Egilnt en uednrsnnikög vid ett elknegst univirsetret

The phaonmneal pweor of the hmuan mnid, aoccdrnig to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy, it dseno't mtaetr in waht oerdr the ltteres in a wrod are, the olny iproamtnt tihng is taht the frsit and lsat ltteer be in the rghit pclae. The rset can be a taotl mses and you can sitll raed it whotuit a pboerlm. Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. Azanmig huh? Yaeh and I awlyas tghuhot slpeling was ipmorantt!

Jag vet inte om någon sådan forskning faktiskt har ägt rum vid Cambridge (att det fungerar borde väl inte vara så hemskt revolutionerande), men textsnutten ovan är i olika former populär att sprida över internet – en sökning på "the phaonmneal pweor of the hmuan mnid" ger en bit över femtiotusen träffar på Google. Det är i och för sig roligt, men den som på allvar drar den sista slutsatsen – att det skulle betyda att stavning inte spelar någon större roll – lär bedra sig. Det borde inte kräva särskilt mycket eftertanke för att inse att det är få felstavningar som faktiskt påverkar betydelsen. De förekommer, men de är i minoritet och oftast förstår vi vad även den som stavar som en kratta vill få fram. Dessutom handlar det i det här fallet bara om anslagsfel. Att stava fel över huvud taget kan lika gärna innebära att bokstäver saknas, är utbytta eller har tillkommit.

I Språkvård 4/2006 skriver Lars Melin om vilken effekt felstavningar får för läsaren. Han använder sig av något äldre undersökningar som utgångspunkt och sedan huvudsakligen av en rad C- och D-uppsatser vid Stockholms universitet under 2006. Att läsa ett ensamt felstavat ord tar tjugotvå procent längre tid än ett rättstavat och lästiden ökar för texter som innehåller ett par stavfel – är stavfelen däremot för många tappar läsaren intresset och läser fortare. Dessutom sjunker förtroendet läsaren har för texten, särskilt när det handlar om anslagsfel. Någonting som däremot inte skall påverkas är hur mycket man minns av vad man har läst. Den som skriver någonting och stavar fel bör alltså inte först och främst oroa sig för om budskapet kommer att gå fram eller inte, för det gör det nästan alltid, utan för hur det kommer att tas emot.

Jag har bara läst Melins artikel och inte själva uppsatserna, vilket är synd, för det skulle nog vara intressant. Däremot väcker texten frågor som jag misstänker inte blir besvarade där i någon större utsträckning heller: texter i vilket sammanhang? Påverkas förtroendet av texten i lika hög utsträckning oavsett vilken sorts text det handlar om eller finns det skillnader mellan hur man reagerar på ett stavfel i en tidsningsartikel och i ett mail? Tar det längre tid att läsa så kallat SMS-språk för personer som ständigt använder det, eller följer det deras norm lika mycket som den "vanliga" normen gör? Påverkas förtroendet hos personer som själva alltid stavar och som o, för att ta ett exempel, om de hittar det i en myndighetstext? Finns det skillnader mellan hur mycket olika grupper förlorar i förtroende?

"Rätt" och "fel" är alltid kniviga begrepp när det handlar om språk. Vad man än tycker om det finns det dock mycket goda skäl att försöka hålla sig till existerande normer. Jag skulle kunna bli mycket bättre på det själv om jag bara lärde mig att korrekturläsa mina egna texter ordentligt. Skall jag döma utifrån min egen upplevelse går det dock att göra klart värre saker än att bara stava fel: jag har fruktansvärt svårt för att över huvud taget ta det en person som tillsammans med slarvig stavning använder för många versaler och utropstecken skriver på allvar oavsett vad jag själv skulle önska, till exempel.

Recensioner

Jag har precis slutfört vad som förmodligen varit den krångligaste textförsäljningen jag har varit med om. Det är en.se som har köpt rätten att återpublicera en bit över trehundra fantasyrecensioner ur Catahyas litteraturrecensionsarkiv till priset av femtusen kronor och att det tydligt länkas tillbaka till Catahya. Villkoret var att nittio procent av recensionerna följde med, vilket krävde att sexton olika recensenter – varav flera inte längre är skribenter eller över huvud taget finns kvar på Catahya – lämnade sitt samtycke.

