Michail Bulgakov och teatern: Svart snö

Michail Bulgakov mest välkända verk är hans Mästaren och Margarita. Det är en underbart surrealistiskt humoristisk roman och en av de bästa böcker som någonsin har skrivits. Det är en bok som alla bör ha läst, någon gång. Den publicerades dock först efter hans död, och medan han fortfarande levde och verkade var det hans teaterpjäser som var källan tills hans berömmelse, inte hans prosaverk.

Svart snö är en vass och ganska elak skildring av turerna kring Fria teatern i Moskva och mycket baserad på Bulgakovs egna erfarenheter. Kanske är det också just det som är bokens problem: den blir alldeles för intern för den som saknar förhandskunskap om omständigheterna kring vilken den tillkom. Språk och personskildringar blir aldrig dåliga när det gäller Bulgakov, men förmågan att hålla intresset uppe är sannolikt helt beroende på hur intresserad man är av rysk teater kring tiden när Bulgakov verkade där. Tagen ur sitt sammanhang blir Svart snö till vilken roman som helst, drunknar under all mängd text som publicerats sedan dess och blir sannolikt fortfarande läst huvudsakligen på grund av Mästaren och Margarita.

Klara Johanson & Yoko Tawada

I snart ett år nu har jag med oregelbundna mellanrum återvänt till Klara Johansons Kritik (Wahlström & Widstrand, 1957), som bjuder på ett urval ur hennes kritiska gärning och dessutom bjuder på en mycket omfattande om än säkerligen långt ifrån fullständig bibliografi, för att kunna fungera som en språngbräda vidare för den som vill ha mer. Det är alltid fascinerande och njutbar läsning – Klara Johanson var inte bara en duktig kritiker utan även en både personlig och fantastisk stilist, vilket gör att det känns relevant att läsa recensioner från nittonhundratalets första årtioende av böcker som jag aldrig kommer att läsa. Än bättre blir det naturligtvis i de fall där jag faktiskt vet vad hon talar om och kan följa med i hennes resonemang, veta vad det är hon angriper eller hyllar och bestämma mig för om jag håller med eller inte.

Större delen av boken består av hennes recensioner, på vilka några av hennes andra texter följer. Min favorit är "Sexualsystemet", där hon beskriver ett försök att köpa ett bläckhorn och en brevvåg som tar en annan karaktär än hon hade planerat.

Särdeles löftesrikt förefaller det ock att könsdemonen, som om han förtvivlade om vidare erövringar bland de högre organismerna, utskickar legioner små, små djävlar att besätta de s.k. döda tingen. Fråga inte efter neutrala föremål, de förs inte längre i handeln.

[...]

Jag önskar exempelvis ett kristallbläckhorn och framställer naivt i en förnämligare pappershandel min beägaran att få se några prov på denna vara. Av så obestämda uppgifter föranledes ingen åtgärd. Expediten ser på mig kallt och otåligt och frågar:
– Ska det vara till en dam eller en herre?
Naturligtvis rycker jag smärtsamt till vid denna skamlösa inblandning i mina hjärteangelägenheter, men man har sagt mig att en kund i Stockholm bör vara ödmjuk, och jag svarar utan att röja mitt själstillstånd:
– Till ingendera, utan till en bättre person.

[...]

Sedlarna jag räckte fram i kassan accepterades emellertid utan debatt, vilket starkt förvånade mig, ty att pengar inte är neutrala kan man få veta av första bästa löneregleringskommitté.

Trots att de egentligen tar upp tingens kön på helt olika sätt och med helt olika syften får den mig att tänka på Yoko Tawadas essä "Von der Muttersprache zur Sprachmutter". I Klara Johansons fall är det en lysande ironi över samhällets bild av hur kön formar människor och människors föväntningar, hos Yoko Tawada är det den alltid så träffsäkra och underhållande kontrasten mellan olika kulturer där hon som vanligt plockar fram det hon ser som mystifierande i den tyska och det tyska språket.

Eines tages hörte ich, wie eine Mitarbeiterin über ihren Bleistift schimpfte: »Der blöde Bleistift! Der spinnt! Der will heute nicht schreiben!« Jedesmal, wenn sie ihn anspitzte und versuchte, mit ihm zu schreiben, brach die Bleistiftmine ab. In der japanischen Sprache kann man einen Bleistift nicht auf diese Weise personifizieren. Der Bleistift kann weder blöd sein noch spinnen. In Japan habe ich noch nie gehört, daß ein Mensch über seinen Bleistift schimpfte als wäre er eine Person.

[...]

Das war die deutsche Sprache, die der für mich fremden Beziehung zwischen diesem Bleistift und der Frau zugrunde lag. Der Bleistift hatte in dieser Sprache die Möglichkeit, der Frau Widerstand zu leisten. Die Frau konnte ihrerseits über ihn schimpfen, um ihn wieder in ihre Macht zu bekommen. Ihre Macht bestand darin, daß sie über den Bleistift reden konnte, während der Bleistift stumm war.

Den främsta gemensamma nämnaren är ändå att det är ett rent nöje att läsa bådas texter.

Känner du igen språket?

The Language Identification Audio Quiz.

