Att gräva en grav

Dimman dansade på den stilla vattenytan. Lyktornas sken föll på den där den virvlade än hit än dit i ultrarapid; långsamma, lockande rörelser. Jag kunde slå vad om att fiskarna där nere förtrollade stirrade upp mot den och dyrkade den som en gud för dess flyende, oåtkomliga skönhet. Det hade jag gjort, i alla fall. Jag var nära att göra det där jag stod, landlevande och med all nattens fuktighet i mina sönderslitna skor.
   Lastfartyget kom mot mig så tyst och så mörkt att jag först inte lade märke till det. Brons varningsklockor borde ha förberett mig, men jag hade hört dem så många gånger att jag oftast inte längre tänkte på dem. Bara något fåtal lanternor som verkade alldeles för få och små för att kunna kungöra att någonting så stort var ankommande blinkade svagt och styrhytten verkade inte vara upplyst över huvud taget. Relingen höjde sig högt över marken, som om båten inte hade någon last alls. Den skar genom dimman, jagade undan den och lämnade bakom sig ett spår av blottat, oroligt vatten. Ett hundratal meter längre bort började fåren bräka, skrämda av någonting.
   Jag hade fortfarande inte sett någon röra sig på däcket, men plötsligt hördes ett tydligt plask. Jag stirrade efter fartyget, för att försöka få en skymt av vad det kunde ha varit, men ingenting ville visa sig och jag bestämde mig för att det antingen måste ha sjunkit till botten av egen kraft eller också sugits ned av de små malströmmar propellrarna skapade. Jag hade just bestämt mig för att ge upp och vända hemåt - älvorna hade flytt kanalen och nattens magi och skönhet var helt borta - när jag skymtade någonting ljust där vattnet slutade och stenarna tog vid. Kanske var det bara en trädgren, omsorgsfullt avplockad sin bark och sedan polerad av Vänerns vatten för att slutligen ha blivit förd hit, men min fantasi fick det att i månens och de svaga lampornas ljus se ut precis som en arm tillhörande ett skelett. Jag ryckte till och böjde mig ned för att studera det närmare, men då hade ytterligare en svallvåg redan fört bort det, vad det än var.
   Jag tog min promenad tidigare än vanligt nästa natt, innan kylan och dimman hade hunnit komma krypande. Långt borta vid horisonten blixtrade ett åskoväder till då och då, men ovanför mig var himlen molnlös och täckt av tusentals glittrande stjärnor. Jag såg en av dem falla och smålog vid tanken på att jag borde önska mig någonting.
   "Jag skulle vilja veta vad det egentligen var jag såg förra natten", viskade jag mot skyn, i brist på bättre saker att fråga om. Men inga visioner uppenbarade sig för mig, och jag somnade i min säng framåt morgonen utan att ha tänkt mer på saken.

