Dagens länktips

Improve your English.

The Vance Integral Edition.

Språk, nationer och andra farligheter

Språk, nationer och andra farligheter börjar med att i stort diskutera språkets roll i nationalstaten och statens roll för språket och nationen, men bokens fokus förskjuts senare till att mer tydligt behandla olika minoritetsspråks ställning i förhållande till de omgivande majoritetsspråken, även om statens roll i viss mån ständigt finns med i bilden. Bokens uppbyggnad är en smula vinglande; den bygger till stor del på tidigare publicerade artiklar som dykt upp i skilda sammanhang. Det leder till variationer i såväl längd – de fem första kapitlen sträcker sig från sidan 13 till sidan 87, medan de fyra nästkommande löper från sidan 88 till sidan 113 – som fokus, där vissa delar lyfts fram och får extra mycket uppmärksamhet då Ingmar Söhrman tidigare skrivit någon artikel om dem. Det ger ett splittrat intryck, och även om vissa ansträngningar gjorts för att få boken att fungera som en helhet så är den kanske bäst betraktad som en samling separata artiklar med minoritetsspråkens mer eller mindre utsatta läge som huvudsaklig gemensam nämnare.

Det är en bok som kräver intresse snarare än förkunskaper, och medan är intresse är ett krav är för stora förkunskaper förmodligen snarare negativt än någonting annat, eftersom författaren ägnar ganska mycket tid åt grundläggande saker som till exempel olika indoeuropeiska språks släktskap. Boken har också ett ganska eurocentriskt perspektiv, men mycket annat är kanske inte att förvänta sig då Söhrman både är svensk och därmed europé, och docent i romanska språk, eller i alla fall var det när boken trycktes 1997.

Trots att boken har nästan ett decennium på nacken känns den fräsch i sin syn på då aktuella problem, och jag vill gärna tro att det beror på att radikala förändringar inte har skett snarare än på bristande kunskaper från min sida. Den som har ett intresse för politik och hur språkpolitik påverkar minoritetsgrupper borde absolut läsa Språk, nationer och andra farligheter. Författaren säger själv vända sig till "alla med intresse för språk och samhällsbygge och språkets sociala och psykologiska roll [...] språkstuderande och samhällsvetare, lärare och politiskt ansvariga", men den som redan har djupare kunskaper om (särskilt europeiska) minoritetsspråks situation, historia och utveckling borde kanske leta efter läsning på en annan nivå.

Dagens länktips

Fantastiktidskriften Mitrania utslyser sin femte novelltävling. Maxlängd per novell är 20000 tecken och förstapriset 1000 kronor, ett gratisexemplar av tidskriften och Roald Dahls Complete tales of the Unexpected. Läs mer här.

Jag slängde upp en liten kommentar till ett par problem i översättningen av Neil Gaimans Neverwhere på Catahya i lördags. Den hittas här.

Jag befinner mig för tillfället i Tyskland, så om det oväntat skulle dyka upp ett ü istället för å eller z istället för y i någonting jag skriver, så är det helt och hållet det barbariska tangentbordets fel.

Dessutom kan man konstatera att det var väl optimistiskt att ta med sig sju (bibliotekslånade, för att inte slita på mina egna genom resor) böcker -- varav två var dubbelvolymer, så nio verk -- för fyra dagar, när två av dagarna huvudsakligen består av resande som omöjliggör läsning och mycket av de två resterande tas upp av högljudda OS-kommentatorer.

Nebulaläsning & sf-diktning

Ben Roimola konstaterar att de preliminära Nebulanomineringarna finns tillgängliga. De flesta kortromaner, långnoveller och noveller finns så länge de är aktuella ute för fri läsning, så den som till skillnad från undertecknad inte har någonting emot att läsa skönlitteratur på skärmen kan säkert hitta en del pärlor där. Jag kan inte påstå mig ha läst någon större del av de nominerade romanerna, men det finns ett par helt intressanta namn där (Miéville, Clarke), något som är i alla fall klart läsvärt (Stross) och något som jag kanske tycker är en smula överskattat (Pratchett). Joe Haldeman, som kommer till Imagicon i oktober, står också med bland de preliminära namnen.