En rolig utmaning med minst sagt varierande svårighetsgrad. De allra flesta borde höra skillnaden på isländska och färöiska, även om kunskaperna om hur de språken låter kanske är mindre allmänt utbredd än jag vill inbilla mig. Själva lyckades jag klumpigt nog blanda ihop polska och bulgariska, men ryska har man hört så många gånger att det knappt går att missta sig på. Annars är jag stoltast över att faktiskt inte bara kunna gissa mig till utan faktiskt placera de nordostasiatiska språken, och över att känna igen swahili innan jag ens sett alternativen.

Sexton av tjugofyra språk rätt (med gott om utrymme för att få rätt för rena gissningar, med tanke på hur alternativen ser ut, naturligtvis) och med uppenbarligen bristande kunskaper om språk i och runt Indien och i Syd- och Centralamerika, bortsett från den slaviska blundern. Fast egentligen kände jag inte igen något av de nordamerikanska heller, trots att jag verkligen borde ha kunnat placera i alla fall antingen navajo eller inuktitut, istället för att bara leta efter fonem som verkade passande.

Svenska, tvåspråkighet och modersmål

I Dagens Nyheter roar man sig med att fortsätta på debatten om undervisning i svenska, låneord och modersmål som flammade upp efter Ebba Witt-Brattströms uttalande i en skolpolitisk paneldebatt. Som vanligt fylld med missförstånd, överdrifter och folk som medvetet talar förbi varandra åt alla håll. Den som inte har läst den kan göra det här.

En doktorerande Härskarring

När jag ändå är igång med Tolkien-länkningen:
Lord of the Rings: an allegory of the PhD?

Very rapidly, things go wrong. First, Gandalf disappears and has no more interaction with Frodo until everything is over. (Frodo assumes his supervisor is dead: in fact, he's simply found a more interesting topic and is working on that instead.)

Utgivning nu!

Jag har uppmärksammat Bodil Zaleskys översättning av Wolfgang Borchert tidigare, men det förtjänar att göras igen. Det är en skam att Borcherts noveller inte finns på svenska. En utgåva med ett intelligent, insatt förord med kommentarer både om översättningen och Borcherts författarskap skulle vara en fröjd att läsa. Tills dess finns "Brödet", "De tre mörka konungarna", "Köksklockan" och "På natten sover ju råttorna" tillgängliga. Någonstans tycker man att det måste finnas ett förlag som skulle kunna ta sig an utgivningen av en så bra novellförfattare som Borchert, särskilt som det redan finns en duktig och engagerad översättare att använda sig av.

För åttio år sedan publicerades Hope Mirrlees underbara roman Lud-in-the-Mist som på senare tid åter fått välförtjänt uppmärksamhet, men som likväl är en ganska okänd roman. Det är en av fantasylitteraturens stora klassiker och en bok jag skulle vara överlycklig att se i svenska bokhyllor. Någon gång skall jag se den i svenska bokhyllor, om jag så skall behöva översätta den och ge ut den själv. Eftersom det projektet inte skulle kunna bli verklighet på ett sätt som skulle göra Lud-in-the-Mist minsta lilla rättvisa förrän om femton, tjugo år är det dock att föredra om någon annan kunde ta tag i det. Jag recenserade boken i ganska allmänna ordalag här.

Att kunna pryda sin bokhylla med en novellsamling av Gabriel Nilsson skulle inte heller vara särskilt illa.

För övrigt lämnar Månskensdansredaktionen snart civilisationen och beger sig till rikets degenerade baksida några dagar. Viss avsaknad av aktivitet här kan alltså förväntas.

Morias dörr ... vad fan ... det är av sten ju ...

Sagan om de bannlysta (videolänk).

Hem.

Sveriges sju inhemska språk

Sveriges sju inhemska språk - ett minoritetsspråksperspektiv (Kenneth Hyltenstam, red.) är en bok utgiven av Studentlitteratur och är väl som sådan inte tänkt att läsas av en smånyfiken allmänhet. Boken lämpar sig huvudsakligen för språkstuderande eller beslutsfattare med ett särskilt intresse för minoritetsspråk, och kanske för dem som ofta eller dagligen stöter på någon av de minoritetsspråkstalande grupper som tas upp i boken i sitt yrkesliv. Den som inte har det sociolingvistiska eller politiska intresset kommer sannolikt att finna boken något för tung för ren nöjesläsning. Samtidigt borde den fungera relativt väl även för den som inte har någon större erfarenhet av minoritetsspråksproblematik, med ganska pedagogiska modeller och förklaringar av vilka processer det är som egentligen ligger bakom ett byte från ett minoritetsspråk till ett majoritetsspråk.

Boken tar upp samiska, meänkieli, sverigefinska, svenska, romani, jiddisch och teckenspråket. Svenskan är sedd i ett minoritets-språksperspektiv i förhållande till engelskan i en internationaliserad värld och konsekvenserna det får på hemmaplan, de övriga sex som minoritetsspråk under svenskan på ett nationellt plan. I bokens inledande kapitel förklaras att man har skribenter både med och utan personlig bakgrund i språket de skriver om, men betydelsen av det fastnar inte förrän läsaren efter de tre första ganska torrt hållna kapitlen lämnar över till Jarmo Lainios synnerligen engagerade angrepp på den politik som har förts angående sverigefinskan.

