"Världens mest rättvisa språk"

Via Lingvistbloggen ser jag att LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer) i sitt nyhetsbrev påpekar att Stockholms universitet kommer att ge en kvällskurs i esperanto. Problemet? Rubriken Kurs i världens mest rättvisa språk för internationell kommunikation.

Rent bortsett från det besvärliga i uttrycket "rättvist språk" så är esperanto då rakt inte ett exempel på ett sådant, om poängen är att det skall vara lätt att lära sig och att alla skall börja på samma nivå. Den som ens överväger att hävda någonting lever med en uppfattning om världens språk som inte lämnar Europa och inte stämmer ens där. Ta en titt på kinesiskan, ta en titt på spanskan och jämför med esperanto.


Tidigare inlägg om esperanto.

Kvinnligt, manligt & det förgångna

Senaste numret av Shakespearesällskapets tidskrift har temat "kvinnligt – manligt" och Pontus Plænge ställer sig i en artikel frågan om vi kan fortsätta spela klassiker som upprätthåller att den laga feminina principen (omvårdnad, underkastelse) leder till något gott. Nu besvarar han den själv med ett "obetingat ja", men tycker ändå inte att man kan fortsätta alldeles som vanligt och säger att ett sätt att tydligt belysa strukturella könsskillnader är att låta kvinnor spela män och vice versa. Gott så – jag har absolut ingenting emot att se en dylik Shakespeareföreställning i det syftet och det hör till teaterns natur att på något sätt göra sin egen tolkning av en pjäs vid varje ny uppsättning, eftersom man till skillnad från det som trycks på pappret ständigt är en del av att återskapa den. Likväl vill jag invända mot vilka förväntningar vi har på äldre kultur.

Dramatiken och litteraturen i stort är genomsyrad av kollektiviserande fördomar som placerar vissa grupper över andra, mycket för att det helt enkelt var en vedertagen sanning bland dem som skrev när det skrevs. Det kan gälla män över kvinnor, européer över asiater, borgare över bönder. Det är ingenting som den som har minsta lilla intresse av äldre kultur kan vara omedveten om. Shakespearesällskapet vill gärna hävda att Shakespeare är en man för alla tider. Må så vara, men hans pjäser kommer ändå att vara ovillkorligen knutna till den tid då de skrevs. I det ingår en föreställningsvärld som inte är modern – precis som synen på mycket idag säkerligen kommer att tyckas fördomsfull och otidsenlig om ytterligare fyrahundra år. Vi kan tycka illa om det och vi kan ha förväntningar på att slippa det i nyskrivna verk, men att inte kunna acceptera det och spela eller läsa äldre stycken för deras andra kvaliteter är att blunda för historien och att blunda för att många andra även idag ser världen på ett annat sätt. Den blindheten kan begränsa både våra upplevelser och vår förståelse för såväl historia som omgivning.

Wahlström & Widstrands klassikerserie

Wahlström & Widstrand står med sin klassikerserie för en av de mest intressanta svenska utgivningarna just nu, med översättningar och nyöversättningar som tillgängliggör en rad intressanta och inflytelserika gamla texter för svenska läsare, tillsammans med vägledande kommentarer. Hit hör till exempel Suetonius Kejsarbiografier (översatt och presenterad av Ingemar Lagerström), som naturligtvis bör tas med en rejäl näve salt men som spelat stor roll för hur vi har kommit att se de tidiga romerska kejsarna; Quintilianus klassiska Den fulländade talaren om retoriken (översatt och presenterad av Bengt Ellenberger), dock bara i urval; Prokopios historiska verk Vandalkrigen men också den på sitt sätt betydligt mer intressanta Hemlig historia som han skrev om kejsar Justanianus (översatta och presenterade av den ständiga Sture Linnér) och den babyloniska skapelseeposet Enuma elish (översatt och presenterad av Ola Wikander). Med undantag för Wikanders översättningar (Enuma elish och Kanaaneiska myter och legender) domineras det helt och hållet av grekiska och romerska verk: slår man upp en utgåva från 2005 ser man Livius, Juvenalis, Tacitus och Historia Augusta; Arrianos och Xenofon. En välgärning för alla intresserade – dessutom är serien stiligt formgiven av Annika Lyth, och vackra böcker är aldrig fel.