Det dröjde en hel vecka innan jag tog mig ned mot kanalen igen. Jag hade passerat den, naturligtvis, varje gång jag tog mig över bron och in till centrum i något ärende, men att passera högt ovanför i fullt dagsljus och att om natten gå längs den halvt övervuxna stigen som följer vattnet är två helt olika saker. Jag snubblade fram med blicken lyft mot den nästan orangefärgade månen som hängde där uppe i allt det mörka, och inte heller den här gången fick jag syn på fartyget förrän det var alldeles inpå mig - eller jag alldeles inpå det, snarare. Det låg stilla vid kanten, helt nedsläckt, så nära land att det knappt hade gått att klämma ned ett pappersark emellan. Jag var övertygad om att kölen måste ha skrapat mot kanalens botten. Det skulle dock fortfarande effektivt ha täckt vägen för varje liten eka som försökt ta sig förbi på andra sidan.
   Jag höll på att faktiskt tappa balansen och trilla i av ren förvåning när jag såg någon faktiskt röra sig mot mig. Jag brukade som mest stöta på något enstaka tidningsbud, men aldrig här, vid vattnet, där ingen vettig människa befann sig så tidigt på dygnet. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt göra, förmodligen mumla ett "hej" och tränga mig förbi, men en stark arm sträcktes ut och stoppade mig.
   "Så det är du som hindrar oss från att åka vidare", sade han.
   Det dåliga ljuset hindrade mig från att se honom ordentligt, men hans kläder tycktes udda - jag tror aldrig att jag hade sett deras like tidigare. Hans uttal var omsorgsfullt och precist, som om han inte var van vid språket och ansträngde sig för att få det rätt.
  "Jag? Hur skulle jag någonsin kunna hindra någonting så stort?"
  Jag nickade mot skeppet, som inte ens med minsta lilla darrning skulle ha lagt märke till om det hade kolliderat med mig.
  En stor hatt dolde hans ansikte från mig, men jag fick ändå ett intryck av att han stirrade på mig.
  "Du bad själva himlen om hjälp." Hans ton antydde att han talade om någonting som var självklart för honom. "Hur hade du inte kunnat hindra oss, med sådana allierade?" Han tog ett grepp om mitt arm och släpade med mig mot skeppet. "Jag heter Elias. Kom med mig. Du måste få dina svar."
  Hans ord kändes inövade och tillgjorda, som en del i en teater, och förstärkte mötets redan surrealistiska känsla. Jag försökte dra åt mig min arm så att jag antingen kunde följa honom av egen fri vilja, eller också vända om och fly från galningen om det skulle behövas, men jag kunde inte så mycket som rubba den. Han stannade och pekade mot en knappt skönjbar repstege som försvann någonstans uppåt - mot däcket, antar jag.
  "Klättra", sade Elias, "så skall du få dina svar."
   Jag hade inte den ringaste lust att över huvud taget ta mig ombord på ett mörkt, tyst lastfartyg mitt i natten, än mindre på det sättet och i det sällskapet. Jag tog ett tvekande steg bakåt, men han drog mig till sig och knuffade mig sedan mot skeppet.
   "Klättra", sade han. "Det är vad du bad om."
   "Du kan inte göra såhär mot mig", sade jag till honom samtidigt som jag började klättra. Repet kändes vått och halt och mycket, mycket opålitligt. "Du har ingen rätt."
   "Det skulle du ha tänkt på innan du hindrade oss", svarade han. "Vi har inte mer val än du."
   Jag kände hur repstegen gungade nedanför mig när Elias började klättra under mig, och var nära att ramla ned och ta honom med mig i fallet. För en sekund var jag lockad att sparka honom i huvudet och sedan fly, men någonting sade mig att det inte skulle leda någonstans.Istället lyckades jag ovigt ta mig över relingen.
   Det första som mötte min blick var tre skelett som omsorgsfullt hade lagts ut på däck. Jag skrek till och kastade mig bakåt, så att jag nästan landade på min tillfångatagare.
   "De kommer inte göra dig illa", sade han. "De har inte kunnat göra någon illa på flera århundraden."
   "Vad ... vilka är det?"
   "De var soldater och fångvaktare, en gång i tiden. Sadistiska djävlar. Kriget tog två av dem, den tredje" - Elias viftade vagt med handen mot kvarlevorna närmast mig - "dog i lungsot." Han spottade på skelettet. "Han förtjänade värre."
   Han vände sig mot mig, och för första gången kunde jag se en skymt av hans ansikte. Det var smutsigt och ärrat, och såg sjukligt blekt ut.
   "Du vet vad den här delen av kanalen kallas, va?"
   Orden var fortfarande uttalade med största försiktighet, men de liknade allt mindre ett förberett tal. Det var känsla i dem nu.
   Jag nickade.
   "Karls grav. Men inte var det Karl de begravde. Bara oss. Vi som maldes ned mot all sten vi bar undan för att den skulle kunna grävas." Han gjorde en gest mot de tre forna soldaterna. "Vi letar upp dem och släpar hit dem. Slänger dem i kanalen där de hör hemma, i graven vi grävde åt dem. Någon gång skall det faktiskt bli Karls grav." Han log. "Någon gång."
   "Vi?" frågade jag. Det var allt jag kunde få fram, trots min övertygelse om att det här inte kunde hända, bara inte kunde vara verkligt.
   "Vi som faktiskt dog."
   Någonstans under mig surrade motorerna långsamt igång och fartyget började röra sig nedströms.
   "Varför just ett sådant här skepp?" fick jag ur mig, men det var försent.
   "Det var inte en av dina frågor", svarade Elias. Han skrattade elakt. "Farväl, nyfikne. Må du ruttna för allt besvär du har orsakat oss."
   Jag kunde inte ha varit mer hjälplös om jag så hade varit ett spädbarn när han tog tag i mig och i en snabb rörelse slängde mig överbord. Jag slog i vattnet med magen och tappade all luft hade jag haft i lungorna. Strömvirvlarna propellrarna hade skapat famlade efter mig för att dra ned mig till botten, och tyngd av mina kläder fick jag kämpa för varje liten bit mot luften. Jag måste ha hostat upp flera liter vatten när jag slutligen kravlade mig upp och påbörjade min stapplande hemfärd. Efter en ångande varm dusch kastade jag mig i säng och när morgonen förde solen och dess ljus med sig hade jag hunnit övertyga mig själv om att jag inbillat mig alltihopa; att jag hade snubblat, slagit huvudet i en sten och rullat ned i kanalen.
   Kanske hade jag helt lyckats glömma bort det om det inte hade varit för notisen i tidningen flera månader senare, den som berättade om ett inbrott i Strängnäs domkyrka och skändning av kungagraven som ägt rum där. Jag antar att Karls grav fick ytterligare skäl för sitt namn. Sedan dess har jag inte vågat närma mig kanalen nattetid, men det händer fortfarande att jag tycker mig skymta ett mörkt, tyst lastfartyg där det glider förbi på avstånd om nätterna.

"Att gräva en grav" skrevs någon gång under våren 2004, under en vacker natt då jag varit så upptagen med att titta på kanalen att jag inte lade märke till ett lastfartyg förrän det nästan passerat mig. Novellen fick ett hedersomämnande i Fantastiska E-novelltävlingen 2004 och publicerades senare i Mitrania 2/05.

Vanliga sökträffar (FAQ)

Outgrundliga är sökmotorernas irrvägar, men må den som frågar få svar. Några av de vanligaste sätten att hamna på Månskensdans genom Google eller AltaVista är på jakten efter information om:

Vad betyder det att en bok är inbunden?

