Bibliotek

Via Du är vad du läser hittar jag en länk med biblioteksporr – några bibliotek av den typ som mest känns deprimerande för att de stackars böckerna skall behöva stå ut med att bo i dem, några som är så underbart vackra som bara bibliotek och möjligtvis katedraler kan bli. (Det har hänt att jag har övervägt att bli katolsk teolog enbart på grund av deras bibliotek. Men tungt skäl som det än må vara finns det nog bättre för att låta bli.) Bilderna är tagna ur en bok av Candida Höfer; de som syns här (Herzogin Anna Amalia Bibliothek, Weimar respektive Österreichische Nationalbibliothek, Wien) står att finna på hennes hemsida.

Mer om fantastik & noveller

Wahlströms fantasybokklubb har utlyst en novelltävling för sina medlemmar. Vinnarfantasynovellen skall publicera i deras medlemsblad* och får därför inte vara längre än 3500 tecken. Oavsett anledning är det förmodligen en mycket vettig avgränsning – jag anordnade ett par föregångare runt 2003 och något år tidigare eller senare där jag tiggde bokpriser av bokklubben och sedan ordnade resten själv, och medan det dök upp några faktiskt läsvärda noveller, så var ett antal av dem av något sämre kvalitet. Eftersom jag inte hade redaktionellt utrymme till mitt förfogande kunde jag dessutom bara använda mig av bokklubbens forum för mitt utlysande, vilket lär ha lett till en betydligt mer begränsad spridning. Jag avundas inte de som skall läsa igenom vad alla dessa hoppfulla som förhoppningsvis fortfarande bara befinner sig i sin skrivutvecklings barndom fått ihop, men det är absolut sympatiskt att någon tar på sig att göra det.

*Som från och med det senaste numret, som kom idag, utökats en aning. Medan jag personligen ger klubben en stor eloge för en sida med notiser om Kelly Link, Year's Best Fantasy och kuriosa om Michael Swanwick och sida där Martin Andersson får presentera Lord Dunsany så undrar jag hur deras många Eddings- och Paolini-älskande läsare i yngre tonåren kommer att tolka det. För att inte tala om att uppslaget är nästan fullständigt dominerat av sådant som inte ens går att få tag på på svenska. Nå – själv applåderar jag det och ser det som ett stort steg i rätt riktning.

Fantastiknovellpris

Svenskspråkig fantastiklitteratur har fått novellpris som skall delas ut för första gången nästa år. Det känns bra, inte minst för att det fortfarande ser ut nästan precis som jag hade tänkt mig när jag började skissa på det för kanske tio månader sedan. Kanske en smula inspirerat av den anglosaxiska världens Hugo- och Nebulapriser, men framför allt av det finländska Atoroxpriset. Skillnaderna här är naturligtvis lika stora som likheterna; ett novellpris med en prissumma på en tusenlapp som delas ut av en enskild förening har milt sagt inte den tyngd som de priser som världskongressen eller den amerikanska science fiction- och fantasyförfattarorganisationen, eller för den delen det nämnda Atoroxpriset som plockas fram av ett antal juryer från olika fantastikorganisationer. Å andra sidan är den svenska fantastiknovellens ställning inte heller jämförbar med den engelska eller ens finska. En viktig del av tanken bakom novellpriset är att hjälpa till att stärka den ställningen.

En av de punkter där jag hade svårast att bestämma mig var om mitt förslag skulle omfamna även (övernaturlig) skräck eller nöja sig med fantasy och science fiction. Jag satt och vägde här även efter att jag hade lagt upp förslaget till diskussion och egentligen handlade både det som fick mig att tveka och slutligen bestämma mig för att jag tyckte att det borde vara med mer om kulturen kring än de genrerna per se – det känns som om skräcken står något åt sidan, men flera tidskrifter där aktuella noveller skulle kunna publiceras, som Minotauren eller Mitrania, har såväl skräck som annan fantastik, vilket gjorde saken enklare. Att jag personligen tycker att skräck är den del av fantastiken som är minst intressant – vilket inte betyder att jag inte kan läsa och uppskatta skräcklitteratur – kan också ha vägt in, men det skulle ha varit ett uselt och irrelevant argument.

