Redaktörens roll & synen på författaren

På Imagicon för någon månad sedan satt jag i en paneldiskussion om redaktörens roll tillsammans med Ben Roimola (Enhörningen), Rickard Berghorn (Minotauren) och Karin Lundwall (SF-Forum och närvaro i sin fars Jules Verne-Magasinet). Bakgrunden till panelen var min och Martin Rundkvists diskution på Salto sobrius och Månskensdans i våras. Den under större delen av kongressen upptagne Martin fick dock lämna återbud till vilket ledde till betydligt mindre meningsskiljaktigheter än vad som annars varit fallet när de fyra paneldeltagarna – som alla antingen är redaktörer eller någon gång skött uppgifter åt det hållet – mest satt och instämda med varandra i vikten av duktiga redaktörer. Likväl en trevlig paneldiskussion, mycket tack vare Karin Lundwalls utmärkta moderering som såg till att även panelens mer tystlåtna deltagare hela tiden var lika närvarande.

Bortsett från redaktörens roll som utsorterare och kvalitetsmärke (som huvudsakligen är vad som diskuteras i tidigare länkade inlägg) och som samlare av olika material som ändå får en prägel sett till vad som väljs ut, må det så vara ett förlags böcker eller texterna i en tidskrift, skärs det mer eller mindre i texterna. En av de saker som togs upp var problemet med författare som ser sina texter som de mest värdefulla som någonsin sett dagens ljus och där varje litet skiljetecken är heligt[1]. Personligen är jag en snabbskrivande och ofta ganska slarvig skribent som i allmänhet tycker att det är en säkerhet och en viktig tillgång att ha en kompetent redaktör som skall gå igenom vad jag har skrivit innan det går i tryck, men synen på redaktören (även när vi talar om kompetenta sådana; en dålig som lägger sig i för mycket kan naturligtvis ha katastrofal påverkan på texten) som någon som mest är ivägen är å andra sidan förmodligen inte mest utbredd bland författare – där den dock klart förekommer – utan bland läsare. Egentligen handlar det inte så mycket om synen på redaktören som på synen på författaren som någon med konstakt med inspirationen, som en person med en välgrundad tanke bakom varje liten bokstav. Titeln författare blir till någonting upphöjt och mer eftersträvansvärt än det förmodligen borde vara[2].

Det leder naturligtvis till att folk vill uppnå det. Inte bara skriva utan att ha skrivit, att se sina verk på papper (då det i allmänhet verkar ses som finare, om man så själv skall betala tryck av sin roman och går med klar förlust, än att en kompetent redaktör väljer ut det för en stor läsarskara på nätet) och inte bara att nå läsare utan att nå statusen att kunna kalla sig författare, vilket leder till en närmast desperat önskan att publiceras och en snedvridning i mångas syn på symbiosen mellan förläggare, redaktörer och författare. En text är en text är en text. Var den än dyker upp: det som är beundransvärt är förmågan att hantera skrift och använda den till att skapa synnerligen läsvärda texter. Många ser det som önskvärt att dessa passerar en vettig redaktör, någon man som läsare har förtroende för, för kvalitetssäkring av olika slag – men det är inte det i sig som är poängen. Det finns utmärkta författare som mest bara hittas lite här och där på nätet. Det finns usla författare som i bokform. Det är olyckligt när texten som sådan för alla dessa hoppfulla hamnar i skuggan av den hägrande publiceringen.

[1] Jag, som inte tycker om telefoner och känner en stark motvilja inför att ringa folk, blev en gång tvungen att ringa upp en tidskriftsredaktör för att han absolut ville diskutera någonting i min text. Det visade sig att han ogillade två versaler, vilket tydligt krävde att man förberedde sig på en ordentlig diskussion. Suck.

[2] Vilket å andra sidan även betyder att den kan ge glädje, och glädje är en bra och trevlig sak.