Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik

"Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik". Så heter regeringens nya proposition om svensk språkpolitik och -vård. Jag skall erkänna att jag inte riktigt har gett mig tid mer än att läsa mer än sammanfattningen och skumma propositionen, men jag känner mig ändå väldigt tveksam. Språket är någonting personligt. Det tillhör var och en och staten skall hålla sina långa fingrar borta.

"Den nya språkvården bör organiseras i myndighetsform"

Nej, snälla. Bespara oss det. Vi behöver inte en myndighet som skall hålla koll på vårt språk. När det sedan börjar talas om att arbeta för hur språk skall användas för attitydsförändringar - "Till dessa hör även att motverka språkbruk som konserverar könsroller och osynliggör kvinnor." så känns (och tro mig, jag tycker inte om konserverade könsroller eller osynliggörande av någon, vem det än må vara) nyspråket alldeles för nära för att jag skall känna mig bekväm. Krig är fred, någon?

Ljudväggen

... är visserligen varken språk (bespara mig "musiken är ett universiellt språk!", alla som har försökt spela melodisk, vacker dödsmetall för besökande vet att det är en stor, fet lögn) eller litteratur men i många fall någonting som i alla fall kommer i närheten av tonsatt lyrik, så jag tänker låtsas att det inte ligger långt ifrån.

Jag tycker om musik. I alla fall brukade jag göra det. Jag brukade ha hört mycket och lyssna inom bredare spektrum än de flesta jag kände, trots att jag umgåtts en hel del med musiker och personer med musikerdrömmar. Jag är visserligen inte särskilt musikalisk och har egentligen aldrig haft något större intresse för att spela själv, men det krävs lyckligtvis inte för att kunna uppskatta den. Likväl minns jag knappt senaste gången jag kände "ah, nu skall jag sätta på lite bra musik och bara lyssna på", vilket nog betyder att det antingen var väldigt länge sedan eller att jag har ett uselt minne. Jag lutar mot alternativ a). Istället använder jag den i princip uteslutande för att med hjälp av musik som jag så bra att jag inte behöver aktivt lyssna på den stänga ute andra, mer irriterande ljud som annars skulle ha pockat på min uppmärksamhet. Nöjet har reducerats till ett par högljudda öronproppar.

Det blir helt enkelt för mycket. Vart man än kommer är det alltid någon som spelar eller lyssnar på musik. För högt i hörlurarna på tåget, i affärer man går igenom eller passerar, utanför universitet et cetera. Vänner som så gott som aldrig har tyst utan alltid spelar musik och alltid bär musik med sig. Det går inte att bara stänga av öronen när man vill så när musiken finns där så tränger den sig på oavsett. Hade mitt synfält varit klätt i text, text, text (och då menar jag inte enstaka ord och reklamskyltar) som jag inte hade kunnat koppla bort utan hade varit tvungen att ofrivlligt gå omkring och läsa stora delar av dagarna hade jag nog till slut blivit ganska trött på att läsa också.

Jag brukade tycka om att lyssna på musik. Det har aldrig varit så att den har varit ett behov för mig som så många andra i min generation säger att den är, eller som mina böcker är för mig, men den har varit viktig likväl. Nu väljer jag, när jag är ensam och har möjligheten, alltid tystnaden framför musiken. Jag orkar ingenting annat. Det känns rätt trist.

Projekt Runeberg och Litteraturbanken

Dagens Nyheter rapporterade idag om Litteraturbanken, som skall "publicera digitala versioner av svenska skönlitterära verk och viss humanistisk litteratur och att göra dem fritt tillgängliga över Internet". Det är i och för sig lovvärt. Målgruppen är "forskare, universitetsstuderande, skolelever, lärare och litterärt allmänintresserade" och verken "kan publiceras i flera versioner: textkritiska utgåvor för forskning och högre studier, enklare utgåvor med nystavning för "vanlig" läsning och faksimil av originaltryck". Det är i och för sig trevligt: att fler får tillgång till värdefulla texter, vilket är svårt att se som negativt - även om prislappen beräknas hamna på 53 kronor per sida, exklusive personalkostnader. Jag hoppas bara att satsningen inte får Projekt Runeberg, som gjort en ideell jätteinsats på området och förtjänar stor respekt för all möda de har lagt ned och allt de gjort under betydligt sämre förutsättningar än detta nya skattefinansierade projekt, att förlora något av vinden i seglen. Det skulle verkligen vara en förlust.