Fanspan har rapporterat om Johannes Heldéns sf-diktsamling En maskin av ljus ett par gånger. Jag hoppas jag får tillfälle att läsa den någon gång snart. Apropå sf-diktning, så har Greg Beatty en intressant artikelserie om Rhyslingvinnare på gång på Strange Horizons -- i alla fall hoppas jag att det hinner utvecklas till en ordentlig artikelserie. Det beror på vilket bemötande de första tre får, så ta en titt på dem, läs om det verkar intressant och kommentera gärna om ni gillar dem. Ni hittar de första artiklarna här och här.

Spekulationer

Tidigare idag skrev jag på Catahya om fantasyläsare och engelska, baserat på en undersökning på sidan med närmare 400 svar. Jag skrev tidigare om samma ämne på Månskensdans, men kan fortfarande inte sluta förundras över hur olika man kan tolka frågan tycker du att du kan tillgodogöra dig engelsk skönlitteratur på ett bra sätt?. Bedömningen är naturligtvis helt och hållet subjektiv: vad som är "ett bra sätt" är helt upp till den svarande att definiera. Likväl är de nekande svaren färre än de tjugo procent på sidan som inte läser fantasy på engelska.

Projektet att läsa skönlitteratur på ett annat språk än sitt modersmål skall inte underskattas. Det är jobbigt och tar normalt många tusen sidor att få in en bra vana och ett bra flyt i läsningen på det nya språket. Jag borde veta; jag ligger på olika stadier på en rad språk där jag inte skulle våga påstå att jag kan tillgodogöra mig skönlitteraturen på ett sätt som jag, med vad jag vill få ut av läsning, är helt nöjd med.

Den andra intressanta frågan är på vad sätt förlagen egentligen påverkas. Jag skulle så gärna göra en större undersökning -- en som faktiskt kan ha vetenskapliga anspråk, vilket man knappast kan säga om ovan nämnda -- för att försöka komma fram till hur stor "läsarförlusten" är i och med långa serier som läggs ned eller där läsarna inte orkar vänta på fortsättningen, vilket konstateras är en av de absolut vanligaste orsakerna till att många tar steget till att börja läsa på engelska. Är utvecklingen där man väljer bort översättningar på mer eller mindre goda grunder någonting som accelerar i och med internet och grupptryck? Det var en av mina viktigaste teser, men även om den knappast är vederlagd så är materialet för osäkert för att jag ens skall kunna betrakta den som stärkt. Är grupperna som det handlar om ens tillräckligt stora för att spela någon större roll? Gränsen för att de flesta aktuella böcker skall ses som i alla fall inte floppar är fyrsiffrig, så viss påverkan borde det absolut ha.

Spekulationer. Obetald och utan andra resurser än mitt kontaktnät är en större undersökning där man dessutom försöker nå fantasyläsare som inte påverkas via internet -- dem som jag skulle ha svårt att nå -- knappast någonting jag orkar mig på. Det är synd, för det hade varit intressant att försöka få lite mer klarhet.

En genres dom

Fantasy när den är som bäst hävdar Bokias reakatalog, och drar upp Robert Jordans Begynnelsen (översättningen av New Spring). Så undrar man ibland hur det kommer sig att genren så lätt döms ut av så många.

Apropå Wikipedia

... så är det för övrigt om så inte det mest använda kursmaterialet så i alla fall det som har använts i undervisningen på flest olika kurser hittills under mina studier vid Göteborgs universitet. Wikipedia har fått rycka in och hjälpa till med såväl litterära stilfigurer som dagens politiska landskap. Så sent som igår erbjöd uppslagsverket sin översikt över tysk historia. Duger det åt pressade lektorer som inte orkar sammanställa eget material så får man hoppas att det duger åt stilla nöjesläsning, om man missade den som jag hade hoppats ganska uppenbart skämtsamma tonen i förra inlägget.

Det finns hopp

Via Néablog hittar jag dagens ljuspunkt. Kan man bli annat än glad? Inte för att jag egentligen behövde det, men nu vet jag vad jag skall ta till nästa någon ifrågasätter nyttan av mina försök att lära mig gotiska.

