Receptet som litterär form

Jag har fastnat för receptet som litterär form. Det låter hyggligt abstrakt och ännu mer pretentiöst men är egentligen inte riktigt så illa som det låter som. Ett recept har många bra egenskaper - alla vet hur det ser ut, bara för att nämna en sak. Det är viktigt eftersom man får en resonans hos läsaren genom att använda sig av någonting så välbekant. När man parafraserar någonting måste man väga hur välbekant det man använder sig av är mot hur uttjatat uttnyttjandet av det råkar vara, någonting som inte sällan står i direkt proportion till varandra. Likväl är recept någonting som visserligen har använts förr men inte till den utsträckning att alla bara suckar och konstaterar att det där gjorde min farmor som sjuåring i Hamburg i trettio minusgrader och med sönderbombade skor, din uppkomling. Ett recept är kort och sakligt - det skall få fram informationen korrekt, punkt slut. Det gör att det är idealiskt att leka med i de fall där man vill kunna hålla sig kort och inte brodera ut det mer än nödvändigt. Jag gick nyligen igenom saker jag skrivit på senare tid och hittade recept utspridda lite här och var: i en kortrecension för Catahya, i en dikt jag skrev för Star*Line (trots att jag normalt har vett nog att hålla mina långa fingrar från lyriken) och i ett par projekt som inte lämnat min dator än. Utan att jag egentligen ens lagt märke till saken. Hepp.

Den vardagliga lyriken

Hur kommer det sig egentligen att lyrik så ofta betraktas som någonting svårt, någonting som med få undantag endast är en angelägenhet för mögliga litteraturfantatiker? De flesta stöter ju på den i sin vardag betydligt oftare än de möter den skönlitterära prosan genom till exempel låttexter - kanske inte nödvändigtvis vad jag personligen skulle bedöma som bra lyrik, men lyrik inte desto mindre. Att slänga ihop ett julklappsrim är någonting de flesta klarar av med mer eller mindre lyckat resultat, men det är inte fullt så många som ger sig på att skriva romaner - eller ens noveller - även helt bortsett från hur bra resultatet skulle bli. Det går att skriva saker som inte är mycket längre än en normal dikt med prosa också, men det är inte ofta det sker. Däremot kan man stöta på poesi lite var som helst - på en parkbänk, på väggen på en offentlig toalett eller på omslaget till en kursbok. Så varför denna skräck inför formen? Den kan, men behöver inte, vara svårttillgänglig - någonting som gäller för all sorts konst jag känner till. Lyrik kan precis som prosa uttrycka det mesta. Det kan handla om en berättelse, att framföra en insikt eller en känsla et cetera et cetera. Majoriteten av all poesi som skrivs är inte särskilt bra, men även det är någonting som kan sägas om det mesta. Den kan vara lång eller kort. Underhållande eller intelligent - eller varför inte både också? (Läs till exempel Anna Maria Lenngren). Den kan anstränga sig för att hitta ordens skönhet eller strunta fullkomligt i det och koncentrera sig på helt andra saker. Det ironiska är att medan många som inte läser särskilt mycket klänger sig fast vid prosan och tycker att lyriken är för svår, så kan den senare i många fall tvärtom vara mer lättillgänglig - om man bara hittar rätt lyrik. För hur ofta är det folk klagar över James Joyce när man talar om normal prosa? Hur ofta är det folk tycker att tidigare nämnda låttexter är för avancerade?

Det är möjligt att det är svårare att skriva lyrik som verkligen flyter (någonting som de allra flesta som försöker sig på det misslyckas med) än prosa som går att läsa utan hack. Å andra sidan är det få saker som är så enkla att läsa som riktigt välskriven lyrik.