Indelningen i vad som är en inhemskt språk och vad som inte är ett inhemskt språk är naturligtvis problematisk (bara själva titeln Sveriges sju inhemska språk lär vara provokativ i mångas ögon) och en del av första kapitlet går åt till att förklara och försvara det urval som har gjorts, med grund i hur lång historia språken har som modersmål i Sverige (etthundra år nämns), samtidigt som det betonas att det är språk som är möjliga att betrakta som inhemska språk snarare än sådana som absolut är det.

Sveriges sju inhemska språk - ett minoritetsspråksperspektiv är absolut en bok som är värd att kika på om man har ett intresse för situationen för bara något av språken samiska, meänkieli, sverigefinska, romani, jiddisch och teckenspråket. Det går alldeles utmärkt att tillgodogöra sig kapitlet om bara ett av språken, även om man kanske bör ha läst inledningen först. Den som bara vill ha en enklare guide till något av minoritetsspråks-problematiken bör dock kika på Ingmar Söhrmans Språk, nationer och andra farligheter som tidigare recenserats på Månskensdans.

Sedan 1999, när boken trycktes, tills nu, kan utvecklingen i och för sig ha accelerat på flera håll. Politik kan ha ändrats utan att jag lyckats hålla mig mer uppdaterad än boken, svenskans förhållande till engelskan har säkerigen genomgått någon smärre förändring och man skulle sannolikt kunna hitta nya exempel. Kanske har någon ny studie genomförts. I det längre perspektivet, och svenskan är ett så stabilt språk att dess ställnings i stort bara kan ändras under mycket stort tryck under lång tid, lär situationen där i alla fall vara i stort densamma.

Slutligen kan man fråga sig vad man egentligen tänkte på när man valde omslagsbild och omslagslayout? Det är inte en bok som Medelsvensson kommer att knapra i sig på en kvart och den bör inte heller utge sig för att vara det, men måste man nödvändigtvis ge intrycket av att språkvetenskap och minoritetsspråk är det tråkigaste man kan syssla med? Intresserad allmänhet finns på den här nivån också, såvida man inte gör sitt bästa för att skrämma bort den.

Medverkar i antologin gör Brita Bergman, Sally Boyd, Kari Fraurud, Karl Erland Gadelii, Kenneth Hyltenstam, Jarmo Lainio, Anna-Lena Nilsson, Christopher Stroud och Mikael Svonni.

Tidskriftskorståg

Min kampanj, eller hobbykorståg om så önskas, för svenskspråkiga fantastikstidskrifter har pågått ett tag nu. Jag tycker om tidskriften som idé, jag tycker om blandningen som kan förekomma där — recensioner, artiklar, essäer, noveller — och jag tycker om kortformatet. Jag tycker om att det tvingar till någonting annat än den trista konformism och fantasilöshet som så lätt kan prägla genrerna.

Nu har jag börjat roa mig med att kort nämna dem i små tips närhelst ämnet kommer på tal, eller bara länka om jag råkar göra ett inlägg som kan ha med saken att göra på ett forum någonstans. Tanken är att om jag upprepar det tillräckligt många gånger på tillräckligt många platser, så kommer det för de stackare som får stå ut med saken mer och mer att verka som om tidskriftsläsandet är en naturlig del av att läsa science fiction och fantasy.

Förmodligen är den största nyttan av det hela att det roar mig. Å andra sidan vet jag att jag har dragit prenumeranter, i varierande utsträckning, till alla fyra tidskrifterna som jag brukar tjata om. Alltid någonting.

Länkar.

Det tidiga 2000-talets stora kulturella rörelse ...

... är den nyoskiska rörelsen som Bodil Zalesky lagt märke till. Jomenallvarligtalltså.

Dagens lästips: Heart of Darkness, Joseph Conrad (och Chinua Achebe)

Heart of Darkness (Mörkrets hjärta) är en av mina absoluta favoritböcker. Jag älskar stämningen och jag älskar personskildringarna (undantaget bokens kvinnor, som inte är så mycket uselt skildrade som de över huvud taget inte känns som individuella personer utan snarare som representanter för olika fenomen). Framför allt så älskar jag språket, prosan, vad den tidigare polacken Korzeniowski gör med sitt nya verktyg, engelskan. Titeln trogen är det en mörk bok; hemsk och omänsklig och fylld av skräck inför både vad européerna gör med afrikanerna och vad Afrika gör med européerna. Ingenting fungerar och ingen är vid sina sinnens fulla bruk.

Jag tycker att det är förvånansvärt få som har läst Heart of Darkness, sett till hur välkänd romanen faktiskt är. Det är en tunn bok — min pocketupplaga är på strax över etthundra sidor. Det är inte etthundra sidor som försvinner i en rasande fart, men det är inte heller en bok som kommer att äta upp särskilt mycket tid om man inte vill.

Länktips: "An Image of Africa: Racism in Conrad's 'Heart of Darkness'", av Chinua Achebe.

Jan Guillou, övermänniskor & våld

Jag snubblade nyligen åter över att par av mina favoritlitteraturlänkar när det gäller humoristiskt överdrivna analyser, Samuel Siréns Övermänniskan i Jan Guillous olika böcker och Massmord och Jan Guillou. Med kommentarer som

Erik Ponti är Jan Guillou själv, i skolan och senare i arbetslivet, och det vore förmodligen alltför svårt för en författare av t.o.m. Guillous kaliber att på ett någorlunda trovärdigt och osökt sätt göra Ponti till en fullfjädrad massmördare; fast vi skall kanske inte helt och hållet utesluta att detta kan vara ett av Guillous allra tyngsta konstateranden under hela hans yrkeskarriär?

