funktion och att barn inte skulle kunna skilja på verklighet och fantasi, och hävdar istället att det är just sökandet efter sanningen och barnens teoretiserande kring verkligheten som gör litteraturen så lockande.

This is why theories are so profoundly powerful and adaptive. A theory not only explains the world we see, it lets us imagine other worlds, and, even more significantly, lets us act to create those worlds. Developing everyday theories, like scientific theories, has allowed human beings to change the world. From the perspective of my hunter-gatherer forebears in the Pleistocene Era, everything in the room I write in—the ceramic cup and the carpentered chair no less than the electric light and the computer—was as imaginary, as unreal, as fantastic as Narnia or Hogwarts. The uniquely human evolutionary gift is to combine imagination and logic to articulate possible worlds and then make them real.

Suppose we combine the idea that children are devoted intuitive scientists and the idea that play allows children to learn freely without the practical constraints of adulthood. We can start to see why there should be such a strong link between childhood and fantasy. It's not that children turn to the imaginary instead of the real—it's that a human being who learns about the real world is also simultaneously learning about all the possible worlds that stem from that world. And for human children those possibilities are unconstrained by the practical exigencies of adult survival.

Läs artikeln i sin helhet. Det är en av de mer intressanta texter jag har läst på senare tid.

Apropå fantasy, så slängde jag ihop en introduktionsartad krönika för Catahya om fantasynoveller på tåget till Stockholm för ett par veckor sedan. Den hittas här.

God jul, gott folk.

ESA läser science fiction

ESA (The European Space Agency) har roat sig med att läsa science fiction för att hitta idéer till kommande projekt. Även om det inte skulle mynna ut i någon vetenskaplig nytta, så har de i alla fall sammanställt två mycket snygga pdf-rapporter.

Innovative Technologies from Science Fiction for Space Applications
Science Fiction, Technology Fact

Via Mikael Jolkkonen och Fanac.

Sula & litterär sugförmåga

Jag läste nyligen Toni Morrisons Sula och fastnade fullkomligt i hennes beskrivning av ett samhälles problem och ett antal människoöden. Morrison tillhör de där författarna som har legat på den smått gigantiska "skall jag läsa någon gång i en avlägsen framtid"-listan alldeles för länge -- å andra sidan är det trevligt att ha en sådan lista, för att ha någonting att kunna återkomma till och veta att man har många timmars god läsning framför sig.

Sula är gripande på flera plan: Sulas och Nels relation och utvecklingen av den, de olika färgstarka personligheterna, Morrisons beskrivningar och den underbara underliggande ironin, som kan illustreras genom två meningar som liknar varandra:

The purpose of evil was to survive it and they determined (without ever knowing they had made up their minds to do it) to survive floods, white people, tuberculosis, famine and ignorance.

Others came to see that nothing went awry, that the shallow-minded and small-hearted kept their meanness at bay, and that the entire event be characterized by that abiding gentleness of spirit to which they themselves had arrived by simple determination not to let anything -- anything at all: not failed crops, not rednecks, lost jobs, sick children, rotten potatoes, broken pipes, bug-ridden flour, third-class coal, educated social workers, theiving insurance men, garlic-ridden hunkies, corrupt Catholics, racist Protestants, cowardly Jews, slaveholding Moslems, jack-leg nigger preachers, squeamish Chinamen, cholera, dropsy or the Black Plague, let alone a strange woman -- keep them away from their God.

Framför allt är det ändå den där förmågan att få en text att bli fångande på det sätt att det inte riktigt spelar någon roll vad den handlar om eller om den har en poetisk skönhet som gör att jag tycker om Sula, en kvalitet som gör det avslappnande och helt enkelt trevligt att läsa boken. Det är svårdefinierbart och förmodligen väldigt subjektivt, och egentligen inte alls nödvändigt för att göra en bok underhållande. Några av mina absoluta favoritböcker har den inte alls; andra har den och är på så sätt absolut läsvärda men ingenting som dröjer sig kvar i minnet. Ett exempel på det senare är Patrick Süskinds Die Geschichte von Herrn Sommer, en bok som även den är väldigt trevlig och som har förmågan att dra iväg på långa stickspår (jag vill minnas att de första femton sidorna är ett sådant) utan att det egentligen gör någonting alls och som -- trots att det absolut inte är en bok där allt finns på ytan -- inte erbjuder mycket mostånd alls när man läser.

För det mesta är det dock mer spännande om läsningen går i alla fall något mindre friktionsfritt. Vad vore väl litteraturen utan gnistor?

