Månskensdans

Litteratur-, språk- och kulturblogg.

Johan Jönsson
johanjonsson.net

tisdag, november 21, 2006

Redaktörens roll & synen på författaren

Imagicon för någon månad sedan satt jag i en paneldiskussion om redaktörens roll tillsammans med Ben Roimola (Enhörningen), Rickard Berghorn (Minotauren) och Karin Lundwall (SF-Forum och närvaro i sin fars Jules Verne-Magasinet). Bakgrunden till panelen var min och Martin Rundkvists diskutionSalto sobrius och Månskensdans i våras. Den under större delen av kongressen upptagne Martin fick dock lämna återbud till vilket ledde till betydligt mindre meningsskiljaktigheter än vad som annars varit fallet när de fyra paneldeltagarna – som alla antingen är redaktörer eller någon gång skött uppgifter åt det hållet – mest satt och instämda med varandra i vikten av duktiga redaktörer. Likväl en trevlig paneldiskussion, mycket tack vare Karin Lundwalls utmärkta moderering som såg till att även panelens mer tystlåtna deltagare hela tiden var lika närvarande.

Bortsett från redaktörens roll som utsorterare och kvalitetsmärke (som huvudsakligen är vad som diskuteras i tidigare länkade inlägg) och som samlare av olika material som ändå får en prägel sett till vad som väljs ut, må det så vara ett förlags böcker eller texterna i en tidskrift, skärs det mer eller mindre i texterna. En av de saker som togs upp var problemet med författare som ser sina texter som de mest värdefulla som någonsin sett dagens ljus och där varje litet skiljetecken är heligt[1]. Personligen är jag en snabbskrivande och ofta ganska slarvig skribent som i allmänhet tycker att det är en säkerhet och en viktig tillgång att ha en kompetent redaktör som skall gå igenom vad jag har skrivit innan det går i tryck, men synen på redaktören (även när vi talar om kompetenta sådana; en dålig som lägger sig i för mycket kan naturligtvis ha katastrofal påverkan på texten) som någon som mest är ivägen är å andra sidan förmodligen inte mest utbredd bland författare – där den dock klart förekommer – utan bland läsare. Egentligen handlar det inte så mycket om synen på redaktören som på synen på författaren som någon med konstakt med inspirationen, som en person med en välgrundad tanke bakom varje liten bokstav. Titeln författare blir till någonting upphöjt och mer eftersträvansvärt än det förmodligen borde vara[2].

Det leder naturligtvis till att folk vill uppnå det. Inte bara skriva utan att ha skrivit, att se sina verk på papper (då det i allmänhet verkar ses som finare, om man så själv skall betala tryck av sin roman och går med klar förlust, än att en kompetent redaktör väljer ut det för en stor läsarskara på nätet) och inte bara att nå läsare utan att nå statusen att kunna kalla sig författare, vilket leder till en närmast desperat önskan att publiceras och en snedvridning i mångas syn på symbiosen mellan förläggare, redaktörer och författare. En text är en text är en text. Var den än dyker upp: det som är beundransvärt är förmågan att hantera skrift och använda den till att skapa synnerligen läsvärda texter. Många ser det som önskvärt att dessa passerar en vettig redaktör, någon man som läsare har förtroende för, för kvalitetssäkring av olika slag – men det är inte det i sig som är poängen. Det finns utmärkta författare som mest bara hittas lite här och där på nätet. Det finns usla författare som i bokform. Det är olyckligt när texten som sådan för alla dessa hoppfulla hamnar i skuggan av den hägrande publiceringen.

[1] Jag, som inte tycker om telefoner och känner en stark motvilja inför att ringa folk, blev en gång tvungen att ringa upp en tidskriftsredaktör för att han absolut ville diskutera någonting i min text. Det visade sig att han ogillade två versaler, vilket tydligt krävde att man förberedde sig på en ordentlig diskussion. Suck.

[2] Vilket å andra sidan även betyder att den kan ge glädje, och glädje är en bra och trevlig sak.

8 Kommentarer:

Anonymous Inya sade:

Du har en förmåga att slå huvudet på spiken som jag inte riktigt förstår var den kommer ifrån.
Intressant och bra skrivet.

22/11/06 19:01  
Anonymous Johan sade:

Inya: Jag kom över den billigt på ett antikvariat i Göteborg för ett par år sedan. Ett riktigt kap.

//JJ

22/11/06 19:29  
Blogger Inya sade:

Det kan man ju säga.
Grattis till ett mycket bra köp.