Anna Maria Lenngren

     Nej, ingen fins så vis och qvick,
     Som icke något dumt begick:
     Sjelf Sokrates sig tog en qvinna.
     Och icke fins så dumt ett får,
     Som man ej klokt en gång skall finna:
     Min käre farbror dog i går.

Anna Maria Lenngren är bra. Läs mer Anna Maria Lenngren.

Språk och läsning

Som vissa av mina läsare redan har lagt märke till skickade jag i förra veckan ut en undersökning på fantasysidan Catahya om språk och läsning. Svaren angående på vilka språk man läser har väl hittills varit ungefär som väntat, även om det med tanke på den relativt låga medelåldern kanske var anmärkningsvärt få som inte nöjesläste böcker på engelska. Det är naturligtvis väldigt positivt sett ur den synvinkeln att det ger förutsättning för goda kunskaper i engelska, någonting som är nödvändigt både för att fungera effektivt i ett samhälle som inte slutar med ett streck på kartan och - med Månskensdansögon sett än viktigare - för att kunna läsa all den intressanta engelskspråkiga litteratur som aldrig översätts. Likväl har vissa av svaren när jag snabbt ögnat igenom dem lett till ett och annat höjt ögonbryn. Tycker du att du kan tillgodogöra dig engelsk skönlitteratur på ett bra sätt? är till exempel en fråga som uppenbarligen kan tolkas på många olika sätt. Naturligtvis är det så att många läsare faktiskt har mycket goda kunskaper i språket och absolut ligger på en sådan förståelsenivå att de inte har några som helst problem med engelskan, men en ganska osäker uppskattning säger mig att fler än hälften hittills har lämnat betydligt mer självsäkra svar än jag själv hade vågat. Ändå skulle jag tro att det är rimligt att anta att jag som inte exceptionellt men i alla fall någorlunda språkbegåvad lingvistikintresserad storläsare och tillika på universitetsnivå (bland annat) engelskstuderande har en förståelse för det aktuella språket som ligger en nivå över dessa självsäkra sextonåringars. Att andra väljer att svara ja på frågan med tillägget att även om de inte förstår alla ord så går i alla fall den huvudsakliga poängen fram är också intressant. Är det så att de antar att de får ut lika mycket trots att de måste gissa sig till betydelsen utifrån sammahanget och missar nyanser eller är det helt enkelt inte viktigt att förstå mer än huvuddragen? Är det så att jag, som ofta ser handlingen som en ram som håller ihop allt det där andra trevliga som utgör det som är minst lika viktigt - om inte viktigare - i boken, inte riktigt kan förstå mig på svaren jag får för att min syn på litteratur och vad som utgör litteraturens poäng är så fundamentalt annorlunda?

Jag har all respekt för alla som läser på andra språk än sitt modersmål; det är någonting långt ifrån alla människor gör och det går inte att lära sig utan att passera stadier av förhoppningsvis minskande okunskap. Det skulle ändå vara spännande att veta om det är deras eller min självinstinkt som brister, eller om det handlar om någonting helt annat.

Än mer intressanta är svaren från dem som tappert kämpar med läsning ytterligare språk. Ibland på grund av miljö eller språkarv, som i fallen med finska, estniska, lettiska och (gissar jag) serbokroatiska, men även de som alls saknar sådan koppling, som tyskan eller franskan. När är det egentligen värt att läsa skönlitteratur på originalspråket för skönlitteraturens egen skull? Man kan framhålla en mängd fördelar vad det gäller tillgång och språkinlärning, men för att i valet mellan originalspråksutgåvan och översättningen välja den förstnämnda helt enkelt för att den ger större förståelse för författarens ord krävs ganska betydande språkkunskaper. Jag hoppas jag är där när det gäller engelskan. Jag vet att jag egentligen inte är det med de andra språken jag regelbundet läser på (tyska, danska och norska) och absolut inte de som jag har gjort enstaka försök på (italienska och holländska - det sistnämnda har jag aldrig ens studerat, utan försökte med hjälp av andra germanska språk och baskunskaper i latin), men ändå har jag attityden att jag alltid försöker läsa på originalspråk om det finns en möjlighet. Det är förmodligen mer av en fix idé än av rationella skäl - och är det egentligen värt det? Nog för att det hjälper språkkunskaperna, men samtidigt är den skönlitterära läsningens upplevelse inte någonting att förringa och förstöra i språkinlärningsexperiment.