Litteraturen och eskapismen

Jerry Määttä skriver i en intressant understreckare i Svenska Dagbladet om John Carey och hans What Good Are the Arts?, som uppenbarligen tar upp frågan om vilket syfte konst har och om den verkligen – som ibland hävdas – gör oss till bättre människor. Kanske är det inte så konstigt att en litteraturprofessor kommer fram till skönlitteraturen (även om den fortfarande inte nödvändigtvis gör folk bättre – vilket i sig är ett begrepp värt en lång definitionsdebatt, egentligen) är den enda kritiskt granskande konstformen, en som uppmanar till tvivel och ett öppet sinnelag. Vad man än kan ha för åsikter om det (och vilket med all respekt för Jerry Määttä nog i så fall bör diskuteras efter att ha läst Careys bok) så är det jag faktiskt fastnar för i texten att uttalat använda skönlitteratur som eskapism i syftet att ersätta berusningsmedel med böcker. Personligen tycker jag om världen jag lever i och livet jag har, och morrar ilsket så snart någon ens kommer i närheten av att försöka sätta en eskapistisk stämpel på min läsning, men alla som någon gång till exempel har diskuterat fantasy med ungdomar i yngre eller mellersta tonåren borde känna igen tankegången: läsning är någonting som effektivt kan användas som verklighetsflykt om det är vad man söker och det finns många som mycket medvetet använder sig av det i det syftet. Jag betvivlar ändå att man skulle lyckas särskilt väl med att lyfta fram det som drogersättning.

Språktidningen

Ena halvan av dagens tidskriftsskörd i min brevlåda var det senaste numret av Språkvård, vilket fick mig att inse att Språktidningen, vars kommande existens jag påpekat tidigare, helt och hållet kommer att ersätta den och ge en mer populärvetenskaplig framtoning för att hitta fler prenumeranter. Jaha. Det var ju inte alls lika roligt som att få en till svensk tidskrift om språk.

Strange Fruit

Jag tillhör dem som aldrig charmats av Billie Holidays röst, aldrig funnit den riktigt så imponerande. Det spelar mindre roll här: bara att sprida Lewis Allans (Abel Meeropol) "Strange Fruit" är en bra sak i sig.

Southern trees bear a strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black body swinging in the Southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant South,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolia sweet and fresh,
Then the sudden smell of burning flesh!

Here is a fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for a tree to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Det är en fantastisk dikt.

Jag föredrar att läsa den. Den som hellre vill lyssna kan göra det här.

För herr Bachmanns broschyr

Rent bortsett från den hyggligt bisarra och morbida bilden, så är det lite roligt att huvudpersonen i Carl-Johan Vallgrens För herr Bachmanns broschyr på sida fyrtiotre i Månpockets utgåva, mitt i en av sina hatiska monologer om den totala bristen på tankeverksamhet i sitt hemland, anger att de unga ligisterna har hjärnskodda fötter.

Nattens länktips

Danska är svårt. Hur många skandinaver uppfattar danska, typ.

Via Martin Rebas.

Minoritetsspråk: arabiska i Qatar

gulfnews.com hade för ett par veckor sedan en artikel om arabiskans hotade ställning i Qatar, och hur de många gästarbetarna och andra omständigheter gör att engelskan håller på att ta över som förstaspråk. Intressant – fast egentligen kan man hoppa över den ursprungliga artikeln och bara läsa Jabal al-Lughats kommentar.

Obegåvade recensioner

Min lokaltidning igår innehöll en recension (från TT) av Mel Gibsons Apocalypto, skriven av Erik Helmerson.

"Apocalypto" handlar om en mayastam, som lever i harmoni med naturen och vars favorithobby är snoppskämt. Tills de plötsligt anfalls av en brutal samling krigare, en sorts regnskogens tyskar, som förslavar dem och för dem till sin stad som levande offer.

Länge leve – leva – de rasistiska små kommentarerna i recensioner. Suck.

Vassa eggen skriver om en annan obegåvad recension. Många som kommenterar tycker inte alls att recensionen är dum. Intressant läsning.

Nigirus sushus

Osäker på hur ett låneord skall böjas? Vänd dig till latinet. Vilket språk ordet än lånats in från.

Traditionally, an order of nigiri sushi consists of two pieces. Each nigirus sushus is a ball of rice with fish or some other food laid on top.

Kommentarsdiskussionen som kommer fram till att flera volvor borde heta volvamus är också värd att läsa.

Dammråttornas bildningstörst

Jag tror för övrigt aldrig att jag har sett så många dammiga böcker i en bokhandel som på Hedengrens när jag tittade in ett par timmar förra veckan. Det är en bra bokhandel. Folk borde titta på böckerna i tillräcklig grad för att de inte skall börja samla dammtussar.

xkcd igen

Istället för att skriva det jag borde har jag blivit lurad att sitta och läsa igenom xkcd igen. Men det får det vara värt, när det finns påpekanden som det här eller det här.

Dies irae

En period när jag ägnade ganska många timmar så gott som dagligen åt att åka till Göteborg och tillbaka brukade jag ha med mig en mp3-spelare jag hade lånat av någon som inte ville ha den. Inte något tekniskt eller designmässigt mästerverk, bara någonting med plats för ett dussin låtar och halvkasst ljud för att stänga ute medpassagerarna. Ganska snart kom jag fram till att det var ännu obehagligare att ha musiken i örat än att höra folk runt mig, men fram till dess släpade jag med mig mp3-spelaren och ett lager batterier som ständigt tog slut.