är det ett par väldigt roliga texter, samtidigt som det ligger en kärna av sanning i dem: huvudpersonerna i Guillous framgångsrika böcker känns mest som reinkarnationer av en och samma urhjälte; intelligenta, språkkunniga, duktiga på att slåss och våldsamma (trots att ingen av dem, om man nu skall tro berättaren, egentligen vill bruka våld).

Till stor del är det säkerligen också våldet som ligger bakom Guillous framgångar: Ondskan är en orgie i pennalistiskt våld, Arn-böckerna innehåller sin beskärda del och det är det första som möter läsaren i Coq Rouge-serien. Eller vad sägs om följande inledningsmeningar?

Kulan hade gått in genom offrets högra glasögonlins, passerat genom ögat in mellan hjärnhalvorna och vidare genom övre delen av hjärnstammen och sedan vält vid anslaget mot skallbenet i bakhuvudet. Till följd av det senare hade det inte blivit något vanligt utgångshål utan snarare en krater i bakhuvudet och ungefär en tredjedel av hjärnsubstansen hade följt med ut i tryckvågen. (ur Coq Rouge)

Döden kom med ölbil. (ur Den demokratiske terroristen)

Maria Szeplinska-Adamsson hade 90 sekunder kvar i livet. (ur I nationens intresse)

Varje gång han försökt strypa en kvinna hade han misslyckats. (ur Fiendens fiende)

Hakkorset hade skurits in i bröstet på honom innan han dog. (ur Den hedervärde mördaren)

Pekfingret var kapat exakt mitt i andra leden. Snittet var snyggt utfört och föranledde inga kirurgiska invändningar. ( ur Vendetta)

Det enda som skilde den döde från andra lik var förmågan att fortfarande kunna döda andra människor. (ur Ingen mans land)

Att flå en människa är sällan nödvändigt. Det här var emellertid ett sådant undantagsfall. (ur Den enda segern)

Samantha Arnold hade först strypt sig själv, därefter bakbundit sig och dränkt sig på en halv meters djup. Följaktligen fann polisen i Thames Valley-distriktet ingen anledning att misstänka brott. (ur I Hennes Majestäts tjänst)

Först sköt de fel kärring. (ur En medborgare höjd över varje misstanke)

De signalerar väldigt tydligt vilken sorts läsare man vänder sig till och vad det är man vill locka med. Jag är långt ifrån någon större anhängare av Guillous författande, men visst -- nog är det effektivt i alla fall. Det är inte inledningsmeningar som lämnar särskilt många läsare oberörda.

Sten Thaning: Svenskkurs i tre delar

I maj 2002 skrev Sten Thaning ett mail till Sverifandomlistan med en underhållande svenskkurs i tre delar, som jag är säker skulle upplevas som mycket hjälpsam av personer som önskade lära sig behärska språket. Eftersom listans arkiv numera endast är öppet för listmedlemmar går det inte längre att länka till det utan att tvinga läsaren att gå med i listan, vilket även om det är enkelt och går snabbt ter sig onödigt grymt. Jag har irriterat mig på det då och då ett bra tag nu, och tog därför tag i saken och lägger (med Stens tillstånd) upp mailet här.

Mycket nöje.



Nu har jag haft en liten stunds dödtid medan min dator satt och tänkte, så jag började på en liten svenskkurs i tre delar, för att underlätta för dessa urfinnar. Du kan ju översätta den till finska så att de kan känna sig överlägsna. Eller något.

***

Lektion 1: Uttal.

Svenska är egentligen ett enormt enkelt språk att lära sig.

Man behöver bara tänka på att våra nio vokaler kan vara obetonade, ha grav accent eller ha akut accent. Samtidigt måste man förstås komma ihåg att vokalerna antingen är långa eller korta och att betoningen i sammansatta ord skiljer sig från betoningen i icke sammansatta ord (men ibland gör den inte det, förstås). När du stöter på ett ord som innehåller, till exempel, bokstaven "i", behöver du alltså raskt avgöra om det ska vara obetonat, som i "idol", kort och betonat som i "vitt", kort och betonat med grav accent som i "vicka", långt och betonat som i "vik", långt och betonat med grav accent som i "viking" - eller om det kanske ska vara kort och betonat med starkt bitryck som det första i:et i "idioti", kort och betonat med starkt bitryck, fast med grav accent, som det sista i:et i "ickekristen", långt med starkt bitryck som det avslutande i:et i "idérik", eller långt, med starkt bitryck och grav accent som det första i:et i "vika in". Ibland går det att avgöra vilken av dessa betoningar som ska användas genom att analysera ordet, med oftast är det sådant som Man Bara Vet. Om du trots allt bestämmer dig för att göra ett försök att använda dig av uttalsregler måste du bara komma ihåg att det är olika regler som gäller beroende på hur många stavelser det finns i ordet; u:et är exempelvis långt i "fru" medan det är kort i "jungfru".