Pristagarnovellen kommer att plockas fram av en trehövdad jury. Kanske är det inte det ultimata tillvägagångssättet, men det är absolut det enklaste. Alternativet hade förmodligen varit att låta föreningens – Catahyas – medlemmar rösta fram en vinnare, men det skulle kräva att de hade tillgång till novellerna och jag skulle tro att det är en mycket klar minoritet som faktiskt har en bra överblick över den svenska fantastiknovellmarknaden. Möjligtvis skulle man kunnat låta en jury plocka fram nomineringar, men det kräver fortfarande att de aktuella novellerna skulle tillgängliggöras för de röstande – och det är inte någonting som är säkert att alla rättighetsinnehavare skulle vilja för chansen att vinna en fantasyförenings nyinstiftade pris med en modest prissumma. Möjligtvis, vilket jag när det drevs igenom på föreningens årsmöte såg som ett mål, skulle man kunna göra så i framtiden om priset blir en inarbetad del i den svenska fantastiken, men ärligt talat lär den litterära kvaliteten bli betydligt högre på det här sättet.

Juryn är i sig en anledning att känna sig glad: Johan Anglemark, Mats Nordström och Maria Nygård var de tre jag personligen hade hoppats se i juryn redan från första början. Vettiga, intelligenta och kompetenta personer är bra.

Det här kommer att bli roligt.

Objekt som inte har vett att sitta still

Angående normer och medvetna avsteg från dem – är det bara jag som ibland har skönhetsproblem med aktiva objekt i svenskan? Jag såg honom som såg henne vill jag gärna få till jag såg han som såg henne. Egentligen ett objekt, men det faktum att han utför en handling gör att jag rent estetiskt hellre ser honom som subjekt. Förhållandet till henne och vad han gör blir viktigare än objektsformen i förhållandet till mig. Samtidigt håller det inte: du såg jag som spelade istället för du såg mig som spelade blir så mycket värre att det i konsekvensens namn är bättre att hålla sig till hur normen säger att det skall vara i alla fall. Men inte är det vackert.

Diverse

Apropå kossors dialekter: programmeringsspråket COW. Exempel:

MoO moO MoO mOo MOO OOM MMM moO moO
MMM mOo mOo moO MMM mOo MMM moO moO
MOO MOo mOo MoO moO moo mOo mOo moo


13-15 oktober är det dags för Imagicon i Stockholm. Science fiction, fantasy och rätt intelligenta människor (och öl, om man så önskar). Ta en titt.


När vi ändå talar om science fiction och fantasy så kan jag passa på att påminna om att Fanspan är en alldeles utmärkt källa till nyheter om dylika fenomen och personerna som sysselsätter sig med dem. Näthörningen har också sina poänger, även om Enhörningens nätupplaga kanske inte först och främst skall ses som en nyhetskälla. Dessutom kan man med fördel komplettera med Catahyas nyheter om man bara orkar sortera bort det som inte är fullt så intressant.


Till sist så finns det hopp även för Stockholms fotbollspublik, om det nu inte hinner korrumperas de närmaste åren.

Språkets normer och avvikelser

Språket har varken lagar eller lagstiftande församling; det tillhör dig lika mycket som det tillhör någon annan. Däremot har det normer. Det finns ett värde i att följa dem: man blir enklare förstådd, man riskerar inte att orsaka den irritation som många känner när de tvingas anstränga sig extra för att läsa det som bryter mönstret och man behöver inte stå ut med att andra dömer en på grund av hur man skriver.

Ibland kan det dock finnas skäl att även medvetet avvika från den. Det kan vara att man inte accepterar 1906 års stavningsreform eller ta något mer diskreta uttryck, som att tycka att en perfektform inte uppnått estetisk perfektion.

Elda: Julle!
Elda: Krypt eller krupit?
Elda: :/
Tsentral: Krupit.
Elda: Tänkte väl.
Elda: Tack. :)
Tsentral: Men krypt är vackrare.
Tsentral: Så vill du köra på det har du mitt stöd. :D
Tsentral: Ligger bättre i munnen.
Tsentral: Ser snyggare ut.
Tsentral: Yes.
Elda: Ser snyggare ut, framför allt.
*** Khadhaver is now known as: Khad|Q4
Elda: Och jo, ligger bättre i munnen. Jag ska fan använda det.

Så gör man små diskreta puffar för att förändra det man inte tycker om, må det gälla stavningar eller grammatiska konstruktioner. Även förment enhetliga språk har sina variationer och även stora förändringar börjar i liten skala.

Men det är klart – ibland snubblar man över tangenterna eller stavar helt enkelt fel.

