Sf-, skräck- & fantasytidskrifter

Jag gillar, som påpekat, noveller. Novellen erbjuder en trevlig läsning där man kan stå ut med att det bara är okej för att man inte behöver traggla sig genom trehundra sidor, eller där man kan förundras över det lysande som författaren kan skapa på bara tio sidor. Formen tillåter experiment, udda idéer och genomförande av mycket intressant som inte fungerar eller i alla fall är svårt att få med i romanform. Så annorstädes skrev jag ett foruminlägg för att helt kort presentera och puffa för svenska fantastiktidskrifter som jag, väl medveten om att många av Månskensdans återkommande läsare redan känner till nedan nämnda tidskrifter, ändå tycker kan vara värt att återposta här.

Minotauren ges ut av Aleph och har en tydlig skräckprägel, men det finns även en hel del utrymme för fantasy. Översatta noveller från förra sekelskiftet blandas med nyskrivna svenska alster och längre artiklar och essäer. En välskriven, intressant tidskrift.

Presentation/intervju
Hemsida

Nova science fiction har egentligen för många översättningar av engelsk sf från min smak, men det är absolut noveller av mycket hög kvalitet. Dessutom artiklar, kritik et cetera. Personligen skulle jag säga att det är Sveriges överlägset bästa tidskrift för sf-intresserade (och sett till vad man får, betydligt billigare än Jules Verne-Magasinet).

Hemsida

Enhörningen är världens enda finlandssvenska fantastiktidskrift, och absolut ett tips för alla finlandssvenskar som är intresserade av sf och fantasy, men är lika läsvärd för rikssvenskar (som utgör ungefär halva prenumerationsskaran). Mycket originalspråkstexter, men även översättningar - ofta av Hugo-, Nebula- och Atoroxvinnare (de två stora anglosaxiska sf-/fantasypriserna samt det finska priset för bästa fantastiknovell).

Presentation/intervju
Hemsida

Mitrania publicerar kortare artiklar och noveller nästan uteslutande av svenska, ofta tidigare opublicerade, författare. Intressant för den som kanske inte är så insatt i genren och inte vill ha för svårgenomträngliga artiklar, eller för den som vill hålla koll på ny, svensk fantasy. Dessutom en intervju med en svensk fantastikförfattare i varje nummer.

Presentation/intervju
Hemsida

Hem.

Strindberg and Helium

Dagens litteraturlänk: strindbergandhelium.com. För absintens vittomtalade helande verkan.

Veckans Berglin

Arne Sand

Det skulle vara att ta i att säga att Arne Sand är okänd. Det är han inte; ser man till författarna som var aktiva kring hans tid så är det nog absolut så att de allra flesta har fallit djupare ned i glömskan än han har. Flera av hans titlar - i alla fall Trollkarlens lärling (1959), Enhörningarna (1965) och Väderkvarnarna (1962) finns i nytryck och är inte - eller var i alla fall inte så sent som för något år sedan - särskilt svåra alls att få tag på. Ändå händer det ganska ofta att man stöter på litteraturintresserade, belästa människor som aldrig har hört talas om honom eller några av hans böcker. Det känns väldigt tråkigt, för Arne Sand är en av de mer intressanta svenska nittonhundratalsförfattare jag har stött på, och en duktig stilist. Inledningen till Trollkalrens lärling är och förblir ett av mina absoluta favoritstycken ur den svenska litteraturen:

