Nu: reklam!

Arabic Gems lever igen och skall väl nu fortsätta med regelbundna uppdateringar, insha'Allah. Arabic Gems är en av mina absoluta favoritbloggar; inte bara för att den är välskriven och tar upp intressanta ämnen på ett kunnigt sätt, utan även för entusiasmen, fascinationen och kärleken till språket som genomsyrar allt som skrivs där. Det är ren glädje att läsa – nackdelen är att det är väldigt lätt att få impulser som att man borde sätta sig ned och lära sig arabiska, nu omedelbart.



Imagicon är en kongress (huvudsakligen) för sf- och fantasyintresserade som äger rum i Stockholm 13-15/10 i år. En preliminär programskiss finns, och det kommer säkert att finnas gott om intressanta saker för de flesta. Att bara sitta i baren och diskutera brukar inte heller vara ett dumt sätt att tillbringa en helg. Jag vet att jag ser fram emot det i alla fall.




Salongen är en kamp för den europeiska litteraturen, den där som kommer från den där stora landmassan öster om de brittiska öarna. För att det finns så mycket intressant litteratur på udda, okända och knappt talade språk som tyska, italienska, polska och ukrainska.

Veckans Berglin

Klicka på bilden för att läsa hela.

Kent Hägglund: William Shakespeare – En man för alla tider

Kent Hägglunds William Shakespeare – En man för alla tider irriterar mig inledningsvis något oerhört. Förmodligen hade jag hoppats på någonting annat – jag hade i alla fall inte väntat mig ett tonfall som mest för tankarna till läroböcker för grundskoleelever. Det är inget fel på att skriva enkelt, men det finns en skillnad mellan enkelt och simpelt. Å andra sidan hör jag inte heller till målgruppen: den riktar sig till en intresserad allmänhet, om man skall tro baksidetexten, men denna intresserade allmänhet torde vara en utan några egentliga kunskaper om personen Shakespeare och kanske inte ens om hans verk eller samtid. Det är en grundläggande presentation: Hägglund tar inte bara upp dramatikern, utan även från en mycket enkel nivå den tid och teater som är förutsättningen för hans verk och som man bör förstå för att kunna förstå både Shakespeare och hans dramer – för även om diktverken naturligtvis nämns, så är det skådespelen som står i centrum här.

Hägglund redogör för de teorier som finns gällnde Shakespeares liv och skapande. Ibland lägger han fram något motargument som får en att ana var han själv står utan att han egentligen säger sig stödja någon särskild synpunkt, men lika ofta lämnas tolkningarna än mer öppna. Lyckligtvis – kanske kommer osäkerheten, den ständiga oviljan att säga hur någonting absolut var, att frustrera vissa läsare, men en sådan här bok behöver gång på gång understryka det faktum att man, trots att man med tanke på när han levde och vilken bakgrund han hade vet förbluffande mycket om Shakespeare, saknar säker kunskap om väldigt mycket. På en punkt argumenterar Hägglund dock med emfas, och det är mot de olika teorier som hävdar att det inte skulle ha varit handskmakarsonen William Shakespeare som skrev pjäserna som publicerats i hans namn. Hägglund presenterar motargument och påpekar gärna hur långsökta dessa teorier om andra författare som skulle ha använt sig av hans namn är.

Några gånger önskar jag att Hägglund hade kunnat vara mer försiktig, men det är i allmänhet när han lämnar just Shakespeare och istället rör sig kring honom. När ett brev från en engelsman på besök i Italien förs fram som bevis på de kvinnorollsbeklädda pojkskådespelarnas skicklighet och en kommentar i Kleopatra skall visa på det förtroende manusförfattaren hade för dem blir det väl tunt och onödigt spekulativt, för att inte tala om effekten när bokens författare ger sig in i kulturstödsdiskussionen. Han tar upp att Shakspeare används som ett argument för hur bra det är med fri konkurrens och att hans pjäser blev så bra för att dramatikernas inkomster var beroende av att deras verk lockade stor publik.

Men det är stor skillnad mellan samhället då och nu. Se bara på hur teknik och produktion förändras. I början av 1600-talet kunde ett par skickliga snickare bygga en oxkärra på de två tre timmar det tog att spela Hamlet, en kärra som kunde användas för att transportera varor en sträcka på fyrtio kilometer om dagen. Idag bygger man flera långtradare på samma tid, bilar som kan frakta mångdubbelt större laster över 80 mil på ett dygn. Men att spela Hamlet tar fortfarande lika lång tid. Att göra teater är idag alldeles för kostsamt för att man ska kunna finansiera det enbart med biljettintäkter.

Utan att här och nu ta ställning till kulturstödsfrågan kan man konstatera att det även rent bortsett från att nämnda utveckling har lett till att vi i väst idag har betydligt större resurser att spendera på dylika fritidsnöjen är ett resonemang som har tillräckligt stora hål för att man skall kunna köra en mindre oljetanker genom det: visst kan man bygga flera långtradare på samma tid, men är det ett par skickliga industriarbetare som ligger bakom det? När delarna i långtradaren väl har monterats ihop – i en fabrik där betydligt fler än ett par personer arbetar på den – har de gått genom långt längre underleverantörskedja och varit i kontakt med mångdubbelt fler personer än det material som snickarna byggde oxkärran av. Nästan vem som helst med fem minuter över borde, oavsett om man hyser den åsikten eller ej, kunna hitta bättre exempel för att illustrera för varför teatern i dagens samhälle bör subventioneras och varför Shakespeare inte är ett bra argument för att den inte skall det.

