Bränd spänning

Bränd är den svenska översättningen av boken Tripwire, Lee Childs tredje thriller om den före detta militärpolisen Jack Reacher. Att den ingår i ett större sammanhang inser jag inte förrän jag har läst klart och råkar hamna på författarens hemsida; vilken ytterligare bakgrund som än kunde ha getts om man läst de två tidigare böckerna så fungerar den utmärkt väl utan den -- utanför fantastiken brukar man lyckligtvis inte hamna i situationer där det inte går att läsa bok nummer tretton med full eller nästan full behållning om man inte har läst det dussin böcker som kommer innan.

Bränd är inte en dålig bok. Man kan ta en lista och pricka av punkter som språk, handling, personbeskrivningar och jag skulle ha svårt att hitta någonting att anmärka på, någonting som är dåligt eller helt enkelt inte håller. En sådan lista -- som i sig är ett väldigt trubbigt och icketillfredsställande verktyg för att försöka bedöma någonting skönlitterärt -- med punkter som ungefär försöker täcka in de områden som jag vanligtvis uppskattar i böcker, alternativt irriterar mig på om det har skötts dåligt, skulle inte heller hitta någonting som egentligen skulle vara värt att lägga märke till.

Bränd är en thriller, och som en thriller så skall den vara spännande. Är den spännande? Det är den absolut. Den är vävd enligt mönstret med ett antal personer som alla ställda inför var sin situation allt mer från olika håll närmar sig varandra utan att läsaren för det mesta riktigt vet på vilket sätt förrän det uppdagas. Inte nyskapande så att man känner hakan trycka mot tånaglarna direkt, men det är skickligt utfört. Resultatet blir spänning. Problemet uppstår när man registrerar spänningen, tycker att den tillför viss underhållning men samtidigt vet med sig att det finns allra minst ett dussin olästa böcker som med största sannolikhet skulle ge en djupare tillfredsställelse då de koncentrerar sig på andra saker.

Är det fördomsfullt av mig att se läsning som huvudsakligen inriktar sig på spänning som någonting som har svårt att bli djupare än en stunds avkoppling? Rentav eskapism, om man så önskar. Det är inget fel i att läsa för avkoppling, men i en värld med så många bra böcker och så lite tid att läsa dem känns det så meningslöst att lägga sin tid på böcker som inte klarar av att erbjuda mer än så. Det är svårt att definiera vad som egentligen är min poäng med att läsa, men det är sannerligen inte att fördriva tid jag istället kan ägna åt någonting som ger mig djupare tillfredsställelse. Det finns för många roliga saker att göra med livet. Likväl är det aldrig roligt att bli påmind om hur lätt man själv generaliserar över hela genrer.