En inbunden bok skall egentligen ha hårda pärmar och riktig bokinbindning. Idag används termen i handeln mest om böcker med hårda pärmar och löstagbart skyddsomslag, och skillnaden jämfört med kartonnage inte nödvändigtvis behöver vara större än just det löstagbara skyddsomslaget. Tyvärr är etiketten "inbunden" inte den kvalitetsstämpel den borde vara.

Omslag till Hanteringen av odöda

finns högupplöst här. Generellt hittar du enklast omslag hos förlagens hemsidor, ofta under pressinformationen. Skall du nödvändigtvis googla efter omslag, testa att göra en bildsökning. Det är förmodligen mycket smidigare.

Harry Martinson

stavade sitt namn med ett s. Harry Martinson, inte Harry Martinsson. Kom ihåg det. Det finns ett Harry Martinson-sällskap, men deras hemsida är tyvärr inget mästerverk. Projekt Runeberg skriver om honom här.

Vägen till Klockrike

hyllar jag här. Om du är nyfiken på om den är läsvärd, så är svaret att ja, det är den. Om du håller på med ett skolarbete och letar efter en recension eller text om boken att använda dig av, läs boken istället. Den är bra och inte vidare tjock.

Anna Maria Lenngren

Den som vill läsa mer -- och det vill man -- om och av Anna Maria Lenngren kan gå till Projekt Runebergs sida här.

Nicolas Krizan

är bra. Fast du hittar inte mycket information om honom här. Exempel på Krizans illustrationer hittar du här.

Johan Jönsson

är jag. Och många andra. Jag står till exempel bara för nio av de hundra första träffarna jag får upp på Google när jag söker på namnet. Det finns en poet (samlingar: Monomtrl och I krigsmaskinen, såvitt jag vet) som heter så, fast med ett s: Johan Jönson. Det är inte jag -- jag skriver huvudsakligen noveller, och en och annan artikel. Visserligen har det av någon suspekt anledning hänt att jag sålt lyrik också, men det är uteslutande till obskyra amerikanska sf-tidskrifter. Letar du efter information om en speciell Johan Jönsson så får du nog snällt utöka din sökning med någonting mer än namnet. Annars kommer du ha mycket att göra.

Noveller

En novell är en kort berättelse, inte att förväxla med engelskans novel som betyder roman -- alltså det som man normalt refererar till som en bok, fast boken egentligen bara är det fysiska objektet. Det engelska namnet för novell är short story.

Om du letar efter någonstans där du själv kan få dina noveller lästa, så är sockerdricka.nu och haket.com de två sidor som nog är vanligast att nämna. Sockerdricka har jag aldrig testat; Haket tyckte jag inte om. För specifikt fantasynoveller så är Catahya förmodligen den vanligaste sidan.

Vill du läsa noveller så finns det ett antal svenska tidskrifter som publicerar sådana. tidskrift.nu kan vara en bra plats att börja leta. Jag skrev en kortare presentation av några fantastiktidskrifter här. Noveller på Månskensdans finns i skrivande stund bestående av "Min tid snöade bort", "Att födas i titan" och "Kunskapstörst".

Incestnoveller är inte riktigt mitt område, tyvärr, så ni som hittar hit genom att söka på noveller incest eller liknande (och ni måste ha tålamod, för en enkel Googlesökning ger mig ingenting i första taget) är nog bedragna av allt mitt skrivande om noveller i kombination med beskrivningen av Sexy Losers i inlägget om nätserier.

Svärord eller svordomar

hittar du ingen utförlig information om på Månskensdans, annat än ett propagandainlägg. Däremot så rekommenderar jag Magnus Ljungs bok som nämns där. Den är förmodligen ganska svår att få tag på (jag fick beställa fram ett slitet exemplar från Göteborgs universitetsbibliotek) och kanske något utdaterad nu, dock, men Magnus har uppgivit att det kommer en ny bok om svordomar nu i april.

Erik Granström

tycker Månskensdans om. svavelvinter.nu är hans hemsida. Om du vill läsa någonting kortare av Erik rekommenderar att du letar upp det han har skrivit bland Enhörningens drapor.

Inledningar

Jag har inga som helst problem med att prata inför folk och ser mig gärna som en acceptabel retoriker om jag får lite tid att fundera, men det här med högtidliga tal är nog inte riktigt min grej. Tips om inledningar på tal får du nog söka annorstädes. Om du skall börja skriva någonting, må det vara en artikel, en uppsats, en novell eller vad som helst, och inte kommer igång -- mitt råd är att börja någonstans, var som helst, där du är bekväm och kanske ta inledningen senare. En inledning bör fånga läsarens uppmärksamhet och om det handlar om en uppsats eller artikel ge en bra uppfattning om vad det handlar om. Det kan finnas vissa risker i att gå till överdrift.

Jag skrev om romaninledningar här, men om du inte är hemskt intresserad av mina åsikter är det nog ingenting som kommer hjälpa dig.

Eufemismer

En eufemism är en omskrivning av någonting, oftast mer eller mindre obehagligt eller negativt, för att få det att låta bättre än det är. Om du behöver en eufemism, använd din fantasi.

Strindberg

August Strindberg är en författare man kan ha delade åsikter om. Klart är i alla fall att få spelat så stor roll för det svenska språkets -- och den svenska litteraturens -- utveckling.

