När allt är slut

Inledningar är viktiga för att över huvud taget få läsaren som plockat upp boken och kanske nyfiket slagit upp första sidan för att tugga på ett par rader att fortsätt läsa. Ett dåligt slut kommer inte få särskilt många personer att lägga ifrån sig boken oläst (även om jag känner minst en person som alltid läser slutet i en bok först) men kan förstöra hela upplevelsen i efterhand. Särskilt fantasyförfattare som skrivit långa, episka serier verkar halvt drabbas av panik och inte riktigt veta vad de skall göra med resultatet att det får en upplösning och sedan planar ut i allmän lycka för allt och alla som blandats in på sådär kanske inte särskilt alls trovärdiga sätt tills man bara vill spy. David Eddings brukar hamna i den kategorin, men eftersom han var en rätt usel författare från första början så är det kanske inte så mycket att förvånas över. Tad Williams är också duktig på att misslyckas med det allra sista.

Jag gillar dunkla slut; slut som inte riktigt tar tag i allt det man förväntar sig att de skall göra, om så bara för att det ger omväxling. Novellförfattare brukar vara ganska duktiga på det, men de flesta romaner ger intryck av att när de väl tagit sig så långt inte riktigt ha modet att våga göra någonting som skulle kunna uppröra läsaren som tagit sig igenom ett antal hundra sidor för att komma till den där sista punkten. Naturligtvis finns det -- med tanke på hur många böcker som årligen publiceras skulle någonting annat vara förunderligt -- undantag, mängder med undantag, men fler som vågar frångå Aristoteles och traditionen skulle inte skada.

Christina Brönnestams Svart eld har för övrigt den bästa avslutningsmeningen hittills. Bara så att ni vet.