Catahyaartiklar om språk och läsning:
Hej, du! – du får läsa på svenska
Att läsa fantasyn som aldrig kom hit

Den svårfångade boken

Bok är ett intressant uttryck i sig. Vad menar man egentligen när man säger bok? En bok kan vara själva texten, som i "jag har skrivit en bok" eller "Charles Stross bok ligger ute på internet". Rimligtvis - särskilt i den andra meningen - handlar det inte alls om någonting sådant som en fysisk bok eftersom en bok inte nödvändigtvis behöver resultera i en bok man kan hålla i handen. En sådan bok kan naturligtvis innehålla en bok, men det kan lika gärna handla om spridda texter som var för sig inte alls hade fått äran att bära benämningen - eller bara bilder, för den delen, om det handlar om en konstbok. En bok behöver alltså inte hittas i en bok, och en bok behöver inte innehålla en bok.

Länge leve det underbara språket. Vilken association är den första du gör?

Boken som fysisk varelse

Det är någonting speciellt med boken som fysiskt objekt. Det brukar de flesta storläsare vara överrens om - frågan är egentligen varför. Är det ren vana? Bokens form och böcker som sådana är kopplade till många minnen och upplevelser, men om jag hade lärt mig att läsa böcker på en skärm - hade jag då tyckt att bokens fysiska form var lika lockande som jag gör nu, eller hade jag istället ansett den vara någonting stort och klumpigt som tog upp massa plats som bättre kunde användas till annat när man ändå hade kunnat spara bokstäverna på datorn? Är det för att det är skonsammare att läsa på papper än på skärmen? Det spelar säkerligen också roll, samtidigt som även det förmodligen till stor del är en vanesak. Bokens framtida existens är nog säkrad så länge som vi fortsätter att lura nya generationer läsare att ta till sig texterna på slaktade träd mellan två pärmar. Med snabbt internet, små hårddiskar med stort utrymme och skärmteknikens utveckling i åtanke är nostalgin och vanan vapen som inte skall underskattas för att säkerställa att vi även i fortsättningen får läsa på vårt miljöslösande, skrymmande, handledsplågande sätt.

Jag tycker om böcker, för att ta till en underdrift. Jag gillar att omge mig av dem och mina bokhyllor är absolut bland det jag saknar allra mest när jag befinner mig hemifrån under längre perioder. Det finns någonting oerhört rogivande i att gå längs rader efter böcker och veta att man har möjlighet att plocka fram vilken som helst av dem, slå upp den och läsa precis så långt eller kort som man önskar. Bibliofili har tyvärr sina baksidor också - till exempel den att det kan vara svårt att få plats med saker när det står boktravar längs väggarna, eller det att böcker (särskilt när man har fått för sig att sådana helst skall vara jungfruligt orörda och inte begagnade) i längden inte är världens billigaste sak. Men det är en smäll man får ta för möjligheten att sitta och smeka sin böcker med den ägandeglädjen rusande genom kroppen och veta att "ni är mina".

Shakespeare när han är som bäst

Det finns få författare som så många känner till så väl - eller tror sig känna till så väl i alla fall - som Shakespeare, samtidigt som det är så ovanligt att egentligen faktiskt sätta sig ned och läsa (eller ens se ett uppförande som i dialog följer originalet) hans pjäser. Jag fick vänta ett par timmar på tåget hem från Göteborg - där jag studerar - idag och ägnade större delen av tiden åt sätta mig i Akademibokhandeln och läsa mina favoritstycken ur Hamlet och King Lear. Jag är i vanliga fall inte särskilt mycket för att läsa dramatik, men Shakespeares underbara språkbehandling är så medryckande att det är svårt att inte bli engagerad. För den som inte vet vad det finns att gå miste om, dagens topplista över Shakespearecitat man inte hör fullt så ofta:

3.
Cleopatra: My salad days,
When I was green in judgement
 Antony and Cleopatra, akt ett, scen fem.

2.
Kent: Nor tripped neither, you base foot-ball player.
 King Lear, akt ett, scen fyra.

Och för att ingen skall få för sig att det finns någon konkurrens om vilket skådespel som är Shakespeares bästa:

1.
Hamlet: Do you see yonder cloud, that's almost in shape of a camel?
Polonius: By the mass, 't is like a camel, indeed.
Hamlet: Methinks, it is like a weasel.
Polonius: It is backed like a weasel.
Hamlet: Or like a whale?
Polonius: Very like a whale.
 Hamlet, akt två, scen tre.

