Att födas i titan

Telefonsignalen skär genom nattens ensamhet. Han reser sig upp ur sängen och stirrar på telefonen på nattduksbordet. Låter en signal gå fram. Två. Tre. Så sträcker han sig tvekande efter efter den svarta plastluren.
 "Daniel", svarar han.
 "Daniel Andersson? Hjärnkirurg?" frågar rösten. Den är kall och metallisk, som om det inte finns någon människa på andra sidan, bara en massa trådar och ledningar tills en de får en egen vilja och bygger en stämma av överblivna samtal.
 "Daniel Andersson, ja. Inte hjärnkirurg. Jag har slutat."
 Tystnad, som om detta är någonting ytterst oförutsett.
 "Det gör ingenting", kommer det till slut. "Du duger ändå. Jag kommer över."
 "Hallå?" frågar Daniel. "Vem kommer över?"
 Den döda luren svarar honom inte.

Klockans flourocerande visare konstaterar att klockan är kvart över fem på morgonen när en knackning jagar tystnaden på flykten. Den är hård och bestämd, som om den vill säga att den knackar av ren artighet och redan hade varit inne om den så skulle önska. Daniel sätter på sig morgonrocken. En knackning till, med en otålig underton. Han ser sig om efter sina tofflor, men gatlyktornas svaga sken genom fönstret är inte tillräckligt för att han skall kunna få syn på dem. Ytterligare en knackning. Han ger upp och börjar gå mot hallen, men när han svänger runt hörnet trycks handtaget ned och någon öppnar den låsta dörren.
 Det är Rösten som kliver in. Daniel vet det med säkerhet redan innan den har sagt ett ord. Den har armar, ben, bröst, mage, huvud och allt det där. Den har också en mängd titan och några lampor som lyser svagt i halvmörkret.
 "Daniel Andersson? Hjärnkirurg?" frågar den.
 "Daniel Andersson", säger han. "Inte hjärnkirurg. Inte längre."
 "Du sade det", säger den. "Det är oväsentligt."
 Den fortsätter in i hans lägenhet och drar någonting efter sig. Daniel tänder ljuset.
 Rösten släpar på två livlösa varelser. Den ena är en nästan exakt kopia av Rösten, fast här lyser inte lamporna. Den andra är Therese, en av Daniels grannar. Hon har tre djupa sår i buken och lämnar ett spår av blod efter sig. Rösten tar sig förbi Daniel, som får kliva åt sidan för att kopian och liket skall kunna följa med, och tar med sig sin börda till köket. Där lägger den försiktigt upp dem på Daniels köksbord. Den går ut i trappuppgången igen och hämtar en mindre, sliten plastresväska. Den blå färgen har fått sig några revor och det finns ett halvt avrivet klistermärke som en gång i tiden verkar ha varit en lovsång till Texas. Rösten slänger upp resväskan på en stol och öppnar den. Där finns några bensågar, ett par skalpeller med nu bruna, intorkade fläckar och andra verktyg som Daniel känner igen alltför väl.
 "Jag är inte kirurg längre", säger han.
 "Du har sagt det", svarar Rösten. "Det betyder inte att du inte kan operera."
 "Vad är det jag skall göra?" frågar han.
 "En transplantation", säger den.
 Daniel vet att han inte har något val. Han plockar upp bensågen och skär försiktigt, försiktigt bort den översta delen av Thereses kranium. Bit för bit avlägsnar han hennes skalle tills han kan lyfta upp hennes hjärna och lägga den i kopians tomma huvud. Så sätter han dit den övre delen av titaniumskallen och skruvar fast den med fyra rostfria skruvar, allt medan Rösten utan att säga ett ord studerar förloppet. De små lamporna blinkar till och börjar lysa.
 "Några kontrollproblem?" frågar Rösten, men det är inte Daniel den talar med.
 "Inga alls", svarar Kopian och reser sig upp från köksbordet. "Hennes självmedvetande har förlorat sina minnen. Non cogitat, ergo non est, eller hur man nu skall uttrycka saken."
 "Bra", säger Rösten. "Jag hade inte velat plocka upp dåliga vanor."
 "Det var en lärorik lektion", säger den till Daniel. "Tack."
 Rösten försvinner ett kort ögonblick och släpar sedan in ytterligare en kopia. Den ursprungliga Kopian hoppar ned från köksbordet, puttar undan den döda Therese så att hon ramlar ned på golvet med en duns och lägger sedan upp kopia nummer två. Rösten plockar upp en skalpell och vänder sig mot Daniel.
 "Du har någonting vi behöver", säger den. "Jag beklagar."



