Skönhet
Det finns så många olika sätt på vilket ord kan vara vackra. Det kan vara någonting med positiva konnotationer, som vintergryning, som andas morgonsol som glittrar i oskuldsfullt orörd snö. Det kan vara någonting där delarna som bygger ordet gör det vackert, som i fallet morgongåva -- den poetiska klangen, där det låter som om man skall ge bort själva morgonen, är betydligt vackrare än den lexikala innebörden, även om den naturligtvis också är fin.
Det kan se vackert ut i text: det jag tycker allra bäst om med min hemstad är att få skriva ut namnet. Vänersborg. Det börjar hög med V, sluttar nedåt med ä och planar ut med ners innan b dyker upp och markerar inledningen på ett nytt basmorfem. Sedan or innan g avslutar nedstigningen som Vä påbörjade. Smaka på det med synen. Vänersborg. Inte helt pjåkigt i tal heller, men inte ett exceptionellt ortnamn förrän det skrivs ned.
Det kan vara ett alldeles vanligt ord tills man tittar närmare på det. Engelskans vowel (vokal), till exempel. Inleds och avslutas med en konsonant. De två näst yttersta är vokaler. Sedan halvvokalen w, som uttalas mer som en vokal men som har en konsonantfunktion i mitten, ordets centrum -- alltså ett kvhvk-mönster, som läggs till det faktum att ordet betyder just vokal. Eller varför inte ord med en kontrast mellan hur det låter och ser ut och vad det betyder, som tyskans Schmetterling (fjäril) som mer låter som någonting som borde ha automatvapenaknytning än beskriva ett vackert sommarinslag.
För att inte tala om alla roliga ord: onomatopoetiska, med fascinerande etymologi, med underhållande etymytologi, missuppfattade.
Så finns det människor som inte tycker att språk är intressant.
Det kan se vackert ut i text: det jag tycker allra bäst om med min hemstad är att få skriva ut namnet. Vänersborg. Det börjar hög med V, sluttar nedåt med ä och planar ut med ners innan b dyker upp och markerar inledningen på ett nytt basmorfem. Sedan or innan g avslutar nedstigningen som Vä påbörjade. Smaka på det med synen. Vänersborg. Inte helt pjåkigt i tal heller, men inte ett exceptionellt ortnamn förrän det skrivs ned.
Det kan vara ett alldeles vanligt ord tills man tittar närmare på det. Engelskans vowel (vokal), till exempel. Inleds och avslutas med en konsonant. De två näst yttersta är vokaler. Sedan halvvokalen w, som uttalas mer som en vokal men som har en konsonantfunktion i mitten, ordets centrum -- alltså ett kvhvk-mönster, som läggs till det faktum att ordet betyder just vokal. Eller varför inte ord med en kontrast mellan hur det låter och ser ut och vad det betyder, som tyskans Schmetterling (fjäril) som mer låter som någonting som borde ha automatvapenaknytning än beskriva ett vackert sommarinslag.
För att inte tala om alla roliga ord: onomatopoetiska, med fascinerande etymologi, med underhållande etymytologi, missuppfattade.
Så finns det människor som inte tycker att språk är intressant.
posted by Johan | 05:50
5 Kommentarer:
Ord är kul. Men man måste ju också tänka på att ett ord kan framkalla väldigt olika reaktioner hos olika människor. Min reaktion till vintergryning är inte positiv. Dels vinter som implicerar kyla, snö och annat elände, dels gryning som implicerar mörker, väckarklocka och tvång att gå upp. OK, gryning implicerar även att det snart blir dag vilket är mycket trevligare, men vinter finns det inget trevligt med. Det skulle vara att det kommer en vår efter då, men det känns rätt avlägset.
Jag tycker om vintern; jag tycker om snö och har egentligen inga invändningar mot kyla heller. Möjligtvis att mina luftvägar börjar protestera på olika sätt. Regn är betydligt värre på alla sätt, dock.
//JJ, som skrev just det inlägget innan gryningen
[(Pardon my replying in English; my Swedish just isn't good enough to try writing large chunks of text yet.]
I loved this post. I think very often about the sounds of words, and how their meaning and sound might correspond to a greater or lesser degree. In fact, that's one of the things I first noticed about Old English: When I read Beowulf aloud in the original, it really sounded like what it was expressing at times, in particular the part where Grendel keeps getting closer to Heorot and the Old English repeats "he came" with the single word "COM!" The harsh beginning, the long, low vowel, and the enduring mm-sound are the perfect representation of his footfalls! Much like how Tolkien used the awesome English word DOOM in Moria.
If I get my thoughts together enough, I may post them on my own blog.
Btw, Tolkien, you may know, loved Gothic and Finnish in particular for their sounds: reading aloud a list of Gothic words could move him to tears, he said. And in English, he apparently thought the words "cellar door" sounded just beautiful together.
Hans is right about the fact that often people can't dissociate their own experiences and preferences from the sounds of words. I'm with him in disliking mornings and alarm clocks, but I totally love snow. (We just got 11 inches last night, which is a LOT for Virginia.)
Anyway, thanks for an enjoyable read!
De allra flesta som läser Månskensdans regelbundet har engelska som ett andra vardagsspråk på ett sätt eller annat, och nittionio procent av övriga besökare skall klara av att läsa engelska på den här nivån ändå. Om du känner att du vill svara på någonting och svenskan inte riktigt bär ännu, svara på engelska. Det gör absolut ingenting.
Nämnde Tolkien mer än någon annan var ju som sagt en mästare på att få ordens ljud och inneboende stämning att passa med betydelsen. Det märks i hans språk och det märks i hans engelska prosa. Jag brukar kunna kritisera Tolkien på ganska många punkter, men de två kapitlen i Moria är något av det bästa som har skrivits.
//JJ
Kommentarer på andra språk är ju bara ett tecken på att man når ut utanför sin närmsta krets, så det kan jag inte se som något annat än ett gott tecken. Jag skulle älska att få kommentarer på många olika språk; ju obskyrare desto bättre (men så gillar jag också att försöka lirka ut mening ut text jag egentligen inte förstår).
Skicka en kommentar
<< Home