Raise High the Roof Beam, Carpenters

Jag läste J.D. Salingers skrift med ovan nämnda poetiska titel, sympatiskt kort nog – sjuttio sidor – att klaras av på en kortare men mer ostörd sträcka under dagens tågresa of doom und Verspätungen, för några timmar sedan. Någonting i stilen påminner mig om en författare jag inte kan sätta fingret på. Gaiman? Tror inte det. Det är någonting i de lågmält humoristiska kommentarerna. Eller är det i liknelserna? Stilen skiljer sig från The Catcher in the Rye; mindre intensiv och mer distanserad än Holden Caulfields personnära berättande. Där finns Salingers sätt att låta huvudpersonen tappa och ta upp trådar i skildrandet av personer man i själva handlingen inte möter, men det är någonting annat som gäckar. Bulgakov? Nej.

Någon som har läst och har förslag?

Intimitet

Ensam en natt i mina kära värdars lägenhet i Norrköping där jag befann mig i helgen tillbringade jag en del av lördagskvällen med att läsa igenom ett par romaner. Peter Kihlgårds Du har inte rätt att inte älska mig slutar vara intressant i och med att man har läst titeln; själva romanen är trots de spänningar den försöker bygga upp inte mycket djupare eller mer engagerande än en normal ungdomskärleksroman. Hanif Kureishis Intimitet (Intimacy, översättning av Boo Cassel) är något bättre: en man skall lämna sin familj; bestående av en hustru och två små barn. Han klarar inte av äktenskapet; han kräver mer än tryggheten i det. Under ett dygn får läsaren följa hans tankar och resonemang, tillbakablickar och funderingar. Kanske är den korta boken mest någonting att ses som en diskussion kring förhållandets natur (gamla konstruktioner möter nytt samhälle?) och vilka som passar i det: här finns lyckliga äktenskap såväl som de totalt havererade. I alla fall i singular. Men vad har den egentligen att säga? Någonting fundamentalt, någonting tankeväckande? Någonting man inte redan själv hade kunnat konstatera genom att studera sin omgivning? Nej. Så vad är då poängen?

Är det då bara jag som misstolkar den? Skall den kanske inte ses som mer än ett porträtt av sin huvudperson? Hans person och inte den frånvarande utvecklingen? Även så: inte mycket bättre än mediokert.

Stephen Hawking: A Brief History of Time

Jag läste nyligen Stephen Hawkings A Brief History of Time – en bok som jag haft en vag uppfattning om och kanske tänkt läsa någon gång i ganska många år – och förstod inte riktigt vad som var så fantastiskt med den. Det är inte en dålig populärvetenskaplig presentation, men nog hade man läst ganska detaljerade redovisningar om det mesta som skrivs där redan i tolvårsåldern? Eller är jag helt enkelt för ung för att kunna förstå? Var den lättbegripliga populärfysiken mycket mer sällsynt när boken kom 1988 och jag fortfarande hade en ganska dålig koll på vad bokstäver var och än mindre hade lärt mig läsa? Vad är det jag inte ser som gör den här boken så bra?

Mu

Svenska Dagbladets nätupplaga har idag en artikel om kossors dialekter.

Ju närmare en bonde står sin ko dess då lättare är det för djuret att plocka upp hans dialekt. Jag har tillbringat ganska mycket tid med de mina och de råmar definitivt med en Somersetdialekt, hävdar en tillfrågad bonde, som dock inte får vidare mycket stöd för sin teori av forskarna. Jag undrar mest nyfiket hur stora spår av hur kossorna råmar han i så fall tror att det finns i hans eget tal.

Åke Ohlmarks: ett översättaröde

Jag hade i ett par dagar Koranen i "översättning och sammandrag med historisk inledning av Åke Ohlmarks" i min ägo, innan jag lämnade bort den till en vän i Uppsala. Det är ett verk med en stark klang av kuriosa för många fantasyläsare. Ohlmarks har annars översatt Shakespeare och Eddadikterna, tolkat Nostradamus, fört över landskapslagar till modern svenska, skrivit om runstenar och runstensinskrifter, legat bakom en skånsk-svensk ordbok, gett sig på att översätta Silverbibeln till svenska med en gotisk klang och en rad andra ambitiösa och mer eller mindre lyckade projekt.

För de flesta som känner till honom är han förmodligen ändå mannen som fick den förstfödde att bröla.

Charlie Christensen: Röde Orm – I Västerled

Till den svenska litteraturens stora skatter hör Frans G. Bengtssons Röde Orm: mustig, välskriven, humoristisk. Stor del i det har självklart själva sättet som den berättas på: ordvalen, meningarna, hela språkbehandlingen. Det gör att Charlie Christensens uppgift att föra över berättelsen till serieformat blir minst sagt en utmaning, en utmaning som han nog löser så gott som man kan begära: en skildring av platserna och handlingen. Men det räcker inte med att behålla pluralformerna i berättandet för att fånga stämningen i originalverket.