Jag vet inte riktigt om jag skall tycka att en.se (som även har återpublicerat recensioner från tidskriften Minotauren) har gjort ett fantastiskt eller vansinnigt köp. Å ena sidan talar vi verkligen om en ren skitsumma för mängden recensioner, någonstans runt närmast skrattretande sexton kronor per recension. Å andra sidan handlar det om en återpublicering av recensioner som skrevs ideellt utan någon som helst ersättning och som redan ligger uppe på nätet för alla att läsa. Å ena sidan finns det en hel del bra recensioner här, recensioner som är skrivna med kunnande och med text som flyter och är trevlig att läsa och som jag med mycket få undantag hellre läser och litar mer på än dagstidningarnas recensioner som behandlar genren. Å andra sidan är många av recensionerna också betydligt sämre och ingenting som håller i närheten av publiceringskvalitet – särskilt om man går längre bak i arkivet. Catahya har enstaka skribenter i trettio- och fyrtioårsåldern, men de allra flesta är strax under eller över tjugo vilket innebär att en del av recensionerna nu och en klar majoritet av recensionerna allra längst bak är skrivna av gymnasister och i enstaka fall kanske rentav ännu yngre personer som lyckligtvis har utvecklats och blivit bättre sedan dess.

Catahyas recensionarkiv är mig veterligen det största och bredaste recensionsarkivet för fantasylitteratur som finns på nätet. Ingen som är intresserad av genren bör i och för sig missa Per Jorners recensioner, som i underhållningsvärde bara torde hotas av de citerade läsarreaktionerna, men även om enmansarbetet är imponerande så har Catahyas recensionsbank ändå fördelen av att vara en kollektiv ansträngning vilket onekligen underlättar i kvantitetssammanhang.

Här finns en rätt god bevakning av vad som hänt inom svensk fantasy de senaste åren, som till exempel Johan Ehrenbergs Aileme – Befrielsens tid, Erik Granströms Svavelvinter, Jorun Modéns Samael, Christina Brönnestams Svart eld, Per Jorners Blodmåne och Efter lägereldarna, Karolina Bjällerstedt Mickos trilogi Till Esperani, förlaget Onsdags antologi Onsdagslegender, Kristoffer Leandoers Skymningsfursten, Cecilia Wennerströms Sagan om Rand och Åsa Schwarz Stigma. Här finns längre recensioner av svenska tidskrifters tjockare nummer, som Minotauren 26-28 eller Enhörningen 11. Här finns något äldre verk, som Irmelin Sandman Lilius Fru Sola, Bertil Mårtenssons Maktens vägar eller Tove Janssons Muminböcker. Här finns svenska böcker från de senaste åren som rör sig i genrens utkanter men kanske egentligen inte hör dit, som John Ajvide Lindqivsts Låt den rätte komma in, Hanteringen av döda och Pappersväggar, Henrik Kullanders Någonting odödligt eller Kent Björnssons Schaktantologier.

Här finns böcker som inte alls brukar räknas till fantasygenren (och i vissa fall inte heller bör räknas dit), som Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, Arne Sands Trollkarlens lärling, Margaret Atwoods Penelopiaden, Franz Kafkas Die Verwandlung, Vladimir Sorokins Is eller Stig Dagermans ofullbordade Tusen år hos Gud. Här finns klassiska fantasyverk som Jack Vances The Dying Earth, Ursula K. Le Guings Trollkarlen från Övärlden, Hope Mirrlees Lud-in-the-Mist, Poul Andersons The Broken Sword eller Jack Williamsons Darker Than You Think.

Det finns försök att täcka in de senaste årens översättningar av rysk fantasy, som Nick Perumovs Diamantsvärdet och träsvärdet och Sergej Lukjanenkos Nattens Väktare. Här samsas recensioner av den urbana fantasyns stora namn som Neil Gaiman, Charldes de Lint och China Miéville med standardfantasyns sågade och hyllade giganter. Här finns lite mer udda saker som Fairies av Elizabeth Ratisseau eller The Chinese Zodiac av Jenn Reese och väldigt mycket mer.

En del böcker är recenserade två eller flera gånger, för att de alltid hyggligt fristående skribenterna har fått för sig att de vill recensera just den boken eller för att ge fler synvinklar på samma verk (vilket är bra – när det inte görs för att det framförs i mina ögon rätt dumma resonemang att det skulle vara viktigare med en andra recension för balansens skull än att recensera ett helt nytt verk). Överlag är det dock en på alla sätt fantastiskt spretig samling recensioner som införskaffats – åtminstone inom fantasygenren. För en.se, som skaffar sig fler recensioner för att kunna locka medlemmar och (gissar jag) bli den stora svenska sidan för användarskrivna litteraturrecensioner, hade det nog varit en fördel om det hade funnits en större bredd på recensionerna än den inom fantasyn.

