Månskensdans

Litteratur-, språk- och kulturblogg.

Johan Jönsson
johanjonsson.net

tisdag, januari 31, 2006

Harry Martinson och Vägen till Klockrike

Det finns fler anledningar att få tag på Harry Martinsons böcker än att de har snygga omslag. Aniara är förmodligen världens mest kända exempel på sf-poesi, och det med ett mycket gott skäl: den är lysande skriven. Inte hälften så tung som personer som vanligtvis inte läser lyrik verkar ha fått för sig heller: ett långt diktverk skrivet av en person som fått Nobelpriser verkar ha en avskräckande effekt på många. Trist, för det går miste om högklassig läsning.

Min personliga favorit när det gäller Harry Martinsons författarskap är ändå inte lyrik utan prosa: Vägen till Klockrike. Det som gör Vägen till Klockrike så fascinerande är inte att den är så otroligt välskriven -- för det är den, men det finns det fler böcker som är -- utan själva upplägget. Selektiva tidshopp är nu någonting som de flesta författare lyckligtvis kan hantera, men Martinsons förmåga att plocka ut enskilda berättelser och placera dem som en självständighet enhet i en större helhet är vad som lyfter den här boken. Vägen till Klockrike blir så bra som den blir för att den kan ta huvudpersonens -- luffaren Bolles -- liv och få de enskilda händelserna att bli läsvärda på egen hand samtidigt som de med hjälp av varandra väver en större helhet. Det behöver inte heller nödvändigtvis handla om Bolle; det kan lika gärna vara om en annan luffare, så länge det är en del som Martinson vill lyfta fram. Korta, ibland nästan fragmentariska bitar bygger romanen. Läs den, om ni inte har gjort det. Den är lysande.

1 Kommentarer:

Anonymous Fredric sade:

Och om man nu skulle råka ha läst den... så kan man gott läsa den igen. Kap Farväl är visserligen också en höjdare men Sandemar är en såndär biroll som lyfter Vägen till Klockrike ögt upp bland favoriterna.

1/2/06 15:07  

Skicka en kommentar

<< Home