Wikipedias skadliga inflytande

Wikipedia får ofta egentligen ganska omotiverade hyllningar. Som om det skulle vara en bra sak. Jag lider med alla som ännu inte har insett att det bara är ännu ett sätt att förstöra redan degenererade generationer. And in the the darkness bind them, typ. Osynligt fastkedjade. Omedvetet dreglande. Artikel efter besläktad artikel efter besläktad artikel. Medan mossan växer.

När allt är slut

Inledningar är viktiga för att över huvud taget få läsaren som plockat upp boken och kanske nyfiket slagit upp första sidan för att tugga på ett par rader att fortsätt läsa. Ett dåligt slut kommer inte få särskilt många personer att lägga ifrån sig boken oläst (även om jag känner minst en person som alltid läser slutet i en bok först) men kan förstöra hela upplevelsen i efterhand. Särskilt fantasyförfattare som skrivit långa, episka serier verkar halvt drabbas av panik och inte riktigt veta vad de skall göra med resultatet att det får en upplösning och sedan planar ut i allmän lycka för allt och alla som blandats in på sådär kanske inte särskilt alls trovärdiga sätt tills man bara vill spy. David Eddings brukar hamna i den kategorin, men eftersom han var en rätt usel författare från första början så är det kanske inte så mycket att förvånas över. Tad Williams är också duktig på att misslyckas med det allra sista.

Jag gillar dunkla slut; slut som inte riktigt tar tag i allt det man förväntar sig att de skall göra, om så bara för att det ger omväxling. Novellförfattare brukar vara ganska duktiga på det, men de flesta romaner ger intryck av att när de väl tagit sig så långt inte riktigt ha modet att våga göra någonting som skulle kunna uppröra läsaren som tagit sig igenom ett antal hundra sidor för att komma till den där sista punkten. Naturligtvis finns det -- med tanke på hur många böcker som årligen publiceras skulle någonting annat vara förunderligt -- undantag, mängder med undantag, men fler som vågar frångå Aristoteles och traditionen skulle inte skada.

Christina Brönnestams Svart eld har för övrigt den bästa avslutningsmeningen hittills. Bara så att ni vet.

Dagens länktips

Nästa svenska sf-kongress: Conversation.

SKRIVA, som för ovanlighetens skull vaknat till liv och handlar nästan lika mycket om skrivande som om annat. Lär inte upprepas detta århundrade.

The Fan Fiction Rant

För en person som i stort sett har vuxit upp med persondatorrevolutionen och där tiden innan internet blev utbrett är en ganska suddigt period är det svårt att bedöma vilken inverkan internet har haft på fenomenet fan fiction, men jag har svårt att tänka mig att det inte har bidragit i en ganska stor mån. Robin Hobbs The Fan Fiction Rant är en av de bästa texter jag har läst om det.

I am not rational on the topic of fan fiction. Well, actually, I can be, and in this essay, I will endeavor to be. But people who know me well also know that this is one topic that can make my eyes spin round like pinwheels and steam come out of my ears. In fact, I would venture to say that knowing this brings them great delight in provoking such a show several times a year when the topic comes up at a convention or in a discussion group.

Vinkeln är synnerligen personlig och försöket att vara balanserad lyckas nog inte helt och hållet. Det är ändå läsning som fler borde få ta del av.

Alla författare har naturligtvis inte liknande åsikter om det, och vissa lånar säkerligen gärna ut sina leksaker. Andra har en betydligt närmare relation till sina fiktiva personer och blir kränkta när dessa gör saker de egentligen aldrig skulle ha fått för sig att göra. Oavsett lär man lyckas hämma sin egen kreativitet. Robin Hobb uttrycker dock saken bättre än jag kan, så läs hennes text.

Det här är bara början

100 best first lines from novels är en lista över de hundra bästa inledande meningarna i romaner, utvalda av American Book Review. Precis som alla andra liknande listor är den naturligtvis oerhört subjektiv, påverkad av nationalitet och modersmål och en hel mängd andra faktorer. Dylika listor brukar ändå kunna vara underhållande läsning, om de har gjort något som helst seriöst försök att hålla sig till sitt uppdrag. Det verkar man inte ha gjort i det här fallet.