Barn och läsning

Jag läser en artikel på svd.se om barn och läsning och blir lite ledsen. Ser det verkligen ut såhär?

Svenska barn anses normalt vara läsmogna kring skolstarten. De föräldrar som försöker slussa in sina småttingar i det skrivna ordets värld mycket tidigare än så, bemöts ofta med stor skepsis: "Försöker du skapa ett underbarn?" "Barn ska väl få vara barn så länge de är barn".

Att döma av kommentarerna till artikeln gör det verkligen det – innan jag kom dit hade jag halvt antagit att det var artikelförfattarens överdrifter. Som om det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan läsande och att ha roligt, mellan lek och lärande. Som om det senare inte så ofta skulle vara synonymt för barn. Som om man skulle göra barn en björntjänst genom att tidigt göra läsandet till en naturlig del av deras liv istället för att det första mötet skall bli ett stressat tvång i en skola som tyvärr ändå (eller kanske snarare just därför) inte alltid lär dem, kämpande lärare till trots. Jag tror inte heller att det är lyckat att sätta treåringar i katederundervisning och få dem att bokstav för bokstav ljuda fram far ror – även om jag i tvåårsåldern enligt uppgift skall ha tyckt att något av det mest spännande man kunde göra var att rabbla alfabetet – men det är ju inte det det handlar om. Att lära sig läsa är en lek för ett barn som får göra det i sin egen takt på sina egna villkor. Utan tvång, utan stress, utan allt det där som kväver det lustfyllda i lärandet och som alldeles för ofta tar överhanden i skolan. Jag tycker synd om barn till föräldrar som aktivt väljer att inte ge dem chansen att få utforska det skrivna ordet innan det blir ett måste. Att försöka lägga hinder ivägen för dem som faktiskt försöker gör mig förbannad.

För att inte tala om hur illamående hela janteandan som ligger över det hela gör mig. Barn får ju för allt i världen inte vara duktiga. Barn skall vara som alla andra barn, även om de råkar tycka att det är hur roligt som helst att leka med bokstäver och ord.

Fy fan.

Mannen som var Torsdag

Bakhåll har tydligen kommit med en nyöversättning av G.K. Chestertons The Man Who Was Thursday. Roligt!

Latin, lingvistik, arabiska och nättidskrifter

Dagens första språklänk är Svenska Klassikerförbundet, "en ideell sammanslutning av lärare, forskare och andra intresserade som vill stimulera studiet av latin, grekiska och antikens kultur och samhällsliv".

Dagens andra språklänk är Prima Latina, "en till största delen interaktiv kurs som kan läsas vare sig man gör det för sitt eget höga nöjes skull eller vill få ut universitetspoäng för den. Kursen läses i den takt studenten själv väljer och kan påbörjas när som helst under året. Man behöver inte bry sig om några ansökningsdatum, utan söker när man vill börja läsa".

Dagens tredje språklänk är Lingvistbloggen, där personer vid avdelningen för allmän språkvetenskap inom institutionen för lingvistik vid Stocksholms universitet skriver "om lingvistik, språk och annat av allmänt intresse".

Dessutom finns det en rad utmärkta språkbloggar i länklistan till vänster: Latinbloggen, Language Hat, Language Log, Jabal al-Lughat, Arabic Gems.

Den som av någon outgrundlig och säkerligen pervers anledning inte roas av latin, arabiska eller lingvistik kan alltid ägna sin tid åt att läsa någon nättidskrift om litteratur: Vetsaga om science fiction och fantasy, till exempel, eller Salongen om europeisk litteratur från andra språkområden än det engelska. Eller så kan man ge mig bra litteratur-, språk- eller i värsta fall allmänt kulturrelaterade länktips jag inte kände till.

För övrigt har jag, en smula till min egen förvåning, insett att jag tycker att Annika Norlins (Hello Saferide) "The Quiz" och "Valentine's Day" är riktigt bra. Ta det som en kontrast till vad som annars brukar nämnas här de få gånger musik kommer på tal.

So the kayak travels through time?

Jag kan inte riktigt släppa den här. Den lyckas vara både fantastiskt söt och rolig på samma gång. Läs.

Filmlänktips

Charlotte har en text om film och filmkritik som man kan läsa medan jag gör annat. Eller varför inte hennes inlägg om tysk film och Hitler.

Irmelin Sandman Lilius

Jag måste bestämt läsa fler böcker av Irmelin Sandman Lilius. Varför har jag inte gjort det förr? För att tillgängligheten i bokhandeln är rätt dålig, i och för sig, men ändå.

