Enhörning på té

av Peder Carlsson är en bok jag har blivit rätt nyfiken på varje gång jag har stött på den i flera års tid. Söt och udda titel. Rätt sött omslag också, för den delen. Andra i samma situation som jag länge befann mig i kan dock upplysas om att det är en betydligt mindre intressant bok än man skulle kunna tro, och hoppas på.

Bokbussen och boktips

gudmundson skriver i sitt senaste inlägg om Bokbussen på SVT som ger boktips i form av texter som inte alls är material skrivet av redaktionen utan hämtade direkt från förlagen.

Under mer än ett och ett halvt års tid har Sveriges Television visat dold reklam på sin webbsajt svt.se. Det är programmet Bokbussen, lett av John Chrispinsson, som bryter mot idén om att verksamheten inom public service inte ska innehålla reklam. Det som presenteras som redaktionens boktips är i själva verket rena reklamtexter författade av förlagen själva.

Läs den (ganska långa) texten i sin helhet här.

Den fyrkantiga klossen genom det runda hålet

Litteraturvetenskapliga teorier dras allt som oftast med en rad problem. Försök att mer eller mindre med våld passa in en författare eller text i sin egen ideologiska syn på världen är ett exempel. På senare tid har jag blivit mer och mer övertygad om ett annat är att litteraturvetenskapen allt som oftast klart överskattar författarna.

Litteratur vid horisonten

Strange Horizons är en trevlig nätskrift för alla som är intresserade av speculative fiction. Den kräver ingenting i stil med prenumerationer, uppdateras varje vecka och betalar sina bidragsgivare om än inga fantastiska summor så jämförelsevis faktiskt inte alls särskilt dåligt, vilket betyder att man kan publicera en hel del intressant material. De pengarna får man inte med hjälp av en insamling. Dit kan det vara sympatiskt att skänka en slant.

NOM har kommit igång med recenserandet igen. Jag har slarvat med recenserandet sedan sommaren tog slut. [...] En del böcker blir fortfarande lästa men recenserandet ligger samvetstyngande långt efter läsningen. Därför kommer några kortare recensioner av böcker där intrycken redan hunnit falna en aning att fylla NOM den närmsta tiden är visserligen inte den bästa av förutsättningar, men det är ändå kul att sidan uppdateras.

Apropå fantastik så har såväl Andrea som Åka uttalat sig positivt om Jorun Modéns debutroman Samael, som verkar intressant. Å andra sidan är [d]et var en bra bok, och jag gillade den, men det kommer inte att bli en stor sak i mitt minne inte någonting som lockar när det finns så många böcker som verkar riktigt bra att läsa. Flera som lånats av Bodil är fortfarande olästa (italienskan ger ett visst språkligt motstånd när böckerna är många och tiden knapp) och jag har löjligt nog fortfarande inte tagit mig an Arne Sands debutroman som jag ändå verkligen ser fram emot att läsa. Jag måste bestämt skicka efter fler böcker av Christa Wolf från Tyskland och läsa Ellen Kushner och ...

Slutligen: Shoes Off at the Door, Please.
This blog is dedicated to encouraging people not to wear shoes in their homes. It also argues that it is not impolite to ask guests and other visitors to remove their shoes at the door. Please bring your own slippers to wear when visiting.
Regelbundet uppdaterat sedan januari i år. Engagemang är en fantastisk sak.

Niemcy

Dagens ord med fascinerande etymologi är polskans Niemcy, som är det polska namnet på Tyskland. Just tyskarna, med sin placering mitt i Europa omgivet av folkgrupper med andra språk och som där grupper som talat tyska länge varit en dominerande kraft, har en sällsynt lång rad namn i olika språk. I de flesta slaviska språk – med undantag för ryskans Германия, som hämtat sitt namn för Tyskland från latinets Germania – går namnet för Tyskland tillbaka på ett gammalt slaviskt ord som betydde "stum", alltså en benämning på personer som inte talade slaviska. Nemčija, Njemačka, Německo, Nemecko, Németország, Niemcy. Нямеччына, Німеччина, Немачка.

Hal Duncan

Jay - To step away from the genre talk for a moment. you seem to have a profound knowledge of quality drinks. What is more appealing, a good book or a good drink?