Johans guide för tågresenärer med eremittendenser

Att åka tåg är egentligen inte en särskilt hemsk upplevelse. Om du skall till Kiruna, Rom, Vladiviostok eller andra platser dit civilisationen ännu inte nått och där folk mest äter varandra kan resan till slut bli ganska långtråkig, men för pendlaren eller den mer moderate resenären är det oftast övriga personer som fräckt fått för sig att besudla tåget med sin närvaro som ställer till problem. Beklagligt nog finns det det inga smidiga sätt att göra sig av med dem, så målet blir att hålla dem på så långt avstånd som möjligt. Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt för detta: betraktarens respektive krigarens väg. Att vänta till i sista minuten och söka upp den tommaste platsen kräver ingen längre förklaring, så jag kommer att inrikta mig på att ta sig ett territorium och hålla det. Det är ett tillvägagångssätt som i allmänhet fungerar bäst på tågets avgångsstation eller där det gör längre uppehåll; men även någonting du kan ha nytta av på senare stationer efter att ha valt det första alternativet.

Välj ditt slagfält med omsorg. Ta en vagn dit man måste gå (långt bak eller långt fram i tåget, beroende på hur stationen och perrongen ser ut); men inte i den allra sista vagnen. I den brukar diverse högljudda element lätt samlas. Dessutom vill du ha hoppet som bundsförvant: så länge det finns ytterligare en vagn att undersöka kommer folk att göra det i hopp om att kunna hitta bättre platser. Man vänder inte heller gärna om, av rädsla för att se dum ut eller erkänna misskyckande, utan sätter sig där så länge det finns någorlunda acceptabla platser.

I många moderna tågvagnar finns sektioner som möts med sätena åt olika håll för att kunna köras åt båda hållen. Om vagnen är av den typen, sätt dig gärna gärna med ryggen mot tågets färdriktning. De flesta föredrar att inte åka baklänges. Detta får dock inte hindra nästa punkt.

Det finns diverse olika attribut som kan vara till hjälp om du råkar ha dem. Dit hör rakat huvud (alternativt långt hår för män), svart klädsel, piercingar, synliga tatueringar et cetera. Det avgörande är dock -- och här gäller det att det gäller att sitta med ansiktet vänt åt det håll där från vilket passagerarna stiger på -- att sitta surt på andra. Ögonkontakt kan hjälpa. Blanda helst in en smula hat i ditt ansiktsuttryck. Om du är osäker på hur du skall gå tillväga, pröva att studera dig i spegeln.

Vet vilka strider du bör ta och du inte bör ta. Att artigt be någon som lyssnar på för hög musik fungerar nästan alltid, mycket för att folk blir så förbluffade över att någon vågar anmärka på saken. Att prata högt och ljudligt i mobiltelefon -- eller med medhavda bekanta -- ses dock som en absolut rättighet, och ett försök kan nästan bara sluta i nederlag. Om problemet verkar långvarigt kan det vara värt att leta upp en ny plats.

Skulle tåget se ut att bli nästan fullt är det bra om du har en jacka att lägga över huvudet. Du kommer se ut att eventuellt sova, och man vill inte väcka den som sover. "Är den här platsen ledig?" är en ritual som de flesta vill upprepa även om de skulle ha suttit och stirrat på sätet i fråga de senaste fem timmarna, men den spärren håller inte om platserna börjar ta slut. Då kan det hjälpa att dölja ditt ansikte: man vill inte sätta sig ned bredvid en total främling som kan vara vem som helst.

Omslagsfärg

Det finns inte mycket som är så vackert som ett minimalistiskt bokomslag. En enhetlig bakgrundsfärg, en enkel -- men snyggt layoutad -- text och inte mycket mer än så. Inga pastellfärger, inga fotografier. Bara bakgrunden och texten.

På sitt sätt lyckas böcker som håller sig till det riktigt stilrena stå ut mer i bokhandelshyllorna idag än de som väljer att skrika med färg och form på ett sätt som ändå bara drunknar i mängden. Dessutom ser de så mycket bättre ut när de väl kommit därifrån och fått nya, älskade hem.

Det går att göra snygga bokomslag med alla sorters tekniker. Men chansen att lyckas lär öka markant ju mindre färg man använder.

Hängivenhet

192 sidor kartor. Några hundralappar. Ett spel som de som faktiskt köper någonting i den här stilen förmodligen kan utantill ändå.