Agneta Rehal-Johansson & Mumintrollens förment lyckliga värld
Via Fanspan upptäcker jag att vad som låter som en högintressant doktorsavhandling i litteraturvetenskap skall läggas fram om en vecka: Agneta Rehal-Johanssons om Mumintrollens förment lyckliga värld. Tove Janssons barnböcker får en allt mörkare ton och mot Pappan och havet och Sent i november, som har ganska lite gemensamt med tidigare verk som Trollkarlens hatt, har de som jag ser det egentligen inte mycket i den kategorin att göra. Det är den utvecklingen, som Agneta Rehal-Johansson skriver om, som ger Muminböckerna det djup som gör dem till en av den svenskspråkiga litteraturens höjdpunkter.
posted by Johan | 11:33
6 Kommentarer:
Jag MÅSTE läsa om Mumintrollen-böckerna snart. Jag har inte läst dem sen jag var liten. Vilket förstås betydde att jag tyckte "Sent i november" verkade alldeles för dyster för min barnsmak och har därmed inte läst den.
Fast det är Det osynliga barnet och Pappan och havet som är de verkliga mästerverken, om du frågar mig.
//JJ
Ehhh... som barn läste jag Mumintrollet på kometjakt,som kom ut redan 1946 -- den andra boken om Mumintrollen.
I den hotar en komet att slå ner på jorden och utplåna allt. Under handlingens gång torkar oceanerna ut. I bokens final improviserar Muminfamiljen ett skyddsrum och förbereder sig på undergången.
Det är MÖRKA grejor, gott folk. Så jag köper inte den där teorin om att böckerna börjar ljusa och blir mörkare. Mörkret fanns där från början...
Men det är ju en helt annan sak. Visst, haven torkar ut och det är världskatastrof och allt det där, men det är fortfarande en samlad Muminfamilj som ger sig ut på ett litet spännande äventyr, en picknick som inte är helt ofarlig. Pappan och havet handlar om en något sönderfallande familj som tappat fotfästet, inte riktigt vet hur de skall hantera förändringen av de roller de tidigare alltid haft och så slänger vi in den främsta skildringen av Mårrans ensamhet. Det är en betydligt mer odramatisk handling än i fallet Kometen kommer (som den heter i min bokhylla) men en mycket mörkare stämning. Det är inte det glada äventyret under farorna, för farliga saker finns det ofta i barnböcker, utan den stillsamma skildringen av personer som inte vet vad de skall göra med sina liv.
//JJ
Agneta Rehal-Johansson var min lärare på kursen om barn- och ungdomslitteratur och är numera min uppsatshandledare. Hihi. :)
Poängen ligger väl snarare i att Tove Jansson redigerade sina böcker inför utgivningen av Muminsviten 1968-1970 och då har Mumintrollen på kometjakt bytt namn till Kometjakten och fått ett betydligt ljusare innehåll. Även karaktärerna var med om ganska tydliga förändringar i denna omskrivningsprocess, tydligast är kanske Sniff som gick från en skrävlig, kaxig typ till en osäker tönt i de senare böckerna, även Snusmumriken är helt annorlunda i de senare böckerna jämfört med de tidigare.
Skillnaden mellan Kometjakten och Sent i November _är_ stor, det kommer man inte ifrån, även om mörkret funnits hela tiden var äventyren i början allvarliga eftersom mamman skrämt fick fråga om "jaha, då kommer ni inte hem till middagen då?" medan de sista böckerna faktiskt är farliga för våra små troll och den vackra dalen.
Avhandlingen ligger på köksbordet, så fort jag får tid så ...
Skicka en kommentar
<< Home