Det finns ett Strindbergmuseum, med en hemsida där du kan hitta diverse information. Strindbergmuseet ligger på Drottninggatan 85 i Stockholm.

Film

Månskensdans skriver nästan aldrig om film. Delvis för att jag tycker att det är ett tråkigare medium än boken, delvis för att jag tycker att det är ett medium som kräver mer ansträngning och uppmärksamhet och delvis för att jag på grund av de två första anledningarna inte ser en tiondel så många filmer som jag läser böcker. Vägen till Klockrike, Fight Club och andra filmer man kan tänkas söka efter finns här huvudsakligen recenserade eller omnämnda som böcker. Bättre lycka nästa gång.

Handikapp

Att inte kunna fullt uppskatta en bok som inte har ett tillräckligt intressant språk får nog ses som ett synnerligen milt handikapp. Letar du efter information om riktiga sådana, så har du förmodligen redan kikat hos De Handikappades Riksförbund eller motsvarande organisation för just ditt handikapp eller det handikapp du söker information om. Mitt råd är att kontakta dem, din vårdcentral eller din läkare för mer information. De finns där för att hjälpa dig.

Essäkonsten lever!

Essäkonsten lever! är resultatet av den första Hans Ruin-tävling, 2004, en finlandssvensk essätävling till Hans Ruins minne. Den inleds med fyra essäer — som inte deltog i tävlingen — om Hans Ruin, skrivna av Olof Ruin som tecknar ett porträtt av sin far, Merete Mazzarella som behandlar Hans Ruins essä "Ett positiv och två sländor" och hur den visar på Ruins estetik och självbiografiska skrivande, Thomas Ek som skriver om Ruin som essäist i allmänhet och Roger Holmström som ger en bild av Ruin som kritiker. Det är habila hanverk och en ganska bra inledning på samlingen genom att ur olika perspektiv ge en bild av Hans Ruin och hans skrivande. För mig som inte har läst någonting av Ruin väcker det en viss nyfikenhet, men förmodligen inte tillräckligt för att jag skall lägga tiden och energin på att faktiskt leta upp några essäsamlingar av denne.

Därefter följer de vinnande bidragen och hedersomnämnanden: Rabbe Forsmans "Måste man ha löss för att spela Bach?", Göran Torrkullas "Medaljens olika sidor. Ett och annat om medaljer, mynt och konst", Gösta Ågrens "von Bödelns nattvard", Bodil Lindfors "Om skrift, minne och glömsa: Att fortsätta berättelsen", Ulrika Nielsens "På bordets yta, på hyllans kant, vid börjors brant", Peter Stadius "Nordens ljus och Nordens dimma", Trygve Söderlings "Därför Daniel. Tankar om en genre utan gudar", Björn Walléns "Filantropen, flanören och etnografen. Om den sibiriska resan i finlandssvensk litteratur" och Anders Westerlunds "Visionären som brann. Hans Ruin, 1931".

Det är en rad essäer med en rad olika ämnen. Tyvärr tycker jag inte alltid att de är lika intressanta som titlarna ger sken av. "På bordets yta, på hyllans kant, vid börjors brant" håller mig riktigt intresserad i några sidor innan jag börjar tappa tålamodet och mer eller mindre medvetet fråga om det inte är dags att ta slut så att man kan gå vidare till nästa ämne snart. "Måste man ha löss för att spela Bach?" inleds underhållande med citatet Musiker som vill åstadkomma en autentisk rekonstruktion av barockmusik behöver en fyrfaldig utrustning: sensträngar, löss, peruk och syfilis (Esa-Pekka Salonen) och behandlar frågan om rekonstruktion och tolkning på ett alldeles utmärkt kompetent sätt, men förstapristagaren lyckas inte hålla riktigt samma underhållande kvalitet.

Men. Det är mitt mest bestående intryck av Essäkonsten lever!. Men. Kompetent, ofta bra, men alltid någon invändning. Ibland för att jag inte lyckats hålla intresset uppe genom hela essän och gärna skyller det på den senare, ibland för att det känns som om man har tummat på Svenska kulturfondens Och framför allt: stilistiskt njutbar som det står i reglerna till den andra Hans Ruin-tävlingen, som nyligen såg sista inlämningsdatum passera förbi. Ändå: det är invändningarna till trots inte en dålig samling essäer, särskilt inte om man tycker att ämnena är intressanta. Den som är nyfiken kan kostnadsfritt beställa hem boken från Svenska kulturfonden.

Metabloggande

De misslyckade föresatsernas dans. När jag startade Månskensdans, i juni för snart ett år sedan, skrev jag [d]et här är inte en blogg. En blogg bör nämligen uppdateras då och då, vilket jag tvivlar starkt kommer att ske med den här — men vad vet väl jag, det är inte som om jag har särskilt mycket att säga till om i frågan.

Nej, vad visste väl jag.

Någon månad senare fick jag för mig att skriva [d]en påbörjade länksamlingen till vänster går till stor del till fantastikrelaterade sidor, men jag hade ändå tänkt försöka låta bli att skriva så mycket om fantasy, science fiction och skräck här. Egentligen är det synd att över huvud taget göra den uppdelningen — bra böcker är bra böcker, genre eller ej — men det känns som om så mycket av det jag skriver om och sysslar med över internet över huvud taget redan har med fantastik att göra. Enklare artiklar, recensioner och nyheter vad det gäller fantasy dyker upp till exempel på Catahya. Jag läser och gör mycket annat också, och någonstans måste det få utrymme.

