Litterära korsfarare

De gustibus non est disputandum upprepas gärna. Om smaken bör man inte diskutera. I teorin en god tanke: litteratur är någonting ytterst subjektivt, och vem är någon att döma en annan persons smak? Det finns författare som säkert var eller är rent yrkesmässigt mycket skickliga, som Flaubert eller Wolfe, som jag personligen inte kan uppskatta och säkerligen en stor mängd författare jag läser med nöje som många gärna skulle rynka på näsan åt. Litteratur är inte och bör inte vara objektivt mätbart. Men i praktiken? Skitsnack, I tell you, skitsnack. När det väl kommer till kritan så står man där med den febriga blicken hos en fanatisk missionär fullt och fast övertygad om att det finns själar som kan, nej måste, räddas. Det blir rent plågsamt att se de stackars vilseledda famla omkring i träsket med Guillou, Brown, Marklund, Brooks och vad det än kan vara som största läsupplevelser. Räddningen, finns, tänker man. Räddningen finns. De skall bara föras in på den rätta vägen. Inse storheten hos Sand, Bulgakov, Conrad et cetera. Det är, trots allt, en god gärning. För deras eget bästa.

Någonstans flämtar ändå hoppet för läsningens subjektivtet: om inte annat så väcks den till liv igenom nästa gång någon angriper min litteratursmak ur det perspektivet.