Att födas i titan

Telefonsignalen skär genom nattens ensamhet. Han reser sig upp ur sängen och stirrar på telefonen på nattduksbordet. Låter en signal gå fram. Två. Tre. Så sträcker han sig tvekande efter efter den svarta plastluren.
 "Daniel", svarar han.
 "Daniel Andersson? Hjärnkirurg?" frågar rösten. Den är kall och metallisk, som om det inte finns någon människa på andra sidan, bara en massa trådar och ledningar tills en de får en egen vilja och bygger en stämma av överblivna samtal.
 "Daniel Andersson, ja. Inte hjärnkirurg. Jag har slutat."
 Tystnad, som om detta är någonting ytterst oförutsett.
 "Det gör ingenting", kommer det till slut. "Du duger ändå. Jag kommer över."
 "Hallå?" frågar Daniel. "Vem kommer över?"
 Den döda luren svarar honom inte.

Klockans flourocerande visare konstaterar att klockan är kvart över fem på morgonen när en knackning jagar tystnaden på flykten. Den är hård och bestämd, som om den vill säga att den knackar av ren artighet och redan hade varit inne om den så skulle önska. Daniel sätter på sig morgonrocken. En knackning till, med en otålig underton. Han ser sig om efter sina tofflor, men gatlyktornas svaga sken genom fönstret är inte tillräckligt för att han skall kunna få syn på dem. Ytterligare en knackning. Han ger upp och börjar gå mot hallen, men när han svänger runt hörnet trycks handtaget ned och någon öppnar den låsta dörren.
 Det är Rösten som kliver in. Daniel vet det med säkerhet redan innan den har sagt ett ord. Den har armar, ben, bröst, mage, huvud och allt det där. Den har också en mängd titan och några lampor som lyser svagt i halvmörkret.
 "Daniel Andersson? Hjärnkirurg?" frågar den.
 "Daniel Andersson", säger han. "Inte hjärnkirurg. Inte längre."
 "Du sade det", säger den. "Det är oväsentligt."
 Den fortsätter in i hans lägenhet och drar någonting efter sig. Daniel tänder ljuset.
 Rösten släpar på två livlösa varelser. Den ena är en nästan exakt kopia av Rösten, fast här lyser inte lamporna. Den andra är Therese, en av Daniels grannar. Hon har tre djupa sår i buken och lämnar ett spår av blod efter sig. Rösten tar sig förbi Daniel, som får kliva åt sidan för att kopian och liket skall kunna följa med, och tar med sig sin börda till köket. Där lägger den försiktigt upp dem på Daniels köksbord. Den går ut i trappuppgången igen och hämtar en mindre, sliten plastresväska. Den blå färgen har fått sig några revor och det finns ett halvt avrivet klistermärke som en gång i tiden verkar ha varit en lovsång till Texas. Rösten slänger upp resväskan på en stol och öppnar den. Där finns några bensågar, ett par skalpeller med nu bruna, intorkade fläckar och andra verktyg som Daniel känner igen alltför väl.
 "Jag är inte kirurg längre", säger han.
 "Du har sagt det", svarar Rösten. "Det betyder inte att du inte kan operera."
 "Vad är det jag skall göra?" frågar han.
 "En transplantation", säger den.
 Daniel vet att han inte har något val. Han plockar upp bensågen och skär försiktigt, försiktigt bort den översta delen av Thereses kranium. Bit för bit avlägsnar han hennes skalle tills han kan lyfta upp hennes hjärna och lägga den i kopians tomma huvud. Så sätter han dit den övre delen av titaniumskallen och skruvar fast den med fyra rostfria skruvar, allt medan Rösten utan att säga ett ord studerar förloppet. De små lamporna blinkar till och börjar lysa.
 "Några kontrollproblem?" frågar Rösten, men det är inte Daniel den talar med.
 "Inga alls", svarar Kopian och reser sig upp från köksbordet. "Hennes självmedvetande har förlorat sina minnen. Non cogitat, ergo non est, eller hur man nu skall uttrycka saken."
 "Bra", säger Rösten. "Jag hade inte velat plocka upp dåliga vanor."
 "Det var en lärorik lektion", säger den till Daniel. "Tack."
 Rösten försvinner ett kort ögonblick och släpar sedan in ytterligare en kopia. Den ursprungliga Kopian hoppar ned från köksbordet, puttar undan den döda Therese så att hon ramlar ned på golvet med en duns och lägger sedan upp kopia nummer två. Rösten plockar upp en skalpell och vänder sig mot Daniel.
 "Du har någonting vi behöver", säger den. "Jag beklagar."



Kortnovell skriven någon gång runt våren 2004. Det fanns från början någon slags tanke på parodi både på hårdkokta deckare och sf med robotmani, men den drunknade en aning.