Ändå tror jag att tjugofem av åttioen inlägg antingen har handlat om fantastik eller haft stark fantastikanknytning. Det är kanske inte några fasansfullt höga siffror, men det faktum att ett antal inlägg handlar om språk snarare än om litteratur i kombination med en uttalad ambition att undvika fantastiken gör att det är en rätt ordentlig andel. Det är lite synd, för en av mina tankar med Månskensdans var att ha någonstans att skriva om just all annan litteratur. Det är inte så att fantasy, skräck och science fiction inte är framträdande i min läsning, men de är trots allt en klar minoritet — bland böckerna jag äger, bland böckerna jag läser. Jag älskar litteratur; min passion är böcker, inte enskilda genrer. Det känns trist att gå igenom vad jag skriver om böcker och konstatera att vissa grupper tar en sådan framträdande plats, för det innebär att andra typer av böcker som jag tycker om nästan helt försvinner.

Att skriva mycket om genrelitteratur på andra platser gör det naturligtvis inte enklare att låta bli att skriva om den här. Det är sällan tankar om enskilda science fiction- eller fantasyböcker det handlar om (det lyckas jag vanligvis hålla härifrån) utan sådant som spiller över från andra platser. Det kan handla om att fortsätta på ett tema och utveckla sina mer personliga tankar, eller vilja skriva om någonting som man borde ha fått plats med men som kanske inte riktigt passade där man först ville ha det. Dessutom är det ju så att inte bara mitt skrivande, utan även större delen av min nätaktivitet kring litteratur, rör fantastik. För någonting som lätt blir så bundet av länken är det självklart väldigt enkelt att skriva om det man inte behöver leta efter. Att de allra flesta, om än inte riktigt alla, regelbundna läsare som tar sig tiden att kommentera någonting då och då är fantastikläsare spelar också in.

I samma inlägg skrev jag man sätter de mål man själv vill ha med sitt skrivande och om det är att hålla vännerna uppdaterade om sådant man anser att de bör veta (eller få bekanta att lära känna en bättre), tja, då skriver man för att uppnå det. Men det är inte någonting som jag personligen skulle vara så intresserad av att läsa, eller att skriva om. Mitt liv är ingenting slumpad person skall kunna snubbla över på internet. Som jag ser det är bloggen det perfekta verktyget för att istället för att skriva om sitt liv skriva om annat men med sig själv som utgångspunkt och exempel.

Det, i alla fall, borde jag ha lyckats uppnå. Kanske mer med med sig själv som utgångspunkt och exempel än med resten, men jag intalar mig gärna att Månskensdans håller sig ganska bra till huvudämnena litteratur och språk med några tillfälliga utflykter till andra områden inom skrift, kunskap och kultur. Synd bara att så mycket inom ämnet litteratur hamnar på det jag uttalat skulle låta bli att skriva om — eftersom det innebär att det finns så mycket annat jag inte skriver om.

Stanisław Lem

Det var inte alls länge sedan Octavia Butler dog. Nu rapporterar Svenska Dagbladet att Stanisław Lem, mest känd för romanen Solaris, är död. Inte oväntat (till skillnad från nyheten om Octavia Butler), men ändå trist.

Hylands ABC-bok

1966 gavs Hylands ABC-bok ut. Den såldes till förmån för leprasjuka barn och bestod av ett underfundigt rim per bokstav, som hade skickats in, tillsammans med en bild per rim som illustrerade det hela. Det är en underhållande blandning, från mest humoristiska Maud Sjöbergs


Astronauten råder sonen
stå i bostadskö på månen

och Jan Sjölanders

Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tatt semester

till mer eller mindre politiskt färgade som Eva och Robert Karnéus

Emancipationsdebatten
upphör temporärt om natten

och Elisabeth Påhlssons

Maskulinum är ett kön
som har mycket högre lön

Vissa, som Hugo Ahléns

Årgång är ett mått som gäller
kvinnor, vin och bilmodeller

stöter man fortfarande på då och då. Mina personliga favoriter är nog ändå signaturerna Mamma i Vällingbys respektive Fidos

Nyckelbarnet sa till pappan
Far, jag såg din fru i trappan

och

Älgen ensam satt och log
i en sönderskjuten skog

Illustrationerna (av Olle Olsson Hagalund, Bror Marklund, Karl Axel Pehrson, Bror Hjorth, Gustav Rudberg, Lars Norrman, Lennart Rodhe och Martin Lamm) gör också sitt till, och även om det sker i varierande utsträckning är rimmen ofta långt ifrån lika underhållande när de står för sig själva. Över huvud taget är det ett mycket underhållande häfte, och ett stycke svensk historia.

Nytt nummer av Nova

Senaste numret av Nova Science Fiction var en av de trevliga saker som väntade på mig när jag kom hem från min tvåveckorsvistelse norröver. Det har varit ganska kraftigt försenat, men bland annat kulturstöd på 25.000:- gör att takten skall återupptas.