Det finns ett antal bra inledningar här, naturligtvis. Herman Melvilles Call me Ishmael. skulle förmodligen inte väcka någon större uppmärksamhet om det inte hade varit för boken den inleder, men är ändå suggestiv nog att kunna stå på egna ben. It was a bright cold day in April, and the clocks were striking thirteen. så länge man kommer ihåg att klockorna som omgav Orwell och hans läsare inte kunde slå tretton. Jag är svag för inledningar i stil med Beckets The sun shone, having no alternative, on the nothing new. och Chestertons The human race, to which so many of my readers belong, has been playing at children's games from the beginning, and will probably do it till the end, which is a nuisance for the few people who grow up. är en personlig favorit. J.D. Salingers inledning till Catcher in the Rye är så typisk för boken att det i efterhand kan vara svårt att se om den i sig självt är lysande eller är det mest som en introduktion till romanens huvudperson i kombination med fortsättningen, men Bradburys It was a pleasure to burn. och Gibsons The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel. är utmärkta. The moment one learns English, complications set in. (Felipe Alfaus Chromos, som jag inte har läst) har svårt att inte tilltala mig. Det finns fler bra exempel.

Samtidigt så kan man fråga sig hur stor chans inledningen till Robinson Crusoe hade haft att hitta dit på egna meriter, utan stöd av sin klassikerstatus. Processens första mening hade utan resten av romanen sett ut att handla om vem som helst som arresterats på lös grund. A Farewell to Arms har jag väl personligen aldrig sett som någonting av det allra bästa som skrivits, men oavsett åsikt om romanen så är In the late summer of that year we lived in a house in a village that looked across the river and the plain to the mountains. knappast någonting att bli särskilt upphetsad över. Då är till och med Jan Guillous Coq Rouge-inledningar i stil med Samantha Arnold hade först strypt sig själv, därefter bakbundit sig och dränkt sig på en halv meters djup. eller Först sköt de fel kärring. att föredra.

Men visst är det roligt med udda och intressanta inledningar. Jag har sett flera som har tyckt att till exempel Chesterton går för långt i ett försök att var lustig och tappar bort sig redan från början i The Napoleon of Notting Hill, men jag tycker det är svårt att låta bli att älska någon som utmanar på det sättet -- även om det naturligtvis kan slå fel. Ett av de mest misslyckade exemplen sett till kombinationen med resten av romanen torde i mina ögon Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen. som sätter ribban redan från början och därefter har försatt sin chans att chocka -- resten kändes mest som att läsa gamla IRC-loggar på västerbottniska -- vilket lämnar väldigt lite poäng kvar att läsa den.

Fram för fler bra inledningsmeningar. Första intrycket är värt att fila på en stund.

Listan hittad via Blind Höna.

Bränd spänning

Bränd är den svenska översättningen av boken Tripwire, Lee Childs tredje thriller om den före detta militärpolisen Jack Reacher. Att den ingår i ett större sammanhang inser jag inte förrän jag har läst klart och råkar hamna på författarens hemsida; vilken ytterligare bakgrund som än kunde ha getts om man läst de två tidigare böckerna så fungerar den utmärkt väl utan den -- utanför fantastiken brukar man lyckligtvis inte hamna i situationer där det inte går att läsa bok nummer tretton med full eller nästan full behållning om man inte har läst det dussin böcker som kommer innan.

Bränd är inte en dålig bok. Man kan ta en lista och pricka av punkter som språk, handling, personbeskrivningar och jag skulle ha svårt att hitta någonting att anmärka på, någonting som är dåligt eller helt enkelt inte håller. En sådan lista -- som i sig är ett väldigt trubbigt och icketillfredsställande verktyg för att försöka bedöma någonting skönlitterärt -- med punkter som ungefär försöker täcka in de områden som jag vanligtvis uppskattar i böcker, alternativt irriterar mig på om det har skötts dåligt, skulle inte heller hitta någonting som egentligen skulle vara värt att lägga märke till.