Det är det gamla Augsbach. Det blev nedbränt i krig, det sista kriget och det enda av betydelse, som alltid. Ändå är det så länge sedan. Men det brändes ned till ett tomt hjul på ett lerigt slagfält, utan ekrar. Hjulbanden av ringmuren, navet katedralen.
 Men det började återuppbyggas. Åter och som alltid och alltid för sista gången. Å, hur uthärdar man detta ständiga hopp! Ekrarna började åter söka sitt nav, eller som det även kan sägas: gränderna sipprade åter ut ur ringmurens skydd och stadga. Först usla tider och usla gränder, små rännilar som ringlade fram mellan hus och blålera. Därpå bättre tider, rännilar som tog fart och blev bäckar. Stränderna växte, hackan ven, spånorna yrde i goda dagar. Kvinnan bredde smör på brödet, mannen bruk på stenen. Lövruskorna växte till skogar på vita nockbjälkar, alla ekrar sökte sitt nav.
 Men nej. Det blev nödår. Det första - flödet krympte. Det tionde - bäckarna sinade, endast halvvägs mot navet. Yxan slogs i en bjälte, släggan ställdes mot städet. Det blev storm, därpå torka, slutligen brand. Köttet försvann från smöret, smöret från brödet, brödet ur handen. Yxan föll ur bjälken, släggan rostade, huset satte sig.
 Men det blev åter bättre tider. Hur uthärdar man denna ständiga upprepning! Gränderna svällde, bröt upp och tog åter fart mellan växande stränder. Gränder möttes, parades och fick gator till avkomma. Spånen yrde, en våning blev två, lera blev trä, trä sten och stenen blommade upp i pelare, ornament och ansikten. Gatorna mascherade vidare, ofta raglande, alltid mot navet. Två gator möttes med klingande steg, slog samman, marscherade vidare men nu som en gata med två gators bredd. Släggan sjöng i alla smedjor, sotaren på alla tak, målare klängde i stegarna, skyltarna gnällde på väggarna.
 Och slutligen slog alla gator samman, men endast imaginärt, en natt i en stadsbyggmästares huvud. Och byggmästaren grubblade, både den natten och många andra, över vad slags byggnad som borde uppföras till monument över så starka krafters möte. Men han förkastade alla former och fann bara ett värdigt monument: Ett tomrum.
 Och byggmästaren lät händerna vila och tomrummet var uppfört. På detta sätt uppstod det stora torget i Augsbach: Ett nytt nav vilket inte är just i centrum, som det gamla, men kring vilket Augsbach ändå vrider sig, ehuru som ett excenterhjul.

En kortare presentation av boken finns på Catahya i recensionsform. Jag tror att nästa nummer av Komma skall innehålla "Kunskapstörst", en novell som i stort är en hyllning till Arne Sands nämnda roman.

Arne Sands författarskap spänner över teman som existensialism, samhällskritik ("den moderne européns förhållande till marxismen", som jag vill minnas att det hette när det begav sig), förljugenhet, sanning och lögn. Det blev ett kort sådant: Genombrottet kom med debutromanen Förföljaren (som fortfarande ligger bredvid sängen och väntar på att jag skall samla mig nog för att ta tag i den), en roman som belönades med Strindbergpriset (instiftat till minne av Strindbergs födelse hundra år tidigare), 1949. 1963 dog Sand av en hjärntumör.

Böcker:

Förföljaren 1949
Erövraren 1951
Ljugarstriden 1956
Drömboken 1958
Trollkarlens lärling 1959
Väderkvarnarna 1962
Enhörningarna 1965 (postumt)
Världen där ingen behöver simma. Noveller i urval av Gunnar Ståhl och med förord av Ulla Berglindh 1991

Noveller är bra

Jag gillar noveller. Det är därför det är så kul att se projekt som http://noveller.webblogg.se, om noveller, varför noveller är bra och till novellförfattare. Rent bortsett från den grundläggande premissen - att noveller är bra - håller jag inte med honom om någonting alls och har ägnat alldeles för mycket tid åt oerhört onödigt aggressiva kommentarer där jag tyckt att bloggförfattaren har haft helt fel, men det är fortfarande kul att se.

Schakt känns som ett av de roligaste novellprojekten just nu. Jag gillade den första antologin (vilket kanske inte säger så mycket, eftersom jag inte direkt var i ett objektivt läge), och det verkar som om fler gjorde det - projektet rullar i alla fall vidare. Jag ser fram emot att läsa andra antologin, även om jag tyckte att ämnet var tråkigare den här gången. Dessutom börjar årsskriftet närma sig, och därmed Alephs utlovade återupptagning av utgivningen av böcker och Minotauren. Alla som tror att svensk skräck består av John Ajvide Lindqvist (som för all del är en mycket skicklig författare) borde kika in där.

Nätserier & lite annat

Jag har aldrig varit någon större seriefantast. Min passion är ordet och ett berättande genom bilder kan helt enkelt aldrig lyckas tala till mig på samma sätt. Ändå har jag på något sätt lyckats fastna i fler nätserier än jag borde.