Ljudböcker

En mindre diskussion på ett litteraturforum igår kväll fick mig att fundera på ljudböcker och att lyssna på skönlitteratur. Jag tycker inte om det. Eller att lyssna på litteratur över huvud taget. Eller särskilt mycket annat som hade kunnat framföras i text istället för som tal om jag inte samtidigt åtminstone kompenseras av mänskligt umgänge. Jag är en textmänniska ut i fingerspetsarna.

Skönlitteratur driver mig halvt till vansinne: det kommer någon förbaskad röst mellan mig och texten som jag vill göra mig en egen tolkning av, det går mycket långsammare än jag skulle vilja och framför allt så känner jag inte att jag får något grepp om texten. Orden är närvarande när de yttras och fladdrar sedan förbi och är inte fortfarande närvarande när jag kommer till nästa mening, stycke eller sida på samma sätt som om det hade varit text. Jag tappar inte bort mig, men det blir mycket svårare för mig att greppa annat än vad som händer, vilket inte alls behöver vara det jag är mest intresserad av.

Det som jag i allmänhet tycker är lyssningsbart är sådant som inte var tänkt att läsas från början – till exempel folksagor, där det mesta som inte passar muntligt berättande hur som helst har skalats bort, och som i sin tur istället är mycket tråkigare att läsa. För mig är det – även om det naturligtvis finns undantag åt båda hållen – generellt två helt olika saker: det som har skapats för att läsas är jobbigt att lyssna på och det som har skapats för att lyssna på (och allra helst inte skrivits ned i processen) är tråkigt att läsa. Ljudböcker hör nästan uteslutande till den förstnämnda kategorin.

Fast visst finns det litteraturformer som skapats för att yttras som allt som oftast fungerar även i text. Mycket, om än inte all, dramatik, till exempel. Då betydligt hellre Shakespeare än Molière.

Tidskriftsstöd

Drygt sexton och en halv miljon får svenska kulturtidskrifter i produktionsstöd för 2007, rapporterade tidskrift.nu för ett tag sedan.

Bang, Glänta, Karavan, Ord&Bild, 00TAL, Paletten och Film International får sammanlagt närmare fyra miljoner kronor medan de femtio tidskrifter som hittas längst ned på listan över de med beviljade bidrag – 119 stycken, av 165 som sökte – får nöja sig med sammanlagt lite mindre än halva den summan. Det säger säkert någonting om mitt tidskriftsläsande att den överväldigande majoriteten svenska kulturtidskrifter jag följer (och inte bara läser när jag råkar snubbla över dem) hittas i den sistnämnda kategorin eller inte alls när man ser på listan.

Vassa eggen har tidigare skrivit om kulturtidskriftsstödet i tre delar: "Grunderna", "Förändringarna och "De fick bidrag 2006".

Tidskrifter

Nästa nummer av tidskriften Minotauren blir det sista "inom överskådlig framtid". Det känns lite trist – så sent som för en vecka sedan skrev jag om den och rekommenderade den på Vetsaga:

Minotauren har på sistone drabbats av förseningar, vilket är tråkigt då den inte kommer med den regelbundenhet man som prenumerant åtminstone hoppas på, men så länge den hämtar upp det på det fantastiska sätt som skedde i början på året så gör det inte så mycket. Minotauren 26-28 var ett välfyllt trippelnummer med bra artiklar om äldre författare som spelat en stor roll för fantasygenrens utveckling. Mycket handlar här annars om skräck – är man intresserad av skräcklitteratur torde Minotauren vara halvt oumbärlig – medan science fiction har en betydligt mer undanskymd roll. Det förekommer noveller av svenska författare – Minotuaren har publicerat ett par riktigt bra sådana genom åren, som Pål Eggerts “Den nostalgiske guden” och Per Jorners “Den siste schliarfen” – bland till exempel de många översatta skräcknovellerna från kring förra sekelskiftet, men det är inte novellerna som är den främsta anledningen till att läsa Minotauren. Den hittas i de välskrivna och kunniga artiklar, essäer och porträtt som tidskriften innehåller.

Själva förlaget Aleph går också i ide, men personligen är det Minotaurens essäer och artiklar som jag kommer att sakna.

Näthörningen har fått RSS-flöde. Visserligen på bekostnad av att man måste klicka sig fram en extra gång för att läsa vad som står och att det kopplats till forumet, vilket gör att det nog är första gången jag har hoppats på låg övrig aktivitet på ett forum där jag finns, men RSS-flöden är bra. Jag önskar bara att ett kunde finnas på Salongen, som kan vara Sveriges mest intressanta nättidskrift, också.