Omläsningar

Varför återvänder man egentligen till böcker som man redan har läst när det finns så mycket annat att läsa? Jag läste igenom de tre första böckerna i Foresters Hornblower-serie inatt - och har egentligen ingen aning om varför, för jag kan knappast påstå att det är särskilt bra böcker. Nog för att jag älskar segelskepp och -båtar, men det håller inte genom sexhundra sidor taskigt tell-berättande, en moraliskt oförvitlig hjälte som är ungefär lika spännande som mina strumpor och en omgivning som hade kunnat vara klippt ur papp för allt det liv författaren lyckas ge den. Samtidigt finns det så mycket jag vill läsa som jag inte har hunnit ta tag i. Jag har inte läst alla Arne Sands böcker än - jag har till och med en oläst roman liggande på rummet och har haft det ett bra tag, men har inte kommit mig för att plocka upp den. Vill jag läsa igenom det jag inte har läst av Harry Martinson står biblioteket till tjänst. China Miévilles Iron Council. Mer Jan Kjærstad. Fortsätta på Steven Eriksons "Tale of the Malazan Book of the Fallen". Mer rysk och engelsk arthundratals- och tidig nitthundratalslitteratur. Et cetera et cetera. Så varför, varför, varför lägger jag tiden på usla böcker som jag redan har läst? Finns det någon slags avkopplande funktion i läsningen som blir ännu starkare om jag läser saker jag har läst förr? Jag brukar inbilla mig själv att jag inte läser för avkoppling; jag brukar då inte lägga märke till någon sådan effekt på mig. Vill jag kontrollera detaljer? Vad nytt jag än kan lägga märke till vid en andra omläsning bleknar vid sidan av det som kan upptäckas när man läser en bok som är en helt ny upplevelse. Visst kan det finnas poänger i att läsa böcker igen - men om böckerna inte är något vidare, som i fallet Hornblower? Då är det bara slöseri med tid, särskilt som jag har oläsa böcker liggande hemma som jag förmodligen skulle tycka var mycket, mycket bättre.

Så vad kommer läsas inatt? Jag skulle kunna inbilla mig att jag kommer sätta tänderna i Förföljaren, Det vita gardet eller Klara Johansons Kritik - alla tre böcker som jag verkligen ser fram emot att läsa. Men sneglar man mot nattduksbordet så ligger där överst de första böckerna i Patrick O'Brians serie om Aubrey och Maturin. Förvisso oändligt mycket bättre böcker än Foresters tidigare nämnda i samma genre - men nog har jag läst dessa också. Så varför?

Metabloggande

Ju mer jag använder den här, desto mer irriterad blir jag på att saker inte ser ut och fungerar som jag vill att de skall göra. Så jag ger mig in och småpillar i koden, vilket inte gör saken bättre eftersom det smärtsamt tydligt visar hur rostig jag har blivit av att det var ett bra tag sedan jag använde någonting mer avancerat än ytterst grundläggande html. Skulle någonting här inte fungera, så är det med stor sannolikhet det som är orsaken.

På Minolistan diskuterades det nyligen bloggar - vad de kan handla om, och huruvida de är läsvärda eller inte. En blogg skall naturligtvis bedömas utifrån själva bloggen och inte fenomenet som sådant. Det är ett uttryckssätt (som tidningar, böcker et cetera) och kvaliteten mellan olika bloggar innehåller stora variationer, liksom det varierar hur intressanta de är att läsa för utomstående. En stor andel bloggar är skrivna för de närmast sörjande, innehåller diverse detaljer ur bloggarens liv och är i många fall sällan uppdaterade. Det är absolut inget fel med det - man sätter de mål man själv vill ha med sitt skrivande och om det är att hålla vännerna uppdaterade om sådant man anser att de bör veta (eller få bekanta att lära känna en bättre), tja, då skriver man för att uppnå det. Men det är inte någonting som jag personligen skulle vara så intresserad av att läsa, eller att skriva om. Mitt liv är ingenting slumpad person skall kunna snubbla över på internet. Som jag ser det är bloggen det perfekta verktyget för att istället för att skriva om sitt liv skriva om annat men med sig själv som utgångspunkt och exempel. Det betyder inte att jag tycker att det är så man skall blogga, punkt, utan bara att om det är ett sätt man vill skriva på så är bloggen ett bra sätt att göra det. Dessutom ökar det chansen att få intressanta kommentarer och diskussioner.

