Recension: Survivor

Chuck Palahniuk är kanske mest känd som författaren till boken Fight Club, som mötte det tragiska öde som blir många halvframgångsrika böckers: nästan alla känner till filmatiseringen men betydligt färre har läst boken -- inte jag heller. För all del, Fight Club är långt ifrån någon dålig film.

Survivor inleds på sidan 289: Tender Branson har kapat ett plan. Han har släppt av passagerarna och den siste piloten har hoppat ut med fallskärm. Han är ensam i luften med flygplanet, den svarta lådan och sitt livs historia. Han har timmarna innan bränslet tar slut och planet kraschar i den australienska vildmarken på sig att berätta den.

Jag tycker om språket i Survivor, Palahniuks berättarstil. Den är personlig på ett sätt som pekar mot men kanske inte riktigt når upp till vad J.D. Salinger gör i Catcher in the Rye. Som en röd tråd löper råden, de som är en del av huvudpersonens liv och fostran, för hur man rengör, tvättar, förbättrar allt möjligt och omöjligt: huruvida de faktiskt skulle fungera i verkligheten eller inte har jag ingen aning om, men så länge jag inte har någon aning om det spelar det ingen roll eftersom jag inte bryter den eventuella illusionen. För mig, när jag läser dem, fungerar de och tillför det där extra som lyckas bryta huvudpersonen från det platta pappret och ge honom kött och blod och ett liv bortom trycksvärtan.

Det är också i de små, personliga detaljerna som Survivor är som starkast. Boken är på sätt och vis en satir över sin samtid med kändiskåthet, religionsutnyttjande och mediamakt, men den biten lyckas aldrig leva upp till delarna där Tender Branson sköter sin privata hjälplinje och uppmanar dem som ringer att begå självmord, där han diskuterar med den deprimerade socialarbetare som hälsar på honom en gång i veckan för att se till att han inte tar livet av sig eller där han hjälper sin arbetsgivare att äta allt möjligt på rätt sätt för att klara sig tillfredsställande i sociala situationer. Bara det gör den väl värd att läsa.