Tja, "ä" och "ö" låter ju förstås annorlunda framför bokstaven "r", det måste man givetvis tänka på. Och "o" uttalas som "å" när det inte uttalas som "o". "E" uttalas som "om" i "de" och "i" uttalas som "e" i "mig", "dig" och "sig". Ü är ingen svensk vokal, även om bokstaven i fråga har kidnappat ordet "müsli" och envist vägrar ge sig av. Just detta problem undviker man förslagsvis genom att sova länge på morgonen.

Om ett ord börjar på "o" är det långt och betonat ifall det betecknar "inte", som i "olika". (Utom när det inte är det, som i "oändlig".) Därefter är det bara att uttala resten av ordet som om det hade stått "lika", fast eftersom o:et har grav accent förflyttas hela betoningsmönstret ett steg till vänster, så att o-i i "olika" har samma tonmelodi som i-a har i "lika". Men sådant märker man så småningom, så det är inget att oroa sig för så här i början.

Om vokalerna verkar vara för många och jobbiga kan det vara uppmuntrande att tänka på att det ibland är långt mellan dem. Konsonanter tenderar nämligen att förekomma i grupper. När du stöter på en sådan grupp finns det ingenting annat att göra än att dra ett djupt andetag och dödsföraktande kasta dig över den. Förmågan att uttala många vardagliga ord som "torskstrid", "borststrå", "färsksprit", "falsktskrikande", "västkustskt" eller "skälmsktskrattande" avtar lyckligtvis ju mer alkohol man dricker. En fungerande strategi om du skulle ha problem med dessa ord är sålunda att konstant låtsas vara berusad, även om detta kan leda till vissa andra kommunikationsproblem. På sf-kongresser fungerar strategin dock utmärkt.

Lektion 2: Stavning.

När du ska stava ett ord som du vet hur det uttalas gör du likadant som när du bestämmer dig för hur du ska uttala ett ord som du vet hur det stavas, bara tvärtom.

Sje-ljudet, ett normalt dorso-palatalt/velart frikativt ljud, (blanda inte ihop det med det alveolo-palatalt frikativa tje-ljudet, eftersom infödda svenskar tenderar att titta konstigt på dig om du refererar till "en schyst alvarpristagare" som "en kysst alvarpristagare", åtminstone om du inte råkar vara gift med henne) kan till exempel stavas "ch" som i chef, "che" som i apache, "g" som i geni, "ge" som i bagage, "gi" som i religiös, "ige" som i beige, "j" som i jour, "je" som i damejeanne, "sc" som i crescendo, "sch" som i schack, "sh" som i shunt, "shi" som i fashionabel, "si" som i division, "sj" som i sju, "sk" som i skön, "skj" som i skjorta, "ssi" som i mission, "ssj" som i ryssja, "stg" som i västgöte, "sti" som i suggestion, "stj" som i stjärna eller "ti" som i station.

Lektion 3: Grammatik.

Svenskans grammatik blir hela tiden mindre komplicerad, vilket ger studenter av språket stort hopp inför framtiden. Om man bara skjuter upp att lära sig en grammatikregel tillräckligt länge kan man plötsligt en dag inse att den inte längre finns. (Följaktligen är det oerhört viktigt i vilken ordning du lär dig grammatikregler. Slösa inte bort tid på att lära dig sådant som du kanske aldrig hinner använda!) En glädjande nyhet för den som vill lära sig svenska är till exempel att våra substantiv inte längre är indelade i maskulinum eller femininum. (Det kan dock vara bra att minnas vilket genus ett ord skulle ha haft *om* det hade haft ett av dessa, dock. På så sätt kan man skaffa sig praktiska minnesregler som "'vara' skulle ha varit feminint om feminina ord fortfarande hade existerat, och då hade det avslutande a:et blivit till ett u varje gång ordet böjs i genitiv, så man säger "varuhus") Dock finns det fortfarande två grupper som vi ännu inte har rationaliserat bort: neutrum och utrum. Vad som är vad är lätt att minnas: alla ord som inte är neutrum är utrum. Och tvärtom.

Prepositioner är sympatiska ord. De är nämligen oftast korta och lätta att uttala (utom de som är långa och svåruttalade, förstås), vilket gör dem idealiska för icke-infödingar. Problemet är att du först måste avgöra vilken preposition som du ska använda - man är i skolan, men på jobbet och hos doktorn, och man läser vid universitetet. (Minnesregeln om vilket genus ett ord skulle kunna ha haft är praktisk även här, när man försöker komma ihåg att man går man ur huse, till skogs, eller att något är av ondo, eftersom olika prepositioner styr olika kasus. De flesta kasus finns egentligen inte de heller, men om de hade funnits hade olika genus haft olika böjningar i exempelvis genitiv.) Eftersom du ändå förmodligen kommer att välja fel är det dock ingen idé att lägga någon större energi på valet av preposition, så det är lika bra att vara kreativ här.
Prepositioner kommer förresten alltid före sitt huvudord, utom när de kommer efter det, som i "det är dig jag tänker på". När du har hittat en bra preposition är det mycket viktigt att du mumlar fram den. Du ska absolut inte uttala den tydligt, och du får under inga omständigheter betona den, eftersom risken då är överhängande att den tas för en verbpartikel, vilket är något helt annat. Att slå på datorn är ju en helt annan sak än att slå på den, och om du råkar betona "på" lite för mycket när du rapporterar om att du gick på Swecon finns risken att folk tror att hela kongressen var en hoax.