Charlie Christensens Röde Orm är ett underhållande och snabbläst komplement till Frans G. Bengtssons Röde Orm, och var väl heller aldrig tänkt att vara någonting annat.

Min tanke var: Vad kan jag tillföra en berättelse som redan existerar? Svaret var dokumentation, att ge serien verkliga miljöer. Slita hornen ur falska vikingahjälmar, förkasta alla Wagnerkoncept och nazistalluderingar, undvika fantasyskildringar, tvätta av all Tolkienbyk och ge vikingarna tillbaka åt vikingarna. Låta skildringen bli ett verkligt äventyr, med resor och möten med andra kulturer, på det sätt som Tintin-böckerna varit det för mig då jag var liten. Jag har alltid velat teckna något sådant, och detta skulle bli min Tintin.
 - Charlie Christensen

Det finns ett värde i sig att känna till berättelsen om Röde Orm. Om man verkligen inte orkar eller kan ta sig igenom Bengtssons verk utan att det blir en ren plåga (och att på sin fritid tvinga sig att läsa skönlitteratur man ändå inte njuter av är bara dumt) kan det här vara ett bättre alternativ än ingenting alls, men huvudsakligen skall Christensens serie nog betraktas som någonting som vänder sig till dem som redan har läst Röde Orm. Frågan är om det i så fall inte är lika bra att skapa sina egna bilder.

Tal & skrift

Jag har aldrig riktigt kunnat förmå mig att se främmande språk som en huvudsakligen praktisk kunskap att användas i direkt kommunikation med andra talare. Inte så att jag inte förstår att de allra flesta har den inställningen, men det är ju inte det som är roligt med språk, och hur nyttigt jag med mig själv som exempel än hade tyckt att det hade varit att ha riktigt god förmåga att tala språk är det aldrig det jag koncenterar mig på när jag sätter mig ned och skall skriva någonting, vilket leder till att till exempel min engelska och tyska låter något värre än den egentligen borde när jag skall hantera ljud jag vanligtvis bara umgås med representerade i skrift. Särskilt den förstnämnda, eftersom jag ytterst sällan faktiskt pratar med någon på språket och aldrig har varit i ett engelsktalande land.

Etymologin, strukturen, grammatiken lockar så mycket mer. För att inte tala om förmågan att läsa böcker, naturligtvis. Förmodligen är det en stor anledning till varför utdöda språk är så roliga: de tråkigaste bitarna har i stort försvunnit.

Ge mig text.

Ny novellnätskrift: Annanstans

Peter Fisk har startat en ny nätskrift för svenska science fiction-, fantasy- och skräcknoveller: Annanstans. Det tycker vi är bra. Kika in, du också.

Aurora Ljungstedt: Hastfordska vapnet

Sveriges allra första pusseldeckare påstår baksidan på Hastfordska vapnet och hämtar i Bertil Falks efterord stöd för det av Yvonne Leffler. Det kan säkerligen stämma – jag är inte alls tillräckligt bevandrad i deckargenrens historia för att kunna ha en vettig åsikt.

Hastfordska vapnet är berättelsen om det till synes olösliga mordet på baron Hastford, men nästan lika mycket en kärlekshistoria om sonen Hugo Hastford och hans Elina. Den korta romanen publicerades första gången i Nya Dagligt Allehanda 1870 och ingick i Onkel Benjamins album. Små hvardaliga historier som kom i bokform 1873. Stavning och ordformer har mordeniserats, vilket jag tycker är lite synd. På det stora hela är det säkerligen ett beslut som gynnar förlaget och boken, eftersom det gör den mer tillgänglig för nutida läsare, men personligen hade jag föredragit att få den presenterad som när den först trycktes. I mina ögon skär sig kontrasten mellan det moderna och det som inte kunnat moderniseras, som de frekvent förekommande icke, ty eller ehuru eller de långa och mer avancerat uppbyggda meningarna. Å andra sidan kan man inte låta bli att erkänna att en inledningsmening som

Någon af de tyska filosoferna, jag tror det är Fichte, säger på ett ställe, att hvarje menniska måste hafva ett mål, som är dess lifs lifskraft, äfven om detta mål icke är annat än en chimèr; det är likväl denna chimèr som låter oss gå framåt; liksom bönderna i Italien sätta en hötapp på vagnsstången framför sin åsna; hon ser den beständigt helt nära och kan aldrig hinna den, men åsynen deraf och begäret derefter låta henne glömma vägens längd och tyngden af lasset.