Den påbörjade länksamlingen till vänster går till stor del till fantastikrelaterade sidor, men jag hade ändå tänkt försöka låta bli att skriva så mycket om fantasy, science fiction och skräck här. Egentligen är det synd att över huvud taget göra den uppdelningen - bra böcker är bra böcker, genre eller ej - men det känns som om så mycket av det jag skriver om och sysslar med över internet över huvud taget redan har med fantastik att göra. Enklare artiklar, recensioner och nyheter vad det gäller fantasy dyker upp till exempel på Catahya. Jag läser och gör mycket annat också, och någonstans måste det få utrymme. Världen är full av underbara saker som kan stjäla min tid och uppmärksamhet.

Att backa undan

"Om någon kommer fram till dig och säger "Den här boken måste du läsa, den har förändrat mitt liv, den är dödsbra..." -- och så visar han fram ett tummat exemplar av MEIN KAMPF -- ja, då är det helt OK att kalla honom en idiot, dåre och livsfarlig kretin. (Men backa undan från honom efteråt.)"

är ett citat från kommentardiskussionen efter inlägget om böcker och tycke som jag skrev för någon vecka sedan. Det är en vanligt förekommande åsikt att det är hur man skall hantera personer med extrema åsikter och visst är det väldigt enkelt. Om man inte delar åsikterna kan det vara ganska ansträngande och otrevligt att ha någon runt hörnet som av och till får för sig att propagandera för att judarna borde skjutas eller att homosexuella inte skall ha några rättigheter. Men på vilket sätt tillför jag egentligen världen någonting genom att ta avstånd från personer som hyser åsikter som jag tycker är avskyvärda? Jag har bekanta som har sympatier som inte alls är särskilt trevliga. Jag har bekanta som har rätt hemska saker på sitt samvete. Att jag ändå accepterar personerna och envisas med att det är delar av vad de tycker och hur de handlar som jag tycker är idiotiskt och att det inte nödvändigtvis behöver betyda att jag aldrig vill se dem igen har mötts av rätt hårda ord från andra som tillhör utsatta grupper ("fundamentalistisk yttranderättsfrihetsfanatiker" hör till de mer roande tillmälena) vilket jag har full förståelse för. Det är svårt att inte reagera så när någon på fullt allvar anser att man aktivt borde göra sig av med dig och alla som är som du.

Men vad blir konsekvensen om alla fördömer och backar undan när någon yttrar saker som av samhället anses icke acceptabla? Som jag inte heller tycker är acceptabla? Hur mycket avsky och förakt de än är värda, om man bara skär av all kontakt med personerna som står bakom dem, vilka blir kvar för dem att umgås med? De som delar deras åsikter. Vilket dels innebär att det stärker dem i att det är så de skall tycka eftersom alla runt dem delar åsikterna, dels riskerar skapa en "vi och dom"-attityd som hjälper till att ta bort all gemenskaphetskänsla med övriga människor - och det är väldigt mycket lättare att hata andra om man slipper känna gemenskap med dem. Att fördöma backa undan är lätt, betydligt enklare än att med försiktig diplomati försöka övertyga om att någonting är fel och ibland veta när man helt enkelt skall hålla käften för att det inte kommer leda till någonting bättre ändå. Men vad vinner vi?

Påpekande: Jag vill poängtera att jag inte försöker tillskriva kommentarskribenten några åsikter han inte har gett uttryck för. Ingenting i hans kommentar hävdar att man "skall" göra så och så. Han skriver att det är "helt OK". Anledningen till citatet är att det ger mig en utgångspunkt.