Kortnovell skriven någon gång runt våren 2004. Det fanns från början någon slags tanke på parodi både på hårdkokta deckare och sf med robotmani, men den drunknade en aning.

Harry Martinson och Vägen till Klockrike

Det finns fler anledningar att få tag på Harry Martinsons böcker än att de har snygga omslag. Aniara är förmodligen världens mest kända exempel på sf-poesi, och det med ett mycket gott skäl: den är lysande skriven. Inte hälften så tung som personer som vanligtvis inte läser lyrik verkar ha fått för sig heller: ett långt diktverk skrivet av en person som fått Nobelpriser verkar ha en avskräckande effekt på många. Trist, för det går miste om högklassig läsning.

Min personliga favorit när det gäller Harry Martinsons författarskap är ändå inte lyrik utan prosa: Vägen till Klockrike. Det som gör Vägen till Klockrike så fascinerande är inte att den är så otroligt välskriven -- för det är den, men det finns det fler böcker som är -- utan själva upplägget. Selektiva tidshopp är nu någonting som de flesta författare lyckligtvis kan hantera, men Martinsons förmåga att plocka ut enskilda berättelser och placera dem som en självständighet enhet i en större helhet är vad som lyfter den här boken. Vägen till Klockrike blir så bra som den blir för att den kan ta huvudpersonens -- luffaren Bolles -- liv och få de enskilda händelserna att bli läsvärda på egen hand samtidigt som de med hjälp av varandra väver en större helhet. Det behöver inte heller nödvändigtvis handla om Bolle; det kan lika gärna vara om en annan luffare, så länge det är en del som Martinson vill lyfta fram. Korta, ibland nästan fragmentariska bitar bygger romanen. Läs den, om ni inte har gjort det. Den är lysande.

Dagens länktips

The Ruffe Saga. #1 är bild 33/33, så tryck bakåt (<-- det hållet) för att komma till nästa, inte framåt. Gå sedan hit, välj The Ruffe Saga; Part II, gå ned till #34 och fortsätt på samma sätt.

Recension: Survivor

Chuck Palahniuk är kanske mest känd som författaren till boken Fight Club, som mötte det tragiska öde som blir många halvframgångsrika böckers: nästan alla känner till filmatiseringen men betydligt färre har läst boken -- inte jag heller. För all del, Fight Club är långt ifrån någon dålig film.

Survivor inleds på sidan 289: Tender Branson har kapat ett plan. Han har släppt av passagerarna och den siste piloten har hoppat ut med fallskärm. Han är ensam i luften med flygplanet, den svarta lådan och sitt livs historia. Han har timmarna innan bränslet tar slut och planet kraschar i den australienska vildmarken på sig att berätta den.

Jag tycker om språket i Survivor, Palahniuks berättarstil. Den är personlig på ett sätt som pekar mot men kanske inte riktigt når upp till vad J.D. Salinger gör i Catcher in the Rye. Som en röd tråd löper råden, de som är en del av huvudpersonens liv och fostran, för hur man rengör, tvättar, förbättrar allt möjligt och omöjligt: huruvida de faktiskt skulle fungera i verkligheten eller inte har jag ingen aning om, men så länge jag inte har någon aning om det spelar det ingen roll eftersom jag inte bryter den eventuella illusionen. För mig, när jag läser dem, fungerar de och tillför det där extra som lyckas bryta huvudpersonen från det platta pappret och ge honom kött och blod och ett liv bortom trycksvärtan.

Det är också i de små, personliga detaljerna som Survivor är som starkast. Boken är på sätt och vis en satir över sin samtid med kändiskåthet, religionsutnyttjande och mediamakt, men den biten lyckas aldrig leva upp till delarna där Tender Branson sköter sin privata hjälplinje och uppmanar dem som ringer att begå självmord, där han diskuterar med den deprimerade socialarbetare som hälsar på honom en gång i veckan för att se till att han inte tar livet av sig eller där han hjälper sin arbetsgivare att äta allt möjligt på rätt sätt för att klara sig tillfredsställande i sociala situationer. Bara det gör den väl värd att läsa.