Verbpartiklar är för övrigt också bra att snabbt lära sig behärska. Det är inte alltid så lyckat att lättat meddela att du äntligen har kommit ut på universitetet, när du egentligen menade att du har kommit in på detsamma.

I övrigt är verb så oerhört lättanvända att jag inte ens behöver gå in på dem här. Lägg bara på minnet att "leve" är optativ, medan "vore" är konjunktiv.
Blandar du ihop dessa former finns det säkert dussintals svenskar som kommer att skratta åt dig.

Lycka till!

Hem.

Ola Wikander: I döda språks sällskap

Det bör påpekas att det här är en alldeles för entusiatisk läsares bedömning för att den skall vara i närheten av objektiv. Att skriva en bok där man propaganderar för det underbara i döda språks sällskap må vara någonting som kan få de flesta att höja på ögonbrynen, men för mig är det en predikan för en redan frälst. Jag har längtat efter boken ett bra tag, sedan författaren nämnde att han arbetade på den, och I döda språks sällskap är absolut den bok som jag har sett fram emot mest det här året.

Ola Wikander har tidigare gjort sig känd som översättare och introduktör av Enuma elish (2005) och Kanaaneiska myter och legender (2003) och uppmärksammats mycket, i vår barnsligt åldersfixerade tid, på grund av sin, i relation till sina kunskapers, förhållandevis unga ålder (han är född 1981). I döda språks sällskap är hans kärleksförklaring till utdöda språk i allmänhet och de elva som här presenteras i var sitt kapitel i synnerhet: sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska. Det är huvudsakligen indoeuropeiska och afroasiatiska språk som hanteras, men även andra som befunnit sig i området och i större eller mindre utsträckning påverkat sina grannar, som sumeriskan och etruskiskan vilkas språkfamiljer i övrigt sannolikt försvunnit bortom vår kunskap för årtusenden sedan.

Jag har — eller kanske snarare hade — personligen inga eller mycket dåliga kunskaper om flera av språken som presenteras här, vilket gör läsningen till en spännande upplevelse. Ola Wikander skriver engagerat och kärleksfullt, med en fascination och entusiasm som förhoppningsvis inte bara när ett levande intresse utan även förmår väcka det hos andra. Det är en bok som samtidigt som den är lärd och kunnig är lättläst och underhållande med ett mycket personligt tonfall som bär texten mot den ovane läsaren istället för att gömma den, som resultatet riskerar bli när insatta men mindre stilistiskt begåvade skall presentera sin kunskap för de oinvigda.

Boken vänder sig inte till den som redan har ingående kunskaper om språken; den som redan har förmågan att på en acceptabel nivå tillgodogöra sig texter på flera av dem och nyfiket har kikat på resten kommer inte att hitta mycket nytt här. Inte heller vänder den sig kanske till den som aldrig har haft något språkintresse över huvud taget — att förklara utdöda språks uppbyggnad utan att använda termer som i de flestas ögon är om än inte totalt främmande så i alla fall ovanliga och svårförståeliga torde vara övermäktigt. Lyckligtvis finns det en ordlista som förklarar allt från grundläggande saker som ackusativ eller femininum till sådant som de flesta inte stöter på i gymnasieundervisningen som klusil eller laryngal (och de flesta mer avancerade termer som determinativ eller ergativ förklaras dessutom löpande i texten), men den är tyvärr placerad efter avslutningen så att många läsare, om de inte varit uppmärksamt studerat innehållsförteckningen, riskerar upptäcka den först när de har läst nästan hela boken. Möjligheten att ta till sig boken med hjälp av ordlistan finns dock, även för den som har endast ringa vana av att läsa om språk.

Lite roligt är det också att fantasyläsaren Wikander inte kan låta bli att titta fram. I kapitlet om gotiskan presenteras Åke Ohlmarks som "[r]eligionshistorikern, Tolkien-översättaren och mångsysslaren Åke Ohlmarks" (förvisso är det kanske så att det är som översättare av Lord of the Rings som de flesta svenskar idag känner honom) och när ett stycke ur Beowulf citeras konstateras "[f]ör övrigt kan man i denna text känna igen ordet þeoden (»furste«), av professor Tolkien använt som namn på en konung i trilogin om Härskarringen".

Det finns något litet tryckfel, och jag hade kunnat svära på att det tyska verbet heben var starkt och inte svagt vilket borde leda till erhob den Kopf snarare än erhebte den Kopf i exemplet i kapitlet om sumeriskan (rätta mig gärna om jag har fel), men det är inte så mycket att det stör. Min främsta invändning är att jag gärna hade sett ett utökat resonemang om nöjet och "nyttan" av att studera de nämnda och andra utdöda språk, men det är blott en personlig önskan och knappast någonting som kan sägas ligga boken till last. Som en introduktion till döda språk är I döda språks sällskap utmärkt, med en enkel och kortfattad litteraturlista för den som vill gå vidare på djupet med ett särskilt språk.

Själv måste jag bestämt lära mig mer om oskiska.