Boken tar inte bara upp Shakespeare och hans samtid utan går även igenom den behandling hans pjäser har fått från det att de skrevs fram till idag och ägnar ett eget kapitel åt deras historia i Sverige. Mot slutet finns en kortfattad genomgång av Shakespeares verk ett efter ett där Hägglund går igenom handling, tidiga upplagor, inspirationskällor, historik och eventuella filmatiseringar eller kuriosa. Tillsammans med den kommenterade och föredömligt vägledande litteraturlistan för den som söker vidare och djupare kunskap är William Shakespeare – En man för alla tider en inte alls särskilt dum första presentation av en dramatiker och språkkonstnär som faktiskt är värd den uppmärksamhet han ges, förutsatt att man står ur med författarens nivå och tonfall.

Thomas Lundén: Språkens landskap i Europa

Jag snubblade tidigare idag över Thomas Lundéns Språkens landskap i Europa ovanpå en av mina mer undangömda bokhögar; den åkte upp i synligheten för ett tag sedan när jag skulle visa en vän exempel på hur frisiska ser ut, om jag inte minns helt fel. Boken är från 1993 och därför naturligtvis inte helt uppdaterat vad det gäller utvecklingen för olika mindre europeiska språk och deras status, och en kanske än mer graverande detalj är att den är utgiven på Studentlitteratur.

Jag läste den för några år sedan när mitt djupare intresse för språken och framför allt deras släktskap (som boken ofta betonar) var relativt nyväckt och hittade i Språkens landskap i Europa faktiskt någonting som väldigt bra passade mina behov just då: en genomgång av de språk, mindre och större, som finns i Europa – tillräckligt många för att en blick på kartan som pryder framsidan skall lista inte bara språk som frisiska, lågtyska, kymriska och rätoromanska, utan även galiciska, kastiljanska, kasjubiska, sorbiska, vespiska och gagauziska. Översikten den ger är nog inte perfekt, men som en bok för den som vill bilda sig en uppfattning om vad som finns utöver den vägledning nationalstaternas namn ger? Absolut. Framför allt visar den effektivt på det faktum att det finns en rikedom utöver ett språk per land, någonting som många sällan verkar tänka på. Kanske är det inte heller en bok vars främsta funktion jag ser som att tillhandahålla fakta, utan snarare väcka nyfikenhet på och entusiasm inför djupare kunskap om de nämnda språken på annat håll.

Engelska

Engelska låter inte bättre än andra språk. Det finns rätt många som ser vackrare ut. Det är inte hälften så användbart ute i den stora, vida världen som många inbillar sig, vilket i och för sig säger mer om förväntningarna på hur många som skall ha goda kunskaper i språket än om globala engelskkunskaper som sådana. Engelskan har en stor och rik ordskatt, men det är inte är det som jag tycker gör språket så spännande heller, även om det är klart relaterat till anledningen.

Engelskan är anglosaxiskans och franskans (eller egentligen normandiskans) bastardavkomma. Det germanska språket utgör fortfarande grunden och har behållit greppet om vardagsorden, men en långt ifrån föraktlig del av engelskans ord kommer, som bekant, från franskan eller är med hjälp av den dörr som franskan öppnade tagna från latinet. Det är ett världsspråk med en alldeles underbart förvirrad etymologi. Ofta finns det olika alternativ för stillägen eller nyanser: betrakta skillnaden mellan deep eller profound. Germanskt och romanskt. Passande i helt olika situationer. Ytterligare ett populärt exempel: kingly, royal och regal. Anglosaxiska, franska och latin – med betydelser som inte helt överlappar varandra. Så fortsätter det med inlån, anpassningar och sedan kanske ytterligare ett inlån närmare den ursprungliga betydelsen när ordet anpassats bortom direkt igenkännlighet. Det är svårt att låta bli att tycka om ett språk med så brokig och spännande historia.

Ibland är det de små detaljerna som gör det

Fetma är ett allvarligt problem. I Duck City bekämpar man det i en presidentstödd aktion som kallas Ahab
  - ur Marie Petersons recension av Lena Anderssons nya bok Duck City. Nästan så att det gör att man borde läsa boken bara det.

Om låneord

Ryskan lånar hela tiden till sina stora ordskatt. Förryskar dem, smälter ned dem, hotas aldrig av dem.
  - Magnus Ljunggren

Den nöjda atomen

Jag har den senaste tiden följt (till min stora frustration) synnerligen grundläggande kemilektioner och kan inte låta bli att återigen dra paralleller till Yoko Tawadas lysande essä "Von der Muttersprache zur Sprachmutter" och den västerländska mystifieringen av språket som tillskriver allt omkring oss en egen, levande vilja. Atomer vill få ett visst antal valenselektroner. Då blir de nöjda och glada. Ständigt denna medvetna strävan.

Någorlunda relaterat (fast lyckligtvis på en mycket högre nivå) länktips: Det religiöst präglade språket.