Språkliga fängelser

Jag kan inte låta bli att förundras varje gång jag stöter på en person som inte ser någon anledning till att lära sig fler språk utöver sitt modersmål, och kanske engelska (såvida engelska nu inte är modersmålet). Att konstatera att det skulle vara bra men att det av skäl som ork, envishet, brist på talang eller tid och så vidare inte är en realistisk möjlighet är en sak; men att över huvud taget inte se poängen är en helt annan. Är det så att personer som rycker på axlarna och säger att man klarar sig bra med bara engelska aldrig reser, eller är alla de omständiga processer som jag går igenom varje gång jag besöker ett land där jag inte talar språket någonting som räknas in i "klarar sig bra"? Jämfört med när man faktiskt talar det aktuella språket (som till exempel tyska, vilket gör vistelser i Centraleuropa så oerhört mycket enklare även utanför de områden de flesta vanligtvis förknippar med språket) är det oerhört frustrerande.

För mig är dock dylika rent praktiska användningsområden sekundära. Det främsta skälet till att lära sig nya språk är hela den nya föreställningsvärld som öppnas framför en. Allt nytt man plötsligt kan ta till sig och njuta av - musik, tankar, diskussioner, litteratur et cetera. Delar av det kan vara krångligt att få tag på, men med internets framfart kan utökade språkkunskaper leda till att man kan få stora delar av världen serverad direkt i sitt vardagsrum. Problemet är att man sällan inser hur mycket det finns att vinna förrän man har lagt ansträngningen bakom sig. Jag såg inget problem med att inte kunna engelska innan jag började lära mig språket; idag skulle mitt vardagsliv kollapsa utan den kunskapen. Jag saknade - för det mesta - inte tyskan när jag inte kunde den; idag använder jag den dagligen. Jag ser idag inte min ytterst begränsade förståelse för franska som ett hinder, men om jag lärde mig språket imorgon, hur lång tid skulle det ta innan jag hade gjort det till en naturlig del av mig? Ett halvår? Mindre? Om den kunskapen sedan rycktes bort, när jag väl fått möjlighet att se hur mycket jag kunde vinna på den - hur stympad skulle jag inte känna mig? Ändå skulle jag bara vara tillbaka i samma språkliga fängelse som jag sitter i nu.

Jag skrev nyligen en småpropagandisk artikel och slängde upp på Catahya i ett försök att få läsarna där att inse en liten glimt av de möjligheter som finns om man är beredd att kämpa för att lära sig nya språk genom att anknyta till vad som förhoppningsvis hörde till deras intresseområde. Men de språkliga fängelser man inte möter i sin vardag har en tendens till att förbli osynliga, och det är svårt att hitta motivationen att anstränga sig för att riva murar man över huvud taget inte ser.

Om yttranderättsfriheten och Sveriges riksdag

Dagens Media gjorde nyligen en undersökning för att se hur svenska riksdagsledamöter ställde sig till begränsning av reklam - och yttranderättsfriheten. Resultatet var deprimerande.

"På frågan om det finns fog för att begränsa yttrandefriheten på något område är polariseringen något större mellan de politiska blocken. Här svarar 93 procent av moderaterna, 85 procent av folkpartisterna och 83 procent av centerpartisterna nej eller absolut inte. Det borgerliga parti som avviker är kristdemokraterna, där endast 30 procent säger nej. Resten av de kristdemokratiska politikerna är tveksamma eller öppna för ytterligare begränsningar.

Inom socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet svarar 37, 20, respektive 13 procent tydligt nej på frågan om det finns fog för fler inskränkningar i yttrandefriheten."