Bränd är en thriller, och som en thriller så skall den vara spännande. Är den spännande? Det är den absolut. Den är vävd enligt mönstret med ett antal personer som alla ställda inför var sin situation allt mer från olika håll närmar sig varandra utan att läsaren för det mesta riktigt vet på vilket sätt förrän det uppdagas. Inte nyskapande så att man känner hakan trycka mot tånaglarna direkt, men det är skickligt utfört. Resultatet blir spänning. Problemet uppstår när man registrerar spänningen, tycker att den tillför viss underhållning men samtidigt vet med sig att det finns allra minst ett dussin olästa böcker som med största sannolikhet skulle ge en djupare tillfredsställelse då de koncentrerar sig på andra saker.

Är det fördomsfullt av mig att se läsning som huvudsakligen inriktar sig på spänning som någonting som har svårt att bli djupare än en stunds avkoppling? Rentav eskapism, om man så önskar. Det är inget fel i att läsa för avkoppling, men i en värld med så många bra böcker och så lite tid att läsa dem känns det så meningslöst att lägga sin tid på böcker som inte klarar av att erbjuda mer än så. Det är svårt att definiera vad som egentligen är min poäng med att läsa, men det är sannerligen inte att fördriva tid jag istället kan ägna åt någonting som ger mig djupare tillfredsställelse. Det finns för många roliga saker att göra med livet. Likväl är det aldrig roligt att bli påmind om hur lätt man själv generaliserar över hela genrer.

Barns förutsättningar

Det är fascinerande tragiskt vilken påverkan olika barn kan få hemifrån vad det gäller läsning. Se på dem som växer upp i hem där ingen någonsin läser, där bokhyllan innehåller allt annat än böcker, till exempel. Chansen finns naturligtvis att man ändå plockar upp en bok -- i skolan, på biblioteket -- och fastnar, men den lär vara betydligt mindre än om man har växt upp med det som ett naturlig inslag i vardagen. Som min lillasyster, som fyller tolv år idag. Hon har i flera år kämpat och försökt tycka om läsning, för det skall man ju enligt hennes erfarenheter göra -- jag är fanatisk, min lillebror läser inte lika mycket men många gånger mer och av och till förmodligen betydligt mer avancerad litteratur än en genomsnittslig femtonåring och våra föräldrar har allt som oftast en mindre hög böcker liggande vid nattduksborden. Nu kommer det sig så att hon har svårt för att läsa, svårt för att ta in detaljerna och svårt för att hålla kvar vad hon har läst i minnet. Så hon har tvingats erkänna för sig själv och för oss andra att det här med läsning nog inte är så roligt ändå, och tillhör förmodligen minoriteten unga flickor som trots att de inte tycker om att läsa har åtminstone ett par hyllmeter böcker stående på rummet. Tyvärr tänker hennes familj diktatoriskt nog helt enkelt inte gå med på detta. Vi har, var och en för sig, svårt att acceptera det. Läsningen är helt enkelt för fundamental för oss, för viktig inte bara ur perspektivet att läsa skönlitteratur utan för att det är viktigt för så många andra saker, som att kunna hantera information i text och klara av effektiv inlärning. Så utan någon som helst gemensam planering så får hon som uttryckligen sagt att hon inte tycker om att läsa inte mindre än fem böcker -- minst en från varje familjemedlem. Vi kan inte tvinga henne att uppskatta det, naturligtvis, även om vi skulle vilja, men eftersom vi tycker att det är så viktigt så tänker vi i alla fall ge henne alla chanser, med olika sorts böcker som hon kan tänkas uppskatta för att någonting skall bli läst.

Jag lider med alla som hemifrån inte får med sig någonting annat än att läsning är någonting svårt och otillgängligt, någonting som bara andra människor sysslar med. Inte huvudsakligen för att risken att man går miste om nöjet i skönlitteratur utan för att den som inte har någon vana att ta in och hantera text -- en vanlig och mycket smidig informationskälla -- har en mindre chans att hålla fler möjligheter i livet öppna.