Litterära korsfarare

De gustibus non est disputandum upprepas gärna. Om smaken bör man inte diskutera. I teorin en god tanke: litteratur är någonting ytterst subjektivt, och vem är någon att döma en annan persons smak? Det finns författare som säkert var eller är rent yrkesmässigt mycket skickliga, som Flaubert eller Wolfe, som jag personligen inte kan uppskatta och säkerligen en stor mängd författare jag läser med nöje som många gärna skulle rynka på näsan åt. Litteratur är inte och bör inte vara objektivt mätbart. Men i praktiken? Skitsnack, I tell you, skitsnack. När det väl kommer till kritan så står man där med den febriga blicken hos en fanatisk missionär fullt och fast övertygad om att det finns själar som kan, nej måste, räddas. Det blir rent plågsamt att se de stackars vilseledda famla omkring i träsket med Guillou, Brown, Marklund, Brooks och vad det än kan vara som största läsupplevelser. Räddningen, finns, tänker man. Räddningen finns. De skall bara föras in på den rätta vägen. Inse storheten hos Sand, Bulgakov, Conrad et cetera. Det är, trots allt, en god gärning. För deras eget bästa.

Någonstans flämtar ändå hoppet för läsningens subjektivtet: om inte annat så väcks den till liv igenom nästa gång någon angriper min litteratursmak ur det perspektivet.

En biblioholists bekännelser

Hej. Jag heter Johan. Jag är biblioholist.

Jag köpte böcker på vägen hem från Göteborg. Idag igen. Det ingick inte i planen. Att köpa en bok ingick i planen. Terry Pratchett har aldrig tillhört mina humorfavoriter, men han är långt ifrån en dålig författare, och eftersom hans Sourcery ingår i en av de bokcirklar jag deltar i just nu så tänkte jag införskaffa den. Så långt så väl. Problemet uppstod när man väl vid Akademibokhandelns hyllor började tänka på att det trots allt är så att om man köper fyra pocket så får man den billigaste gratis, vilket om alla ligger på samma pris betyder en besparing på 25% -- i det här fallet tillräckligt mycket för att, tja, köpa en till pocketbok någon gång. Så: om man ändå, tänkte jag, skulle komplettera några serier som kanske inte är så hemskt spännande men som gapar alldeles för oavslutat i fantastikbokhyllan. Så jag plockade på mig ett par stycken, och såg mig omkring efter fler ... och fick syn på böcker jag ville ha som egentligen inte alls skulle fylla några oavslutade gap (bildligt talat -- mina bokhyllor saknar tyvärr riktiga gap) där hemma. När besluten var tagna och krutröken lagt sig stod jag där i kassan med Sourcery, Steph Swainstons The Year of Our War (som jag har läst men som är så utmärkt att jag vill äga den), China Miévilles Iron Council och Steven Eriksons Midnight Tides. Vilket betyder att i alla fall en bok var kompletterande. Visserligen inte så mycket på grund av min självdisciplin som på grund av att Stephen Donaldsons The Runes of the Earth kostade en smula mer och jag därför av ekonomiska skäl lät bli att påbörja ytterligare någonting som hade krävt senare komplettering. Såväl China Miéville som Steven Erikson är riktigt bra författare, förresten -- det gäller inte bara Steph Swainston.

Det här skulle inte vara så mycket av ett problem om det var en engångsföreteelse. Det är det inte.

Jag nöjer mig inte med att låna böcker; jag vill äga dem. Jag vill läsa dem och veta att jag aldrig, aldrig kommer att behöva lämna tillbaka dem någonstans. Jag vill kunna slå upp och läsa ett par sidor som jag tycker extra mycket om, eller bekvämt leta upp den där detaljen som jag har glömt av men i någon diskussion insett att det skulle vara roligt att ha bättre koll på. Jag vill kunna se på mina bokhyllor och njuta av böckerna som står där. Jag vill kunna smeka böckerna och viska ni är mina.