Majoriteten av de större svenska partierna uppvisar ett ganska svagt stöd för yttranderättsfriheten - och visst kan det vara politiskt välmotiverat, för hur många väljare är egentligen intresserade av att skydda yttranderättsfriheten till varje pris när man väer det mot att slippa få höra sådant de inte vill höra? Likväl blir det lätt så att när man väl har börjat göra undantag så kommer det lätt ett till, sedan ett till och så ytterligare ett. Lagen om hets mot folkgrupp och dess utvidgande är naturligtvis stiftad med goda intentioner och det är en väldigt bekväm lag att ha eftersom man kan kriminalisera obehagliga uttalanden, men det hindrar den inte från att vara en del av den belägring som sker vad det gäller vår tryck- och yttrandefrihet, den som blev så tydlig när statsministern för inte så länge sedan muttrade om lagstiftning för att förhindra sexualisering av det offentliga rummet.

Det finns många personer som hyser åsikter som majoriteten ser som föraktliga och avskyvärda, men rätten att ha och yttra dessa åsikter en av grundpelarna i ett fritt samhälle. Vad skall vi med demokrati till om vi ändå inte förmår ta del av dess fördelar? Vem är det egentligen som har rätt att bestämma vad som skall och inte skall tyckas högt, och tänk om det är dina åsikter som står näst på tur? Jag ger visserligen inte heller mycket för tanken att vi kommer vakna upp i ett storebrorsamhälle imorgon, men förändring sker oftast med små, små steg så att sammanhanget står klart först när man kan betrakta det i backspegeln. På lång sikt är det en oroande utveckling. Friheten har alltid fått kämpa för att slita tanken och ordet från dess bojor. Det är någonting som, tyvärr, fortfarande gäller.

Vad det gäller själva undersökningen, så skall den nog tas med en näve salt.

"Undersökningen genomfördes under maj och juni 2005. 100 riksdagsmän intervjuades via telefon. Fördelningen mellan respondenterna är representativt i förhållande till partierna."

Det innebär att den presenterade statistiken bygger på intervjuer med fem miljöpartister, sex centerpartister, nio kristdemokrater och vänsterpartister et cetera et cetera. Personligen skulle jag känna mig väldigt tveksam innan jag slog upp rubriker och skrev en artikel baserat på så vaga uppgifter, men skillnaden mellan att som med moderaterna och centerpartisterna ha en person som som inte svarar nej eller absolut inte och som med vänster- och miljöpartisterna ha en som gör det säger förmodligen ändå någonting. Och det är inte uppmuntrande.

Länk.

Böcker och tycke

Att ha respekt för andras litterära smak är svårt. Det kräver en hel del ansträngning och självbehärskning. Visst är det så att det är så gott som omöjligt att sätta upp kriterier för vad en bra bok egentligen är, oavsett vad man är ute efter i sin läsning. Skall den ha en spännande intrig? (Vilket jag personligen inte är så intresserad av.) Vad är då en spännande intrig? Skall den ha ett bra språk? (Mycket viktigare.) Men vad är ett bra språk? Skall den ha realistiska personteckningar? Vem avgör vad som är realistiskt, egentligen? Et cetera et cetera och så konstaterar man att smak är någonting subjektivt, punkt.

Tills nästa gång man stöter på en person som lyfter Brown, Marklund, Brooks eller liknande författare till skyarna och man står där med tårna som gnäller under tyngden från hakan och man verkligen inte kan förstå varför, varför, varför det här sker och funderar på vad det egentligen kan ha varit som gick snett i personens liv.

Alldeles för ofta när jag försöker diskutera litteratur får man något vagt "jo, men den är ju spännande i alla fall ... till skillnad från den där!" (syftande på slumpat mästerverk man tidigare försökt få personen att läsa) slängt i ansiktet, och varje gång det händer känner jag mig som en vinfantast som försökt ge bort ett fantastiskt årgångsvin men fått svaret att nej tack, det finns en fortfarande ett par dunkar (halvtaskiga, förvissa, men det rensar bara magen!) stående i källaren och man blir fortare full så. Att bita sig i tungan och avhålla sig från att nedvärdera litteratursynen hos en sådan person är en sak. Att övertala sig själv att faktiskt respektera den en helt annan och mycket, mycket svårare.