Skönhet

Det finns så många olika sätt på vilket ord kan vara vackra. Det kan vara någonting med positiva konnotationer, som vintergryning, som andas morgonsol som glittrar i oskuldsfullt orörd snö. Det kan vara någonting där delarna som bygger ordet gör det vackert, som i fallet morgongåva -- den poetiska klangen, där det låter som om man skall ge bort själva morgonen, är betydligt vackrare än den lexikala innebörden, även om den naturligtvis också är fin.

Det kan se vackert ut i text: det jag tycker allra bäst om med min hemstad är att få skriva ut namnet. Vänersborg. Det börjar hög med V, sluttar nedåt med ä och planar ut med ners innan b dyker upp och markerar inledningen på ett nytt basmorfem. Sedan or innan g avslutar nedstigningen som Vä påbörjade. Smaka på det med synen. Vänersborg. Inte helt pjåkigt i tal heller, men inte ett exceptionellt ortnamn förrän det skrivs ned.

Det kan vara ett alldeles vanligt ord tills man tittar närmare på det. Engelskans vowel (vokal), till exempel. Inleds och avslutas med en konsonant. De två näst yttersta är vokaler. Sedan halvvokalen w, som uttalas mer som en vokal men som har en konsonantfunktion i mitten, ordets centrum -- alltså ett kvhvk-mönster, som läggs till det faktum att ordet betyder just vokal. Eller varför inte ord med en kontrast mellan hur det låter och ser ut och vad det betyder, som tyskans Schmetterling (fjäril) som mer låter som någonting som borde ha automatvapenaknytning än beskriva ett vackert sommarinslag.

För att inte tala om alla roliga ord: onomatopoetiska, med fascinerande etymologi, med underhållande etymytologi, missuppfattade.

Så finns det människor som inte tycker att språk är intressant.

Ted Chiang och språkets vikt

Ted Chiang är en av den nutida sf-novellkonstens riktigt stora namn, trots att hans totala produktion -- noveller, inga romaner -- för de flesta går att räkna på fingrarna. Han är en fantastisk berättare och har ofta väldigt intressanta idéer som han tar ett fast grepp om och utforskar utan att tappa tråden. Jag hade läst ett par av hans noveller sedan tidigare, men tog mig inatt igenom Stories of Your Life and Others, där hans åtta noveller finns samlade. Det är läsning jag rekommenderar vem som helst som inte har läst novellerna, men samtidigt så ställer det också i klar dager att någonting fattas. Det är inte det att språket är Ted Chiangs fiende utan snarare så att det inte heller är hans vän. Det för fram vad han vill berätta men saknar känslan av att det är någon som inte bara verkligen bemästrar konsten att föra fram en bra historia utan också är en konstnär den handlar om sitt främsta verktyg: språket. Samtidigt är det en högst privat åsikt; det finns ingenting som säger att en författare nödvändigtvis måste vara både berättare och ordkonstnär, det behöver inte ens finnas någon sådan önskan och Chiangs författarförmåga spelar här en betydligt mindre roll än mina förväntningar. Jag behöver ett språkbruk som inte bara fungerar utan att dra ned resten utan som i sig självt är någonting som arbetar för att vara läsvärt frikopplat från det som det skall föra fram för att anse att en bok kan höjas till de allra högsta skyarna. Det är kombinationen, som hos till exempel Arne Sand eller Joseph Conrad, som verkligen når mig. Kanske är det ett handikapp, att inte kunna uppskatta en god berättelse till fullo om den inte förs fram på ett sätt som tillfredsställer mig. Å andra sidan är det betydligt bättre än att läsa böcker bara för handlingens skull, ett förhållningssätt jag känner mig helt alienerad inför.

Missförstå mig inte: Chiang tillhör mina favoriter vad det gäller sf-författare, och skulle kanske till och med vara den absoluta favoriten om hans berättande kunde kombineras med ett lika bra språk. Hans noveller är någonting som alla som har minsta lilla intresse för sf, och resten också för den delen, borde läsa. Den bästa -- både den som fångar mig mest idémässigt och där jag tycker att språket flyter smidigast -- av dem, The Story of Your Life, finns för övrigt översatt och utgiven i Nova Science Fiction 1/05. Läs.

Dagens länktips

Less is more - say no to fat books!

Svenska Dagbladets understreckare, om noveller, ett par dagar gammal.