Det finns vissa problem kopplade till det här, till exempel de utrymmesmässiga. En bok tar inte upp så mycket plats. Hundra böcker tar upp mer plats. Tusen böcker tar upp ännu mer plats. Så länge man kan stapla dem i bokhyllor är det rätt okej, men när man inte får plats med fler bokhyllor? Då är det bara att börja stapla dem lite här och var, sluta köpa böcker eller flytta. Alternativ b) är inte ett riktigt alternativ. Alternativ c) är det -- men hur mycket större än mitt nuvarande boende är en genomsnittslig studentlya? Inte mycket. Svaret kan eventuellt få ett negativt värde. Det andra problemet är ekonomin: böcker kostar pengar. Särskilt om man som jag har svårt för begagnade böcker. Jag vill ha mina så jungfruligt nya som möjligt, eller ha en nära relation till personen från vilken böckerna kommer. Sådana som har stått i min flickväns bokhylla, till exempel, får plats bland mina egna. Sådana som jag köper från antikvariat hamnar för sig själva i ghettot för begangade böcker. Det gör att en överväldigande majoritet av böckerna jag införskaffar kommer direkt från bokhandeln, eller ännu hellre från förlagen. Det djävulska med dessa båda problem är att man aldrig är fri från någon av dem. Har man råd att köpa böcker krymper utrymmet man har att förvara dem på. Om utrymmet man har att förvara böckerna på inte krymper, så är det för att man inte har råd att köpa böcker.

En annan aspekt är självbilden: jag har en tedens till att tycka att det mesta är roligt och har en mängd intressen, men litteratur är en så central del av mitt liv att en del av hur jag definierar mig själv kommer från mitt förhållande till böcker. Inte vad jag läser -- jag försöker läsa så mycket som möjligt -- utan förhållandet till text, läsning och böcker som fysiskt objekt. Det gör att om jag någon gång skulle känna ett behov av att ändra mina vanor, så skulle det ske på bekostnad av en del av min självbild som jag tycker ganska mycket om.

Nu finns det beroenden med betydligt värre konsekvenser än biblioholism, och det behöver inte ens vara så att de negativa delarna väger över de positiva. Jag är allmänt nöjd med mig själv och mitt liv och har egentligen ingen önskan att släppa mitt beroende. Det är trevligt med nya böcker och det mesta man kan lägga pengar på är faktiskt synnerligen onödigt. Det leder ändå till beslut som i andras ögon kan verka smått suspekta, som när man i tre dagar i Köpenhamn huvudsakligen lever på en inköpt påse bröd för att ha råd med att köpa en bok som man egentligen hade kunnat köpa någon annan gång, när som helst. För att ta en småtypisk situation man kan hamna i.

Men det är kanske en smäll man får ta.

Det jävla språket

Svärord fyller viktiga funktioner. De är markörer som effektivt kan visa på förvåning, irritation, ilska, ogillande och liknande känslor. De kan användas som förstärkningsord. De kan agera på egen hand (fan!), i som attribut till andra ord (den förbannade bussen), som suffix (snöhelvetet) eller helt byta ut ordet (den jäveln vikte hundöron i mina böcker!). De är flexibla och möjliggör en rad nyanser. Det känns egentligen rätt trist att ett så effektivt språkligt verktyg skall behöva dras med ett så dåligt rykte -- vår kommunikationsförmåga vore fattigare utan det.

Visst kan man missbruka svordomar: ord som har fått sitt användningsområde på grund av att det rör mer eller mindre tabubelagda ämnen, eller är eufemismer för sådana, är kanske inte någonting som hör hemma överallt. Den som använder fler svärord än satser lär lida av minskat kommunikativ förmåga snarare än någonting annat på grund av svärdorden och det finns tillfällen där de som regel lämpar sig uselt även i sparsamma mängder, till exempel på begravningar.

Ibland -- men inte alltid -- går det att få fram ungefär samma mening som man skulle fått med ett svärord med hjälp av omvägar och fler ord. Men det bryter mot själva grundkärnan i språkets natur: att föra fram så mycket information som möjligt på ett så smidigt sätt som möjligt. Personer som konsekvent vägrar att svära kommer därför i de allra flesta fall att ha gjort sitt språk torftigare.

Det är synd, tycker jag.

Boktips: Om svordomar i svenskan, engelskan och arton andra språk av Magnus Ljung, min läsning natten till idag.

Dagens länkar

Tim Pratt. Mest för att jag missade att nämna honom i läsimperativet.

Imagicons novelltävling, vilket, eftersom den kräver medlemskap i kongressen, osökt för oss in på Imagicon. (Det är här jag lydigt skulle använda kongressens banner, om det inte vore för att den, o dessa svartkonster, rör på sig.)

Migrerande böcker

Det händer att jag roar mig med att försöka få förbipasserande att ifrågasätta invanda tankar kring vad som är fantasy och vad som är science fiction när jag går i bokhandlar. Under tisslande, tasslande och smygande kan enstaka exemplar av böcker som 1984, Slaughterhouse-Five (Slakthus 5), Fahrenheit 451, Svålhålet, Oryx and Crake (Oryx och Crake) och Kallocain, sådant där som vanligtvis räknas som riktig litteratur, hitta sin väg till science fiction-delen, om sådan finns. På samma sätt kan saker (som jag kanske inte ens nödvändigtvis själv tycker är fantasy, men just för att skapa ifrågasättande) med visst drag mot fanatsy helt plötsligt bestämma sig för att migrera.