Jag har inte hunnit läsa igenom det än, mycket för att det öppnar med en åttio sidor lång kortroman och jag lätt känner ett visst motstånd mot alltför långa texter i tidskrifter (och antologier -- det var min huvudsakliga invändning mot den första Schakt-antologin också). På förhand känns det inte heller som ett fullt lika spännande nummer som de tidigare -- det föregående, nummer fem, kändes som en fullträff, trots att jag aldrig fastnade för Sven Christer Swahn, som ägnades en stor del av det.

Jag har i alla fall skummat igenom bokrecensionerna. Johan Frick är inte helt imponerad av De kosmiska havens bokanjärer, en bok som har funnits på min intresselista ett tag nu. Nu har jag inte läst boken, men Fricks invändning mot den romantiska idén att pappersböcker äger "någon inneboende subversiv kraft som andra media saknar" låter som någonting som borde få mig att flytta upp den på prioriteringslistan. Mats Dannewitz Linder ställer sig relativt positiv till Onsdags Onsdagslegender med slutklämmen "Onsdagslegender är ett gott initiativ, och även om ingen läsare lär bli odelat entusiastisk så måste man som sf- och fantasyfan applåder: här är dock ett skyltfönster som på det hela taget inte skäms för sig". Personligen var jag inte fullt lika positiv.

Och, kom ihåg, gott folk: gillar ni en tidskrift, prenumerera på den. Det är inte bara billigare och smidigare än att köpa lösnummer, det underlättar vanligtvis väldigt mycket för tidskriften ifråga också.

Dagens länktips

SvD: Litteraturvetare dåliga i svenska.

(I svenska?)

Ett ideologiskt manifest

Det individuella språket

De enda språk som är någorlunda statiska är döda. Svenskan tillhör lyckligtvis inte den samlingen och lär inte göra det än på ett tag, vad vissa än må muttra om anglifiering och övergivandet av modersmålet. Idén med språket som en absolut enhet bottnar i myten att det skulle finnas ett sätt att uttrycka ett språk på, sinnebilden att det finns svenska, norska, engelska och så vidare med knivskarpa gränser och sedan skall allt inom det uppräknade språket vara enhetligt och likformat. Det är en uppfattning som glatt ignorerar att vad som är ett språk bestämts på ytterst godtyckliga grunder och inte sällan av politiska skäl snarare än lingvistiska -- det är inte många som protesterar när man hävdar att svenska och norska är två olika språk, men majoriteten av alla svenskar har betydligt lättare för att första norskan som talas i Oslo än svenskan i Älvdalen. Vi är präglade av nationalismens ideal: ett land, ett folk, ett språk. Alla som talade samma språk ansågs tillhöra samma kultursfär och borde därför samlas under samma fana vilket i förlängningen innebar att de som samlades under samma fana skulle tala samma språk. För visst är det så vi tänker: om någon är svensk, så talar personen svenska. Är hon tysk är det tyska som gäller och är hon holländsk talar hon nederländska. Undantag görs bara i de fall där personen talar ett språk som klart kan identifieras som någonting annat än det förväntade och det som hamnar på vår sida om den imaginära språkgränsen läggs helt enkelt till det större språkområdet och helt plötsligt kan en människa anklagas för att ha fel och uttrycka sig inkorrekt eftersom hon adopterats av ett språk som vill tvinga på henne regler för hur hennes tal och skrift skall användas.

Poängen är att språk inte är någonting (relativt) absolut i stil med matematik ens inom sina egna dialekter och inte heller behöver kärnfysikens exakthet i den praktiska utövningen för att ingenting skall gå fel. Lika lite som det i realiteten går att säga var ett språk börjar och ett annat slutar i vissa gränsområden går det att peka ut exakt vad som definierar en dialekt till skillnad från den närmaste och egentligen så är språkbruk inte någonting som skiljer endast mellan nationer och språk i stil med japanska och katalanska utan från person till person. Språk är någonting personligt och det är upp till var och en att besluta sig för hur det skall utnyttjas. Jag tycker personligen att särskrivningar är oerhört fula, men det är ingenting som säger att det är fel mer än att det är fel att bära en skrikigt gul kavaj: det bryter mot majoritetens sinne för estetik. Man kan beundra purister på samma sätt som man kan beundra Leonidas -- de för en dömd kamp mot övermakten och måste innerst inne vara medvetna om att allt de kan erbjuda är en liten, liten tidsfrist innan det som inte kan hejdas sker. Olikt Leonidas fall kommer det här dock inte att finnas någon undkommen större här som kan vända utvecklingen och när det kommer till kritan är en språkpurism på sitt sätt inte mycket hälsosammare än spartanernas livsideal. Båda eftersträvar uppsatta mål och en elitism som faktiskt inte är av intresse för de allra flesta.