Hal Duncan - Oh, that's a cruel question.

How can I choose? What's more intoxicating? The crystalline clarity of a dry gin martini, or the dark complexity of Mervyn Peake's prose? The rich, velvety fortitude of a glass of port with a Guinness chaser, or the shimmering, airy artifices of a Jeffrey Ford story? The bitter after-taste of a La Fee absinthe, or of an Aeschylus tragedy? I do love my alcohol, I admit -- and my local, Stravaigin, makes the best Bloody Mary you'll ever taste, not to mention their White Russians -- but in the end I have to say that books win out, because a good book makes you think where a good drink will just make you talk. Besides, a book's effects last longer and you don't need a bottle of Irn Bru and a couple of Anadin Extra the morning after. Although, Guinness is good for you, so they say.
- Intervju med Hal Duncan på fantasybookspot.com.

Jag har läst böcker av sämre anledningar (och har minst en som ligger på nattduksbordet och väntar på mig som sannolikt hamnar i den kategorin). I vanliga fall läser jag dem också av bättre. Det svaret fick mig i alla fall att bli än mer övertygad om att jag måste läsa Hal Duncans Vellum. Till mitt försvar kan dock påpekas att det även verkar vara en mycket intressant roman.

Hal Duncan kommer förresten till Åcon nästa år. Dit skulle jag ta mig om det inte var så otrevligt för plånboken att behöva övernatta på ställen där man inte kan väldgästa någons soffa, för det verkar kunna bli ett mycket trevligt arrangemang.

Fabula

Latinbloggen skriver om en ny lärobok i latin som verkar rätt intressant.

Jag är faktiskt ganska imponerad av denna lilla bok, den är enkel utan att vara fördummande, och har en bra blandning av realia och latintexter. Boken är uppdelad i 12 kapitel, och den kanske kan tyckas en smula snabb ibland, men jag tror att för nybörjare kan ett högt tempo vara gangeligt då språk på absolut nybörjarnivå inte är särskilt skojiga då man står och stampar vid treordsmeningar i evigheter, utan att komma vidare och se nytt är viktigt för nybörjaren.

Augustnominering

Egentligen är jag ännu mindre imponerad av Augustpriset än av det nedan nämnda Nobelpriset. Det är ändå roligt när bra böcker uppmärksammas, eftersom det kan leda till att fler läser dem, och Ola Wikanders I döda språk sällskap är en mycket trevlig liten bok.

Nobelpriset

Ungefär runt den här tidpunkten på året brukar jag gå omkring och bära på en lätt uppflammande irritation. Den rör Nobelpriset, som jag egentligen på intet sätt känner särskilt starkt inför – det är bara det att det är lite svårt att undvika, vilket gör att man hör samma dumma kommentarer år efter år. Som att Nobelpriset mest skulle gå till poeter på obskyra språk, vilket jag har sett eller hört åtminstone fyra, fem gånger bara idag (eller igår, kanske).

Nobelpriset har runt ett tiotal gånger gått till författare som varit verksamma på mindre språk än svenska. Occitanska (Frédéric Mistral, 1904) är förmodligen det som låter mest udda, men språket lär ha betydligt fler än det med minst antal talare som belönats – isländska (Halldór Laxness, 1955) – och då har det ändå minskat ordentligt i betydelse under det sekel som passerat sedan Mistral fick Nobelpriset. Occitanskan är annars ett språk med en tidig betydande litterär tradition.

Till andra obskyra språk hör jiddisch (Isaac Bashevis Singer, 1978) som innan nazismen möblerade om Europas språkkarta var större än svenskan någonsin varit, och danskan (tre författare), norskan (tre författare) och finskan (Frans Eemil Sillanpää, 1939). Den senaste Nobelpristagaren som huvudsakligen är känd som poet är för övrigt Wisława Szymborska (1996), som skrev på polska. Polska har, upplysningsvis, sisådär nio gånger fler talare än svenska.