Egentligen tror jag inte att det gör någon skillnad -- men det roar mig.

Om jag ägde, eller jobbade i, en bokhandel skulle jag bli fruktansvärt trött på mig själv.

Det som inte vill bli läst

Varje gång jag ens börjar titta på vilka författare jag helst läser och vad som egentligen finns i mina bokhyllor så blir jag smått förtvivlad över hur höga kulturramarna är. Jag läser stora mängder svenska och engelska författare, för deras språk är en del av min vardag. Jag läser tyska, norska och danska författare, för deras språk försöker jag göra till en del av min vardag. Jag läser översättningar av ryska, franska och italienska författare. Jag läser översättningar av författare från antikens Grekland och Rom. Jag läser enstaka översättningar från författare som skriver på finska, holländska, tjeckiska, isländska, spanska. Då och då snubblar jag över någonting som översatts från språk som arabiska eller japanska. Men utöver det? Vad går jag miste om? Vad finns det för underbara böcker som jag förvägras åtkomst till?

Läs

Arne Sand. Neil Gaiman. Harry Martinson. Anna Maria Lenngren. Philip K. Dick. Karin Boye. William Shakespeare. Joseph Conrad. Geoffrey Chaucer. Michail Bulgakov. Franz Kafka. Ursula Le Guin. Nikolaj Gogol. China Miéville. Robin Hobb. Poul Anderson. John Ajvide Lindqvist. Homeros. Fjodor Dostojesvskij. Paul Auster. Tage Danielsson. Margaret Atwood. Frans G. Bengtsson. Tanith Lee. Erik Granström. Philip Pullman. Jane Austen. Väinö Linna. Susanna Clarke. Carl-Johan Vallgren. Tove Jansson. Marcus Tullius Cicero. Anne Bishop. Mervyn Peake. George R.R. Martin. Vladimir Nabokov. Per Jorner. Alexandra Aikhenvald. Patricia McKillip. Bram Stoker. Edgar Allan Poe. Oscar Wilde. Maria Gripe. Michael Ende. Pete Abrams. Ted Chiang. Patrick O'Brian. Peter Høeg. Toni Morrison. Umberto Eco. Gabriel Nilsson. Jeff Noon. Jack Vance. J.D. Salinger. Steven Erikson. Charles de Lint. Jan Berglin. Jan Kjærstad. Prokopios. Kazuo Ishiguro. Johanna Sinisalo. Carl Michael Bellman. Pär Lagerkvist.

Ordet & bilden

Ordet kommer alltid först. Så är det bara. Såvida det inte råkar vara en konstbok eller en samling bilder på Vänern med omnejd så är det texten som är det primära i en bok; eventuella bilder är sekundära. När man talar om skönlitteratur är de ofta inte nödvändiga eller ens önskvärda: om en bild tvingar sig på läsaren och på något sätt hindrar honom eller henne från att skapa sig en personlig uppfattning om texten så kan illustrationer rentav ha en destruktiv funktion -- jag har varit med om att mina texter illustrerats på sätt som gjort att jag blivit halvt förtvivlad när jag sett det färdiga resultatet, eftersom det i bästa fall haft en ganska svag koppling till texten och inte ens med den bästa vilja i världen kunnat anses vara någonting som faktiskt passat in. Jag diskuterade frågan med Niklas Krog en gång i tiden, angående de teckningar som finns på hans hemsida. Jag undrar fortfarande -- vilket kanske är en smula elakt att säga om en författare, så jag kan tillägga att det finns böcker från hans penna som även jag uppskattar -- om han egentligen inte hade större talang på det området, men visst, som han konstaterade: en stark fantasi är alltid mycket starkare än en färdig bild.

Likväl finns det ibland tillfällen då det kan vara trevligt med en lyckad illustration och bild och text kan absolut samspela på ett alldeles utmärkt sätt när allt fungerar, särskilt om illustrationen är placerad så att den inte stör läsningen eller den egna fantasin: illustrationer som kommer efter det de illustrerar är nästan alltid att föredra om så bara för den detaljens skull. Här tycker jag att den personliga stilen är att föredra framför den säkra realismen; det som avviker från verkligheten har större chans att skapa förnöjelse utan att för den sakens skull bygga upp en bild som är svår att slå ifrån sig vid läsningen. En favoritillustratör är Nicolas Krizan, som har en kantig, väldigt geometrisk och ytterst personlig stil i det han gör. Ett galleri -- här illustrationer till fantastiktidskriften Minotauren hittas här.