"Svenska" måste ses som ett samlingsnamn för några miljoner förhållningssätt till språket som mer eller mindre liknar varandra. Allt annat är att lura sig själv. En viss normering finns naturligtvis, men det handlar inte om någonting annat än en lös överenskommelse människor emellan för att faktiskt kunna utnyttja tal och skrift på ett effektivt sätt. Dessa kompromisser sker genom kommunikativt utbyte snarare än genom påbud från ovan: Kalle, 43, illitterär lastbilschaufför, kan i det här fallet varken ha mer rätt eller fel än någon annan eftersom det inte finns några bestämda regler att spela efter annat än högst självutnämnda profeter. Men språket väntar inte på någon Messias och vi har det i ett enda syfte: Att kunna förstå varandra. Alltså vill vi bli förstådda. Det är det som ligger bakom vår strävan efter en norm och det är också det som gör att språket inte behöver några absoluta regler eftersom den som för långt frångår från det som är normalt inte straffar ut någon annan än sig själv när hon misslyckas med sitt syfte: Att bli förstådd. Det ligger i kommunikationens natur att göra sig lättförståelig. Det är det som ligger bakom tusentals år av utveckling till vad vi har idag. Språket har varit omdebatterat förr -- vår nuvarande stavning (där hv, f och v genom reformer helt enkelt har blivit det sistnämnda) och grammatik (idag skriva vi icke - vi skriver) har inte accepterats utan protester men är idag likväl förenklingar de flesta är glada har skett. När Sten för tusen år sedan reste en namne med runor över sin fallne broder var det säkerligen en och annan förbipasserande som skakade på huvudet åt ynglingens överkreativa syn på kasus (även om fornsvenskan ännu inte berikats med dylika begrepp vid det laget). Ändå bär många omkring på den rent absurda idén att språket nådde sin höjdpunkt någon gång i mitten av nittonhundratalet, det vill säga, vid tiden för deras skolgång, och bör, med tvehågsna eftergifter för att nya företeelser kan behöva nya ord, konserveras i det skicket för all framtid.

Människan vill ha det som hon är van vid och vänder sig ofta mot utveckling. Det är ingenting som är unikt för språket, men eftersom språket är någonting som alla använder och är beroende av och som är så centralt i våra liv så är det också någonting som skapar starka känslor. Att språket inte skall utvecklas och förenklas mer än vad som redan skett måste ändå ses som en syn negativ nog att utmana de mest glädjelösa filosofer eftersom det skulle betyda att vad som än sker så kan språket bara bli sämre, inte bättre. Ändå talar all historisk utveckling för motsatsen och sannolikt kommer många idag rådande idéer att betraktas med stor skepsis om ett århundrade eller två. Jag tror på utveckling. Jag tror på förnyelse och på att vår vilja att bli förstådda kommer att skapa ett ännu mer lättillgängligt språk. För när man börjar muttra om kulturskymning och språkutarmning är det en sak som är lätt att glömma:

Språket vill bli förstått.

Kunskapstörst

Natten ligger tung över det medeltida Unheldstadt, någonstans i norra Österrike på en förlorad plats i en förlorad tid. Liksom så många andra städer har Unheldstadt sedan länge gått under. Hungersnöden stal köttet från invånarnas ben, branden förvandlade deras hem till aska och främmande härar marscherade över deras gravar för att gömma dem för eftervärlden. Men inatt lever den ännu. Inatt stirrar en enstaka lykta ut i mörkret, skäller en hund mot den molntäckta himlen, sticker en svältande yngling kniven i en förbipasserandes rygg för tre kopparmynts skull.
  I en källare brinner ett vaxljus. Lågan flämtar oroligt och kastar skuggor över pojken som sitter och läser i dess sken.
  Karl Brichtmann studerar all världens hemligheter och han gör det på det allra bästa sättet: genom att läsa sig till vad andra redan har upptäckt. På bordet framför honom ligger en tjock bok uppslagen. Dess små, sirliga bokstäver verkar undfly Karls uppmäksamhet hur mycket han än stirrar på dem för att nagla fast dem vid det gulnade pappret.
  Bredvid boken ligger en fjäder. Den är ett mycket oansenligt föremål, som gjort för att man skall låta blicken vandra vidare och fästa sig vid någonting annat av större intresse. Även den uppmärksamme iakttagaren skulle kunna missta fjädern för en helt vanlig sådan, kanske plockad från en död korp eller kråka. Just den missuppfattningen har Karl dock överkommit och hans hand söker sig omedvetet mot den när orden han försöker förstå så retsamt försvinner in i varandra och hånar hans strävanden. De smala fingrarna med de smutsiga, sönderbitna naglarna griper fjädern utan att han märker det, så att Karl när han tittar upp förvånat ser att han håller i den. Han skakar på huvudet åt sig själv och lägger ned fjädern igen, ty den är inte hans att använda för ett sådant syfte.
  På husets andra och översta våning sitter Unheldstadts trollkarl. Han bär en svart klädnad av sammet och en elegant hatt efter det senaste modet, med en blodröd tofs som bryter mot den annars så mörka figuren. Han har redan påbörjat sin andra flaska vin för kvällen; den första ligger krossad på det bara trägolvet och de få droppar vin som fanns kvar har blandats ut med trollkarlens tårar över förlusten. På hans bord ligger en halvt uppäten höna och flottet pryder såväl honom som hans omgivning. Hans ointresse för allt annat än den pågående måltiden är totalt.
  I natten utanför trummar höstregnet mot taken. I sin källare trummar Karl Brichtmann med fingrarna mot bordet. Han har gett sig in i en brottningskamp med boken – denna kunskapens källa – och kan nu dystert konstatera att han har mött sin överman. Trots hans ansträgningar har den överlistat honom och nederlaget släpar hans stolthet i smutsen.
  Men nej! Det får inte ske! Karl griper fjädern och stryker den över sidan – denna enda sida! – han så länge har kämpat mot.
  "Lär mig!" befaller han.
  Som av en osynlig hjälpares hand rivs sidan ut ur boken. Den knycklas ihop till en liten boll och tvingar sig in i Karls mun. Innan han har hunnit förstå vad som sker och än mindre göra någonting åt saken har han svalt den. Lärdomen fyller honom likt en vetandets berusning.