Sluggy Freelance är en helt underbar serie med en daglig dos sedan '97, så det finns en del att ta igen. Demoner, utomjordingar, hemliga organisationer och en mordisk knivbeväpnad kanin (samt mycket, mycket mer) avlöser varandra. Det som gör Sluggy så bra är kombinationen av den ständigt närvarande humorn trots att det finns nästan episka inslag med allvarligt berättande, som till exempel senare halvan av That Wich Redeems II. Det är inte för inte som Sluggy har lyckats bli den kanske mest välkända nätserien - den blandar djupt och lågt på ett imponerande snyggt sätt.

En annan kategori är datornördserierna, som Ctrl+Alt+Del, Mac Hall och Applegeeks. Alla tre har en röd tråd - av varierande tjocklek - att följa, men fungerar för det mesta acceptabelt även tagna ur sitt sammanhang. Särskilt bra fungerar de naturligtvis för sina huvudsakliga intressegrupper - som spelare (vilket jag inte är) för Ctrl+Alt+Del eller macanvändare (vilket jag är) för Applegeeks - men det är mest bara en ganska grundläggande förståelse som krävs. Särskilt Applegeeks och Mac Hall är väldigt väl illustrerade.

Så finns det serier som lever helt enkelt på att vara smått udda. Som Sexy Losers med inslag av ... tja, nekrofili, incest och rätt mycket mer.

WARNING
The following site contains potentially offensive material. If you are offended at all by:
• full nudity (both sexes)
• images of sex involving consenting adults
• images of sex involving only one person
• risque humour
• human secretions of any kind
this is NOT the site for you.

säger väl egentligen mer än min beskrivning skulle kunna göra.

Så finns de där serierna som egentligen inte är nätserier, men som har lyckats bli någonting som skall kikas på dagligen ändå. Som Nemi, som borde tilltala alla med minsta inblandning i metallsubkulturen och en smula självironi samt rätt många andra borde kunna uppskatta och förmodligen inte kräver någon närmare presentation. Eller serierna man inte hittar på skärmen över huvud taget, som Neil Gaimans självskrivna Sandman eller Peter Madsens humoristiska Valhall som nog hade en ganska stor roll i att väcka mitt intresse för nordisk mytologi en gång i tiden.

Ändå är det inte mycket som kommer i närheten av Jan Berglins fantastiskt träffsäkra beskrivningar av svenskt vardagsliv. Jag hade bestämt mig för att inte köpa mig några fler böcker på ett tag men kunde inte låta bli när jag - i helt legitimt syfte! - var i bokhandeln i fredags och fick syn på Far och jag. Genom hans långnästa figurer är han förmodligen den överlägset mest träffsäkra svenska nutidsskildraren.

Så tycker jag att jag har för lite tid för att läsa böcker?

Etymytologi

Jag fick syn på en bok i Pocket Shop på tågstationen igår kväll medan jag väntade på tåget hem från Göteborg, Michael Quinions Port Out, Starboard Home. Boken, som jag på något sätt lyckats undgå tills dess, tar upp uttryck som fått en förändrad, "felaktig", betydelse eller som fått populärt spridda etymologiska historier berättade om sig. Att se hitta en sådan bok, förhoppningsvis väl spridd om den nått hit och underhållande skriven för att tilltala en bred publik, är en typisk sådan sak som gjorde mig så glad - förhoppningsvis kan den bidra till att göra det i alla fall lite svårare för i och för sig underhållande men likväl felaktiga myter om språkanvändning att spridas, även om den naturligtvis bara behandlar engelska.

Den innehöll bland annat en utläggning om ett av mina favorithatobjekt, the exception that proves the rule, eller undantaget som bekräftar regeln på svenska. Att någon har påpekat en brist i ett resonemang som annars skulle stämma är inte ett undantag som bekräftar regeln, även om många gärna reflexmässigt gömmer sig bakom uttrycket när de konfronteras med en felaktig slutsats. Att den nionde rosen är vit när alla andra rosor i trädgården har varit röda är inte undantaget som bekräftar regeln, det är undantaget som visar att regeln att trädgårdens rosor är röda är felaktig. Bokhandeln är stängd på söndagar är undantaget som bekräftar regeln att bokhandeln är öppen alla andra dagar. Beväpnade personer äga ej tillträde är undantaget som bekräftar regeln att folk annars är välkomna.

Det är nästan tur att jag inte riktigt har ekonomin för att skaffa mig fler böcker just nu. Jag håller på att städa här hemma och har dystert tvingats inse att jag egentligen behöver flytta. Helst till en tvåa allra minst, gärna en trea. Synd bara att det är någonting jag inte kommer ha råd med det kommande årtiondet.