Det här är bara början

100 best first lines from novels är en lista över de hundra bästa inledande meningarna i romaner, utvalda av American Book Review. Precis som alla andra liknande listor är den naturligtvis oerhört subjektiv, påverkad av nationalitet och modersmål och en hel mängd andra faktorer. Dylika listor brukar ändå kunna vara underhållande läsning, om de har gjort något som helst seriöst försök att hålla sig till sitt uppdrag. Det verkar man inte ha gjort i det här fallet.

Det finns ett antal bra inledningar här, naturligtvis. Herman Melvilles Call me Ishmael. skulle förmodligen inte väcka någon större uppmärksamhet om det inte hade varit för boken den inleder, men är ändå suggestiv nog att kunna stå på egna ben. It was a bright cold day in April, and the clocks were striking thirteen. så länge man kommer ihåg att klockorna som omgav Orwell och hans läsare inte kunde slå tretton. Jag är svag för inledningar i stil med Beckets The sun shone, having no alternative, on the nothing new. och Chestertons The human race, to which so many of my readers belong, has been playing at children's games from the beginning, and will probably do it till the end, which is a nuisance for the few people who grow up. är en personlig favorit. J.D. Salingers inledning till Catcher in the Rye är så typisk för boken att det i efterhand kan vara svårt att se om den i sig självt är lysande eller är det mest som en introduktion till romanens huvudperson i kombination med fortsättningen, men Bradburys It was a pleasure to burn. och Gibsons The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel. är utmärkta. The moment one learns English, complications set in. (Felipe Alfaus Chromos, som jag inte har läst) har svårt att inte tilltala mig. Det finns fler bra exempel.

Samtidigt så kan man fråga sig hur stor chans inledningen till Robinson Crusoe hade haft att hitta dit på egna meriter, utan stöd av sin klassikerstatus. Processens första mening hade utan resten av romanen sett ut att handla om vem som helst som arresterats på lös grund. A Farewell to Arms har jag väl personligen aldrig sett som någonting av det allra bästa som skrivits, men oavsett åsikt om romanen så är In the late summer of that year we lived in a house in a village that looked across the river and the plain to the mountains. knappast någonting att bli särskilt upphetsad över. Då är till och med Jan Guillous Coq Rouge-inledningar i stil med Samantha Arnold hade först strypt sig själv, därefter bakbundit sig och dränkt sig på en halv meters djup. eller Först sköt de fel kärring. att föredra.

Men visst är det roligt med udda och intressanta inledningar. Jag har sett flera som har tyckt att till exempel Chesterton går för långt i ett försök att var lustig och tappar bort sig redan från början i The Napoleon of Notting Hill, men jag tycker det är svårt att låta bli att älska någon som utmanar på det sättet -- även om det naturligtvis kan slå fel. Ett av de mest misslyckade exemplen sett till kombinationen med resten av romanen torde i mina ögon Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen. som sätter ribban redan från början och därefter har försatt sin chans att chocka -- resten kändes mest som att läsa gamla IRC-loggar på västerbottniska -- vilket lämnar väldigt lite poäng kvar att läsa den.

Fram för fler bra inledningsmeningar. Första intrycket är värt att fila på en stund.

Listan hittad via Blind Höna.