Enhörningen, Gabriel Nilsson & Wolfgang Borchert

Fantastiktidskriften Enhörningen har avgjort sin andra drapatävling, i det här fallet mikronoveller som är hundra ord långa. Vinnarna hittas här. Läs -- särskilt Gabriel Nilssons bidrag är lysande. Jag ser fram emot att kunna läsa ett nytt kortverk i veckan en tid framöver.

Bodil Zalesky har översatt Wolfgang Borcherts "Nachts schlafen die Ratten doch", författarens förmodligen mest kända novell. Jag tycker kanske att texten är lite svårläst på bloggen, jämfört med de upplagor jag har sett den tyska novellen i, men själva översättningen är jämfört med mitt minne av novellen (som jag har läst ett antal gånger, senast för lite mer än ett halvår sedan) helt okej. Om ni inte tidigare har läst novellen kan ni göra det här.

Borchert, som dog 1947 endast tjugosex år gammal, var en av Kahlschlagslitteraturens stora författare och fick inflytande över till exempel Gruppe 47-författarna. Hans mest kända längre verk torde vara hörspelet Draußen vor der Tür.

Thomas Brussig: Am kürzeren Ende der Sonnenallee

I fredags stod jag och tummade på Thomas Brussigs Helden wie wir inne i bokhandeln på Rostock Hauptbahnhof och funderade på att köpa med mig den hem. Nu blev det inte så, dels beroende på ekonomin och dels beroende på det skick det enda exemplar jag fick syn på befann sig i, vilket är ganska synd — bokens premiss verkar underhållande och jag är rätt nyfiken på den.

Am kürzeren Ende der Sonnenallee handlar om Michael Kuppisch, som bor på den korta bit Sonnenallee som hamnat på den östtyska sidan muren, om hans förälskelse i Miriam och kanske mest om att leva och vara lycklig i de absurda situationer som Östtyskland och muren erbjöd. Den skall knappast ses som ett autentiskt tidsdokument; den huvudsakliga anledningen till att läsa boken är snarare dess humoristiska poänger. Det är en lätt bok, som tar det svåra i situationer med ett leende och vrider på dem tills det är svårt att inte underhållas. Thomas Brussig skapar tillfällen för leenden både i personer, som morbrodern som ständigt på omständiga sätt smugglar saker som egentligen inte alls är förbjudna att ta med över gränsen, och tillfällen, som när mannen som fastnat i tullen med maffians bil och vapen bönar och ber för att få bli östtysk medborgare för att slippa konfronteras med dem, trots att det egentligen är ganska tragiskt.

Am kürzeren Ende der Sonnenallee tillhör inte den där skaran riktigt bra böcker, men kort som den är tar den inte lång tid att läsa och underhållningsvärdet står absolut i proportion till tiden man får lägga ned på den.

Romanen finns översatt till svenska som På den kortare sidan av Sonnenallé.

Hamburger Bahnhof & Fast nichts

Inne i Hamburger Bahnhof, en gammal stationsbyggnad i Berlin, har man byggt ett trevligt museum som jag och min värd besökte under helgens Berlinvistelse. Bahnhof omvandlat till Museum für Gegenwart gör sig faktiskt mycket bra i byggnaden, även om något enstaka verk inte kom till sin fulla rätt eftersom solen sken in på det så att det störde.

Här finns till exempel ett rum med Andy Warhol-verk, bland annat "Hammer and Sickle" och den jättelika "Mao Tse-Tung". Det finns konst om det föregående århundradets dystrarare ögonblick; flera monumentala och sevärda föremål. Förmodligen mest intressant på Hamburger Bahnhof är dock översättningsserien där olika professionella översättare har fått översätta omväxlande mellan engelska och tyska och ständigt fått den föregående översättarens mening att arbeta med och där den goda idéns oförstörbarhet bara blir större och större för varje steg där texten förvanskas ytterligare en smula när den går från språk till språk. I de flesta fall är det helt okej översättningar där det som givits, utan att utan förhållandet till de tidigare översättningarna som den aktuella översättaren saknat kännedom om, är ett lika bra alternativ som någon annan tankbar översättning. I något fall blir glidningen dock till ett fruktansvärt hopp där nyanser behandlats på ett rent horribelt sätt. Oavsett är det synnerligen intressant.

Huvudanledningen till att jag rekommenderar den som befinner sig i Berlin någon gång under de kommande veckorna att besöka Hamburger Bahnhof heter dock "Fast nichts" ("nästan ingenting") och är en utställning som visar minimalistiska verk ur Friedrich Christian Flick-samlingen. "Fast nichts" pågår till den tjugotredje april.

David Claerbouts "Shadow Piece" var kanske huvudsakligen menat som ett skuggspel, men det är inte skuggorna i den som är det intressanta — det är reaktionerna och precis hur förutsägbart alla agerar när glasdörrarna som filmats är låsta. Intressant ur perspektivet mänskligt beteende är också den stora kuben som man bara är tvungen att gå runt, trots att man mycket väl vet att det är precis det som är tanken och att det inte finns någonting att se utöver det som redan har setts. Kvadraterna i metaller utlagda efter atomtyngd var en trevlig idé, och On Kawaras "One Million Years (Past)" är ganska mäktigt i kombination med ljudinstallationen "One Million Years (Future)". Intressant är också noterna till John Cages musikverk "Atlas Ecpliticalis", tolkat efter stjärnbilderna. En krossad spegel är inte en ny symbol, men den är ändå fortfarande tänkvärd. Minimalistisk textkonst, som den träffsäkra tvåsidorsbiografin som möter besökaren när man nästan tagit sig igenom hela utställningen, är verkligen inte heller fel.