22/11/06 23:09  
Blogger Urban sade:

Den där åsikten att "min text är den enda möjliga texten" finns ju även bland något så tråkigt och vardagligt som examensuppsatser. Det är både skrattretande och sorgligt.

Jag har själv inte haft någon "riktig" redaktör men jag tror jag skulle kunna uppskatta en efter förtjänst för de gånger jag har haft korrekutfel i mina artiklar i studenttidningen har jag blivit lite ledsen på redaktionen.

Detta med att man numera minst lika gärna vill bli författare som man faktiskt vill använda sitt skrivande för att undersöka och dramatisera upplever jag som ett stort problem. Egentligen måste vi väl uppfinna fler bra icke-karriäristiska anledningar att skriva? Med tanke på alla skrivarskolor och föredrag om hur det är att vara författare kommer antalet utslagna drömmare snart vara enormt.

U.J.

26/11/06 12:56  
Anonymous Johan sade:

Ett skönlitterärt författarskap är ju som karriär betraktat i de allra flesta fall något av det mest misslyckade man kan ge sig in på, till och med när man så att säga lyckas.

//JJ

26/11/06 15:50  
Blogger Urban sade:

Jo, jag inser det. Om Linda Skugge anser sig vara en ekonomiskt dålig författare eftersom hon bara legat på topp-tio-listan en vecka så ger det ju lite perspektiv åt andra...

Nej, jag menade inte karriär som i pengar, bilar, restaurangbesök och visitkort med guldtryck, så jag borde satt citationstecken. Jag menade nog snarare av statusskäl, en finare variant av kändisskapskåthet. Man vill så gärna BLI NÅGON. Och man vill gärna VARA NÅGON och varför då inte en skrivande människa? Men den drömmen är såpass baserad på tron på ett genombrott (och alltså en väldigt skev uppfattning om den litterära marknaden) att jag tror att den kan leda till tråkigheter.

U.J.

26/11/06 23:06  
Anonymous Johan sade:

Ja, absolut. Jag rekommenderar verkligen inte någon att skriva för att man vill kunna kalla sig författare (snarare än för att det är roligt), eftersom de flesta som försöker förmodligen inte kommer att lyckas och även om de gör det kommer att upptäcka att nästan ingen har hört talas om dem ändå. Fast det är klart, med digitaltryck och möjligheter till små upplagor går det ju att göra sig själv till författare med en liten upplaga för säg tiotusen eller så om man tycker att det är värt det. Själv håller jag mig som läsare vanligtvis på långt avstånd från de böckerna, men ... då är vi återigen tillbaka i redaktörens roll.

//JJ

27/11/06 11:31  
Blogger Urban sade:

Jag hade tänkt släppa det här nu men det där om små upplagor anknöt till en annan av mina återkommande funderingar.

Jag undviker också små hemmatryckta böcker, även om jag kan göra undantag för vänner, och jag tror att det kommer att dröja mycket länge innan förlagsväsendet upphör, även om vi skulle gå över till e-böcker.

Anledningen är inte att boken kan vara dålig utan för att det saknas ett tecken på att den är bra. Även om det ges ut många dåliga böcker så innebär förlagslogotypen en sorts kvalitetsstämpel. Den innebär att det finns åtminstone en människa som inte är släkt med författaren som har läst boken och tycker att den är något att ha. Vi behöver förlagen, kanske inte för att ge ut böcker men för att göra en grovgallring av vad som kan vara värt att läsa. (Ja, det finns alltid missar, men det struntar vi i nu. Det allra mesta som refuseras anses vara ganska uselt.)

(Man kan naturligtvis tänka sig en snar framtid där alla böcker sprids i pdf-format av författarna själva och poängsätts i communities som vägledning för läsarna men jag har svårt att tro på det. Det är en så stor arbetsinsats att läsa en roman jämfört med att höra en låt eller titta på en två minuter lång filmsnutt. Däremot kommer det leda till annan spännande utveckling eftersom lässituationen ändras, det blir enklare att scrolla och grövögna istället för att andäktigt läsa etc.)

För den som håller med om att förlagen spelar en viktig roll som väljare av litteratur blir ju förhållandet: Redaktören/förläggaren GÖR författaren. Utan redaktör, ingen författare.

Nu ska jag försöka släppa det här, men tack för goda tankar.

U.J.

27/11/06 20:06  

Skicka en kommentar

<< Home