Två våningar högre upp är det en annan berusning som härskar; trollkarlen är inne på sin tredje flaska och hans vårdslöshet riskerar att välta även denna. Den förra kastade han ifrån sig när den vägrade ge honom mer vin och hotande skär av glas pryder nu den ocean som trollkarlens golv utgör. Men än har han inga planer på att navigera dessa farvatten och likt en skeppsbruten i ett smutsigt paradis sätter han istället tänderna i fågeln framför honom. Sin lärljunges studier har han helt glömt bort.
  Karl har stärkt av sin slutliga seger gett sig i kast med nästa sida, men trots hans nyvunna självförtroende tvingas han omedelbart till reträtt. Dessa nya bokstäver och okända ord är än mer omöjliga att förstå än de han nyss tagit till sig. Han attackerar dem återigen, ger upp och vänder i avsky sin blick mot fjädern som så lockande ligger där på bordet. Nej. Han skall inte. Likväl ... Karl plockar snabbt, nästan skyldigt, upp fjädern och upprepar proceduren.

Trollkarlens snarkningar fyller hans rum. Han ligger med ansiktet i vad som återstår av hans måltid och hans ena hand har ett fast grepp om den halvfulla vinflaskan som på något mirakulöst sätt ännu inte har vält. Hans fina dräkt är nedsmutsad av mat och vin och till och med den röda tofsen verkar ha tappat sin spänst.
  En tredje gång har Karl Brichtmann insett att han inte är man nog att bemästra sin uppgift. Boken skrattar åt honom och hans försök att ta till sig den kunskap som den har låst in bakom invecklade formuleringar och glömda uttryck. Men nu är hans tålamod slut! Ilsket rycker han till sig fjädern och befaller sidan, nej hela boken! att lära honom allt den vet.
  Utanför dränker skyfallet de synder spriten inte redan förtärt.

* * *

Det är dag. Solen skiner på Unheldstadt. Dess strålar sveper över hustaken, reflekteras i en rik köpmans putsade silverknappar, sväljs av en lerig vattenpöl på en övergiven bakgård. Den lyser in genom ett fönster och når så Unheldstadts trollkarl. Irriterat slår han upp ögonen. Gårdagens demoner plågar hans huvud och i hans mun härskar den mest vedervärdiga smak. Han reser sig från stolen och tar ett stapplande steg mot sin säng.
  Glaset skär rakt genom stövlarna, in i trollkarlens fot. Han svär till och drar snabbt tillbaka foten, bara för att trampa på ännu en vass skärva. Trollkarlens beslutar sig för att han inte är rätt person att ta sig fram genom detta förrädiska landskap.
  "Karl!" kallar han så högt hans bultande huvud tillåter honom. "Karl!"
  Men lärljugen kommer inte, hur högt han än skriker och svär. Dagen är långt liden när trollkarlen driven av sin törst slutligen tar sig ned för trappan, mer snubblande än han går. Karl ligger inte i sin säng, inte heller står han att finna i köket. Ingen har hämtat in nytt vatten, så trollkarlen får nöja sig med det som finns kvar sedan gårdagen. När han har druckit upp letar han reda på en lykta och ger sig ned i källaren.
  Lyktans sken faller på bordet som har vält, liksom pallen. I oordningens centrum ligger Karl Brichtmann med en bok halvvägs nedtryckt i halsen. Hans ansikte är fullt av klösmärken från hans egna naglar och den vänstra handen har slutit sig i ett grepp kring den deformerade strupen.
  I den högra vilar en svart, blänkande fjäder.



Novell skriven någon gång under våren eller sommaren 2004, som en hyllning (eller semiplagiat om man så föredrar) till Arne Sand och Trollkarlens lärling – jämför till exempel med romanens inledning här. "Kunskapstörst" publicerades i Komma 4/05.

Dagens länktips

Octavia Butlers dödsruna i Seattle Post-Intelligencer.

Egil Skallgrimssons skalle

Via The Bitter Scroll hittar jag en artikel som för fram teorin att Egil Skallgrimsson skulle ha varit drabbad av Pagins sjukdom (den som angriper skelettet, inte den som har med lungorna att göra) och att det var det som skulle ha varit orsaken till hans utseende, dåliga humör och andra drag, som hans blindhet och frusna fötter. Artikeln har mer än tio år på nacken, men var ny för mig -- det skulle vara intressant att se om man har hittat ytterligare stöd för tesen sedan dess, eller om den har hunnit vederläggas. Någon som vet?

Fantastikrelaterat

Octavia Butler är död. En av sf-genrens stora författare finns inte mer.

På den ljusa sidan hittas att Ursula Le Guin fortfarande är verksam, och skall ge ut en ny diktsamling, Incredible Good Fortune. Dessutom kommer en novellsamling av Susanna Clarke till våren, The Ladies of Grace Adieu and Other Stories. Någonting att se fram emot.