Veckans Berglin

Berglin är alltid i högform, men ibland är han helt enkelt dessutom bättre än så.

Klicka på bilden för att se resten av sammanhanget.

Årets trevligaste boknyhet hittills ...

... är att Natur och Kultur planerar att översätta och ge ut Steph Swainston och China Miéville på svenska. Dagen efter jag lagt upp en kortare men deprimerad krönika på Catahya om de negativa effekterna av Tolkiens arv och just det tidigare nämnda förlaget meddelat att de lägger ned fantasydelen av sin hemsida, dessutom.

Steph Swainston är ett av de senaste stjärnskotten inom fantasygenren, med hennes hyllade The Year of Our War och uppföljaren No Present Like Time som är någonting så ovanligt som välskriven och nyskapande rollspelslitteratur, en genre som alldeles för ofta brukar göra sitt bästa för att förtjäna sitt usla rykte. China Miévilles Perdido Street Station, som även den ligger i gränslandet för att tänjer på fantasyns gränser, gavs ut 2000 och har några fler år på nacken, men är tillräckligt bra för att inte ha försvunnit från bokhandelshyllorna för det. Roligt att jag så sent som för en vecka sedan sparkade igång en bokcirkel på Catahya som skall läsa bland annat Perdido Street Station och i en intervju med Stefan Ekman på samma sida i höstas diskuterade förutsättningarna för att se Swainston översatt till svenska.

Det som är så kul med att Natur och Kultur -- som med till exempel Hobb, Donaldson och Donaldson stått för en ganska stor del av de mest intressanta fantasyöversättningarna -- satsar på New Weird är inte bara det faktum att fler får ta del av utmärkta författare som Swainston och Miéville (bara det faktum att namnen syns brukar kunna göra ganska mycket för att fästa dem i medvetandet hos läsarna) utan även för att det signalerar en bra och rolig väg för svensk fantasyutgivning vid sidan om de tunga och redan sönderanvända hjulspåren som så mycket brukar gå i. Skulle satsningen lyckas hoppas jag både på att det skulle vidga begreppet om vad fantasy egentligen innebär för fler läsare och göra så att fler förlag vågar ge ut experimenterande fantastik i samma stil. Det skulle sannerligen vara en trevlig omväxling.

Bokomslag

Minimalistiska omslag är bra på många sätt: snygga, stilrena, drar inte till sig för mycket uppmärksamhet genom att skrika ut färger som man kanske helst inte vill behöva möta i bokhyllan varje dag ändå — men svart och vitt är inte nödvändigtvis de enda komponenterna i ett snyggt omslag.

Omslagen till Bonniers pocketserie med Harry Martinson (Aniara, Nässlorna blomma, Vägen till Klockrike, Dikter) är ett exempel: svart, rött, grönt och blått och till synes enfärgade om ljuset inte råkar falla i rätt väg. Det är detaljer som inte skriker. En lagom nivå mellan stilrenhet och färggladhet. I samma division — fast mindre färgglatt — spelar HarperCollins pocketupplaga av Lord of the Rings från 1999. Jag älskar de enkla detaljerna och hur snyggt böckerna gör sig bredvid varandra i bokhyllan: The Fellowship of the Ring har en gul cirkel, The Two Towers en röd och The Return of the King en grön.

Det är sådana saker som gör boken som fysiskt objekt än mer åtråvärt.

Några länktips av det kortare slaget

"Tales of the Chinese Zodiac": Tolv korta berättelser av Jenn Reeese med utgångspunkt i var sitt av de tolv olika aktuella djuren. Några är starkare än andra, men på det hela taget mycket trevlig läsning. It came as a surprise to no one except Yuhan himself that, in the Year of the Goat, he fell in love with one.

"They're Made Out of Meat": En humoristisk kortnovell av Terry Bisson. Omigod. Singing meat. This is altogether too much. So what do you advise?

Enhörningens andra stora drapatävling: Mikronoveller på hundra ord, vare sig mer eller mindre. Exempel hittas här — särskilt rekommenderar jag Erik Granströms och Eskil Kättings bidrag.