sannolikt inte hade lockat särskilt många läsare som inte redan var fast beslutna att läsa boken. Den kan jämföras med

Någon av de tyska filosoferna, jag tror det är Fichte, säger på ett ställe, att varje människa måste ha ett mål, som är dess livs livskraft, även om detta mål icke är annat än en chimär; det är likväl denna chimär som låter oss gå framåt; liksom bönderna i Italien sätter en hötapp på vagnsstången framför sin åsna; hon ser den beständigt helt nära och kan aldrig hinna den, men åsynen därav och begäret därefter låter henne glömma vägens längd och tyngden av lasset.

som om än fortfarande mastig inte torde ha riktigt samma avskräckande förmåga.

Romanen i sig är bättre än jag hade förväntat mig: Om vi ser till upplagorna som Aurora Ljungstedt sålde, var hon sin tids Jan Guillou skriver Falk i sitt efterord, men jag läser då betydligt hellre Ljungstedt än Guillou. Trots att jag inte alls är någon anhängare av spänningslitteratur är intrigen särskilt de sista sextio sidorna gripande, även om det kanske inte så mycket är frågan om vem som är mördaren i sig som är det som rör mig, utan konsekvenserna de olika alternativen skulle få för personer i boken. Hastfordska vapnet är en roman som förmodligen bör läsas huvudsakligen för sitt litteraturhistoriska värde, men det är långt ifrån en plåga att göra det.

Boken innehåller någon enstaka illustration av Nicolas Krizan. Jag förstår inte riktigt varför man antingen inte utelämnat den eller haft med åtminstone ett par till – gärna det andra alternativet, för Krizan är duktig och illustrerar på ett sätt som bidrar till berättelsen samtidigt som han fortfarande inte skapar bestämda bilder åt läsaren utan lämnar fantasin fri.

Boken är utgiven av Aleph, som tidigare även publicerat Två sällsamma berättelser med "En gubbes minnen" och "Harolds skugga". Vill man läsa Hastfordska vapnet med originalstavning går det också alldeles utmärkt, så länge man inte har någonting emot att läsa på skärmen: romanen ligger bland hennes samlade texter på Projekt Runeberg.

Johan Cronemans recension av Da Vinci-koden & metabloggande

Johan Cronemans recension av filmatiseringen av The Da Vinci Code är förhoppningsvis inte den bästa recensionen som skrivits i år. Men det kan vara den roligaste.

Min bitterhet kan givetvis också bero på att jag (som så många andra) faktiskt skrev den här storyn själv för några år sedan, långt innan Dan Brown kopierade den.

Jag kallade den för "Port-koden" och den diskuterade möjligheten att Pärleporten fanns gömd i Navestad utanför Norrköping. En lokal släktforskare jagar sanningen tillsammans med en snygg tjej från Ektorp (enda kvarvarande ättlingen till stans första kommunalråd). Polisen är dem i hälarna, ingen vet varför.

Svaret på porten finns så att säga på orten: Adderar man alla portkoder som finns i hela Norrköping kan man lista ut vägen till Linköping. Kruxet är att ingen vill åka dit!

Månskensdans kommer för övrigt dra ned på uppdateringstakten (hoppas jag, för jag har alldeles för mycket att göra för att ha tid, egentligen) under resten av augusti. Som en uppdragen fisk som har slutat sprattla men fortfarande rycker till då och då. Eller så. Sedan börjar höstterminen och då är alla ursäkter för att inte ägna sig åt kurslitteratur, som egentligen behandlar så intressanta ämnen att man kunde ha sysslat med den för nöjes skull på sin fritid, naturligtvis bra ursäkter.

För övrigt rekommenderar jag fortfarande läsare att använda sig av RSS-funktionen. När jag huvudsakligen använde Windows tyckte jag att Operas inbyggda funktion dög för att hålla mig uppdaterad, men Vienna (för mac) är faktiskt mycket bättre. Snarfware (Windows) verkar okej, men jag har inte testat. För den som inte nödvändigtvis känner ett behov av att ha fler saker än man behöver på sin hårddisk finns dock nätbaserade Bloglines som då blir smidigt oberoende av operativsystem. Vill man av någon suspekt anledning inte använda denna fantastiska teknik går det dock att få uppdateringar levererade hem till sin virtuella brevlåda. Titta i hörnet uppe till vänster.