Det finns verkligen inte många musikstycken där jag brukar kunna börja sjunga med utan att tänka på det. Men Mozarts rekviem hör dit – förmodligen eftersom jag tycker så mycket om "Dies irae" (förmodligen skriven av Tomas av Celano). "Dies irae" hörde också till vad jag hade lagt in på mp3-spelaren. En kanske inte helt lysande kombination.

Dii-es irae, dii-es illa
solvet saeclum in favilla
teeste David cum Sibylla!

Inte särskilt högt, naturligtvis, men personer som sjunger med i musiken i sina hörlurar låter sällan särskilt bra. Särskilt inte om de inte är vidare duktiga på att sjunga från första början.

Quantus tremor est futurus,
quando judex est venturus,
cuncta stricte discussurus!

Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om det faktum att något av det mest medryckande jag vet i musikväg är en bit ur en dödsmässa.

Småförlag

Dagens Nyheter har idag en artikel om småförlag och småförlagens förbättrade villkor. Jag vet inte riktigt vilken storlek Carl Cato menar med "små", men jag tycker ändå att det är konstigt att han inte nämner någonting om de tekniska framsteg som gjort det möjligt att trycka böcker i upplagor på bara några hundra exemplar utan att styckpriset blir löjligt högt. Det är en viktig anledning till att riktigt små och nischade förlag kan frodas utan att ruinera sina ägare, även om det naturligtvis fortfarande kostar betydligt mer per tryckt bok än en upplaga på tiotusentals exemplar. De små förlagens förbättrade villkor är hur som helst lovande – det ger så mycket större utrymme för intressanta titlar utan någon större läsarkrets, för även om det är tråkigt att de går så många förbi är det klart bättre än att de inte kommer ut alls. Att hitta dem kräver dock att man vet vad man letar efter: små förlag som inte syns i de stora bokhandelskedjornas hyllor får hitta nya stigar för att nå sina läsare. Här är naturligtvis internet ett revolutionerande verktyg, men det leder också till att medvetandet om förlagets och dess böckers existens bara når en mindre och mer nischad grupp och missar den som kanske bara går och kikar på vad Bokia råkar ha inne en gång varannan månad. Vilket i sig bidrar till att göra de små förlagens utgivning mer intressant.

Mer Gerard Manley Hopkins

Thou Art Indeed Just, Lord

Thou art indeed just, Lord, if I contend
   With thee; but, sir, so what I plead is just.
   Why do sinners' ways prosper? and why must
Disappointment all I endeavour end?
Wert thou my enemy, O thou my friend,
   How wouldst thou worse, I wonder, than thou dost
   Defeat, thwart me? Oh, the sots and thralls of lust
Do in spare hours more thrive than I that spend,

Sir, life upon thy cause. See, banks and brakes
   Now, leavèd how thick! lacèd they are again
With fretty chervil, look, and fresh wind shakes
   Them; birds build -- but not I build; no, but strain,
Time's eunuch, and not breed one work that wakes.
   Mine, O thou lord of life, send my roots rain.

LIX-värde & Robin Schlotz

På ett par ställen har det diskuterats LIX-värden i bloggar. LIX är nu ett oerhört trubbigt verktyg, men skall man leta efter exempel på sådant som får mätaren att visa rött torde Ett alldeles fantastiskt virrvarr ligga nära till hands: de fyra senaste texterna (undantaget länktipset som till stor del består av ett citat och därför blir missvisande) når upp till 67, 70, 72 respektive 79. Gränsen för "mycket svår, byråkratsvenska" går vid 60. Ett normalt Månskensdansinlägg borde ligga någonstans runt eller strax under 50 – det senaste ("Chaucer och Boccaccio") ligger visserligen på 67, men är för kort för att vara ett bra exempel. Vilken stor påverkan meningslängd har på LIX-värdet kan man se genom att använda Matthew Cheneys "The Length of a Sentence", som trots att den räknas som tre meningar istället för en kommer upp i ett LIX-värde på 390.

Via Johan Ahlin snubblade jag för ett par dagar sedan över en YouTube-video där Robin Schlotz sjunger die Arie der Königin der Nacht. En hyggligt imponerande operainsats för att vara en kille som inte kan vara äldre än som allra mest tretton år och gör det under vad som lite googlande anger är en föreställning för föräldrarna till barnen i kören. Mina stämband får sympationt bara av att lyssna. Fast det skulle förstås kunna vara att jag är sjuk med en halsinfektion som gör att jag får ont bara av att tugga också, om man skall leta tråkiga förklaringar. Roas man inte av opera kan man kika på ett odödligt stycke musikalisk filmhistoria istället.