Språk varifrån flest författare hämtats är engelskan (tjugosex), franskan (tretton), tyskan (tolv), spanskan (tio), italienskan (sex), svenskan (sex) och ryskan (sex). Med undantag för svenskan (som förvisso har många utmärkta litterära verk, men likväl är en aning malplacerat i sällskapet, ursäktat av sin ringa storlek) de stora europeiska kulturspråken. Engelskan breder ut sig i länder som Australien, Indien, Kanada, Nya Zeeland, USA et cetera och spanskan bär större delen av den sydamerikanska litteraturen. Jag kan utmärkt väl förstå den kines som ställer sig och ser på pristagarlistan och tycker att Nobelpriset historiskt har gått till okända författare på små, suspekta språk. Dessa små, suspekta språk är huvudsakligen de nordiska. Att som svensk försöka hävda det ur ett svenskt perspektiv är bara inskränkt och okunnigt.

Historiskt sett är Nobelpriset som internationellt pris naturligtvis något misslyckat sett till det faktum att Nobels uttryckliga vilja var att ingen hänsyn skulle tas till nationalitet. Det behöver i och för sig inte alls ha skett, men de bättre kunskaperna om europeisk litteratur i allmänhet och nordisk litteratur i synnerhet har gjort att betydligt färre utanför Europa belönats. Ser man bara på säg perioden 1986 till 2006 är spridningen något större än mellan 1901 och 1921, även om Soyinka (Nigeria), Gordimer (Sydafrika), Walcott (Saint Lucia), Morrison (USA), Naipaul (Trinidad och Tobago) och Coetzee (Sydafrika) i den brittiska kolonialismens spår alla skrivit på engelska. Alltså: om någon kritik skall framföras på just den här punkten är det att författare på om än inte nödvändigtvis små men i alla fall för en samling svenska litteraturvetare obskyra språk förbises. Inte att de belönas. Inte att folk i allmänhet inte känner till författarna – utan att Svenska Akademien inte gör det.

Akademien kan inte gärna utgå ifrån vad som redan är bekant för den svenska allmänheten. Gjorde vi det, skulle urvalet av möjliga författare bli torftigt och slumpmässigt. Nobelpriset har internationell räckvidd. Vi måste söka efter förtjänta kandidater långt utanför de svenska läsarnas allfarvägar. Det är en del av prisets mening att kunna visa på författare som ännu inte är så kända men förtjänar att bli det. påpekar Horace Engdahl.

En annan invändning är att ingen någonsin har hört talas om pristagarna. Den som säger det bör fundera på om anledningen verkligen står att finna hos Nobelpriset och Svenska Akademien snarare än hos en själv. Ta årets pristagare, Orhan Pamuk. Pamuk är en internationellt erkänd författare som översätts även till små språk som svenska. Han figurerade mycket i svensk press i och med åtalet (som inte ledde någonstans) mot honom nu rätt nyligen då han skulle ha förolämpat turkheten genom att öppet tala om och erkänna det armeniska folkmordet (någonting som trist nog riskerar ta fokus från hans litterära verk). Likväl kommer många säkert att tycka att det är ett synnerligen suspekt val. Frågorna som alltid studsar runt i mitt huvud såhär års brukar gå i ungefär samma spår: om man inte har hört talas om Orhan Pamuk, är man då särskilt lämpad att komma med insiktsfulla kommentarer om ett internationellt litterärt pris? Om ens litterära horisont slutar vid Guillou, Brown och Lindgren, är det då konstigt att man inte har hört talas om ett, o så hemskt, kvalitativt litterärt pris? Vad skulle egentligen vara poängen med att ge litterära priser till författare som redan har topplisteplaceringarna och läsarna – skulle det inte bara vara en bekräftelse på den popularitet som alla redan känner till och pengar till dem som knappast har något större behov av dem? Vad tusan har det med Nobels testamente att göra? Och varför o varför läser aldrig folk prisets och Svenska Akademiens förutsättningar innan de öppnar munnen?

Om man tycker att Nobelpriset drar till sig alldeles för mycket uppmärksamhet – en åsikt jag sympatiserar med – finns det en enkel sak att göra. Det är inte att gå omkring och häva ur sig massa ogrundade uttalanden om ett pris man inte kan särskilt mycket om. Det är att strunta i det. Nobelpriset är vad privatpersonen Alfred Nobel beslutade att hans pengar skulle gå till. Det delas ut av den mer eller mindre fristående organisationen Svenska Akadmien och all uppmärksamhet som ges priset får det för att människor ger den till det. Om ingen brydde sig skulle det hela vara en ensak mellan Nobelstiftelsen, Svenska Akademien, pristagaren och berörda skattemyndigheter. Men det är faktiskt Alfred Nobels och Svenska Akademiens rätt att ge sina priser till vem fan de vill.