Småförlag och teknik

Det har dykt upp många småförlag på senare tid (senare år, kanske jag borde skriva), vilket är kul. Ännu roligare är alla tekniska framsteg som har gjort det möjligt för dem att göra det (särskilt eftersom det är sådant jag förr eller senare kan använda mig av). Digitaltryck som gör att det inte behöver kosta en hel förmögenhet att trycka upp en liten bok även om det bara rör sig om en ett par hundra exemplar. Det är inte alltid lätt att trycka någonting i småupplagor, vilket jag själv fått erfara, men med envishet och vilja att hitta lösningar så går det utan att man behöver säja huset och skicka hunden till ett nytt hem med bättre möjligheter att ta hand om den. Vilket är en seger i sig. Böckerna som blir resultatet hittar man kanske inte i Bokias hyllor, och visst är det i princip omöjligt för hobbyförlagen att konkurrera med giganterna om de stora läsarskarorna, men ännu en underbar uppfinning - internet - kan ändå tillåta nischade böcker att nå just den publik som de är ute efter; någonting som hade varit betydligt svårare för bara femton, tio år sedan. Naturligtvis gäller fortfarande regeln att majoriteten av alla böcker som publiceras är så dåliga att det egentligen inte är värt tiden att läsa dem. Men småförlagens utbredning ger fler udda pärlor chansen att nå fram när de större förlagen satsar på större utgåvor av färre titlar och vad skulle väl bokletande vara om man inte behövde vaska för att hitta guldkornen? Dessutom är det smittsamt att se optimismen hos så många som är beredda att lägga sin fritid och sina pengar på att se till att böcker de tycker skall bli utgivna trycks. Det förtjänar all respekt. Och uppmärksamhet.

Metabloggande

Jag håller fortfarande på att arbeta på länklistan till vänster. Inbillar jag mig i alla fall. Det är svårt det här med länkar, och vem man skall länka till. Jag har försökt hålla en regel om att det som skall finnas där måste vara välskrivet och relevant för vem som helst som är intresserad av ämnet det behandlar oavsett vem man råkar vara bekant med. Det diskvalificerar personliga hemsidor (som till exempel vildvittra.se) och bloggar som i stort behandlar skribentens liv (som till exempel Du är vad du läser). Så som jag gärna inbillar mig att jag inte gör här, alltså. Det har ingenting att göra med huruvida jag tycker att sidorna är läsvärda eller inte, utan betyder bara att deras syfte placerar dem utanför vad jag vill länka till, men det är fortfarande med en smula dåligt samvete jag ser på länkarna och vad som inte finns där.

Just för att inte sprida ut det jag skriver om här för mycket har jag fått storhetsvansinne. Utöver dubbla heltidsstudier, funderingar på arbete, Catahya, allt annat jag skriver och mina försök att ha ett liv mellan allt detta har jag fått för mig att jag skall kunna driva och uppdatera tre bloggar. Förmodligen en idiotisk arbetsinsats för någonting som kommer läsas av en handfull personer. Libertati skall bespara Månskensdans mer politisk propaganda och Saker jag inte förstår diverse privata reflektioner om mänskligheten. Det kommer väl inte minska antalet profetior om min utbrändhet inom en snar framtid, men vad skall man göra när det är så roligt med dylika projekt?

Det här skrivs för övrigt från en nyinförskaffad Mac. Att ha en dator som inte är större än en vanlig tegelstensroman känns som en uppfriskande variation, och jag har redan hunnit förälska mig i vissa detaljer. Andra driver mig till vansinne - jag var tydligen inte så van att hantera datortypen som jag inbillade mig. Det sägs att man vänjer sig.