Zac O'Yeah: Tandooriälgen

Tandooriälgen har alla de där vanliga inslagen en dystopi av våra dagar skall ha: våld, ett urartat samhälle där människor inte känner sig riktigt hemma, brottslighet, en ordningsmakt som man förmodligen bör hålla sig undan från och själva förutsättningen för att världen ser ut som den gör är moderiktigt en galopperande global uppvärmning som på kort tid gjort kontinentala Europa till en öken och gett Sverige ett närmast tropiskt klimat. Göteborg har blivit Gautampuri, invånarna röstat in sig i den asiatiska världen och blivit en minoritet utan större inflytande. Det är mycket möjligt att det finns någon viktig kolonialistisk poäng i det hela, men i så fall drunknar den i vad framtidsskildringen utgör: en passande bakgrund till en berättelse som inleds med att fyra mördade och styckade män hittas tandooritillagade av en kommissarie som just tagit sig en smakbit av dem. Boken är en deckarhistoria med ett slags hysterisk humor som i alla fall inte når riktigt fram till mig: en bok till så stor del lever på sin humoristiska sida måste vara mer än smårolig på det sätt som Tandooriälgen underhåller. Spänningsmomenten, samhälls- och människoskildringarna, berättelsen som sådan – alla klarar sig med hjälp av humorn. Och faller när den inte finns där för att stötta.

Esperanto är illa nog ...

Från Tjuvlyssnat:

(Tre studenter sitter och spelar TP i köket.)
Kille 1: Okej, vad heter det konstruerade språk som skapades 1887 och som var tänkt att fungera som ett världsspråk men som ingen talar som modersmål?
Tjej (himlar med ögonen och suckar): ÅÅH! Men jag vet inte!
Kille 2: Jo men vad fan, kom igen! Det vet du ju!
Tjej: (efter en lång stunds tystnad): Vaddå? Rövarspråket?!

(Ethnologue anger för övrigt mellan 200 och 2000 stackars modersmålstalare – eller personer som har det som första språk, om man så önskar – så det där "men som ingen talar som modersmål" är nog inte helt korrekt.)

Två ledamöter och en minister

Kristina Lugn och Jesper Svenbro i Svenska Akademien. Två poeter. En dramatiker och en litteraturvetare. Inga överraskningar där i alla fall; två namn som nämnts i diskussionerna kring stolarna och som säkerligen är synnerligen kompetenta ledamöter båda två. Svenbro dessutom med en mycket stark europeisk koppling. Akademins uppdrag är så mycket mer än att utse Nobelprisvinnaren, vilket lätt dränker allt annat eftersom det så tydligt syns, men det skulle ändå vara kul med någon mer – Göran Malmqivst börjar ju uppnå en viss ålder – med tydlig profil mot kunskaper om sådant som sker utanför den europeiska kontinenten.

Alldeles rasande oväntat och radikalt värre är däremot utnämnandet av Cecilia Stegö Chilò till ny kulturminister. Fast det tänker jag lagom opolitiskt inte kommentera här.

Fler bibliotek

När jag ändå håller på: mer ögongodis.


Vatikanen har ett stiligt bibliotek.


Liksom El Escorial.


Och Wien.

Porr

Jag är svag för bilder som dessa.

Berglin

Det finns ingen serie som kan få mig att skratta så mycket som Berglin. Särskilt fyrrutingarna är allt som oftast underfundiga och fantastiskt träffsäkra. Jan Berglin är dock mycket mer än bara en humorist (även om det är en funktion som även ensam verkligen inte är att förakta), han är också den i mina ögon bästa aktiva Sverigeskildraren. Oavsett om det rör sig om aktuella händelser eller allmänna kulturfenomen lyckas han sätta fingret på dem. Kritiskt eller bara förundrat spelar ingen roll – bra blir det hur som helst.