Naturligtvis finns det även sådant som sade i alla fall mig lite eller ingenting alls — Cy Twomblys "North African Sketchbook", till exempel. Det som är se- och tänkvärt överväger dock, och överlag är "Fast nichts" en utställning som är mycket väl värd ett besök, liksom Hamburger Bahnhof i stort.

Salongen, den anglosaxiska dominansen & metabloggande

Ibland händer det att man snubblar över sidor som gör att man bara blir glad. Som Salongen.

Vi beslöt oss alltså för att försöka göra något åt det och samtidigt ägna oss åt något vi älskar: litteratur från Europa. Salongen har alltså ett medvetet uppdrag: Vi vill vara ett forum för samtal om böcker som sällan eller aldrig uppmärksammas i Sverige. Vi koncentrerar oss därför på böcker vi verkligen tycker är värda att läsas och, om det inte redan hänt, översättas till svenska.

Jag tycker om anglosaxisk litteratur. Jag tycker faktiskt väldigt mycket om anglosaxisk litteratur och skall jag nämna författare jag gärna läser blir det en lista som ofta domineras av britter och amerikaner. Det hindrar inte att jag tycker att det är ett sorgligt och kanske till och med lite skrämmande faktum att så mycket undermålig engelsk litteratur översätts samtidigt som så mycket bra från andra språk, till och med sådana som är med svenskan nära besläktade och som kan läsas av en relativt stor andel svenskar redan på originalspråk, går de flesta fullständigt förbi. Jag har sedan jag kom hem från Tyskland sist (det vill säga, i ungefär den storslagna tidsrymden av ett dygn) funderat på en mer europeisk vinkling på Månskensdans; mer mot att lyfta fram litteratur på andra språk. Lyckligtvis finns det de som kan göra det bättre, och så länge jag låter bloggen spegla min läsning så kommer det finnas mer litteratur från andra språk här.

Ändå: det är den anglosaxiska litteraturen som ligger överst i medvetandet. Se läsimperativet jag skrev för ett par månader sedan, till exempel. Det skall inte ses som en representativ lista över alla författare jag tycker är synnerligen läsvärda -- jag missade betydligt fler än jag fick med -- men är ändå ett tydligt exempel på hur förrädiskt författare på andra språk smiter undan.

En hel del svenskspråkiga författare. Ännu fler engelska. Ett inte helt föraktligt antal ryska (dock inga moderna). Ett litet antal som skrivit på de klassiska språken latin och grekiska. Två tyska. Två finska. En italiensk. En norsk. En dansk. Och detta från en person med ett uttalat intresse för litteratur från olika kultursfärer. Var har de egentligen sprungit och gömt sig? Jag vet ju att de finns. Jag vet ju att jag gör mitt bästa för att läsa dem.

Det är därför jag tycker så mycket om initiativ som Salongen. För att de behövs, och för att världen skulle vara en smula fattigare utan dem.

Patrick Süskind: Die Geschichte von Herrn Sommer

Patrick Süskind är mest känd som författaren till boken Das Parfum (Parfymen). Till de böcker som hamnat i Parfymens skugga finns Die Geschichte von Herrn Sommer.

Die Geschichte von Herrn Sommer har inte alls Herr Sommer, som snarare bara traskar förbi då och då på en av sina ständiga vandringar, som huvudperson, utan en då ung pojke, som när han i ett senare skede av livet skall berätta om sina upplevelser har en tendens till att ständigt komma på avvägar och iställer börja berätta om någonting helt annat. Det är en bok som fångade mig direkt från första början genom att inleda med ett stickspår på runt femton sidor, utan att för den sakens skull göra mig irriterad. Süskinds ständiga irrvägar för att komma till sitt mål hör snarare till bokens charm.

Die Geschichte von Herrn Sommer är en söt, men också intelligent — särskilt med alla paralleller mellan klättrande och flygande, mellan rörelser i olika riktningar och hur huvudpersonens klättrande och drömmar om att flyga ställs mot Herr Sommers ständiga och till synes meningslösa vandrande — berättelse. Boken tillhör kanske inte de där som man verkligen kommer minnas i årtionden efter att man har läst dem, men det är en läsvärd och underhållande historia — kanske någonting att tänka på för den som har planerat rusta upp rostiga färdigheter i tyska med skönlitteraturens hjälp. Annars skall den finnas översatt åtminstone till engelska, under titeln The Story of Mr. Summer.

Woho!

Dagens bästa nyhet: Sveriges bästa sida för nyheter om svensk sf och
sf-fandom, Fanspan, lever igen efter en och en halv månads inaktivitet.

Esperanto

Jag ställer mig ganska tveksam till projektet konstgjorda, mänskliga språk och deras användning på den internationella arenan. Personligen tror jag inte att varken esperanto eller några av de andra kandidaterna kommer att spela någon roll som är värd att lägga märke till under överskådlig framtid. Visst kan man tycka att idén om ett enkelt språk där alla har samma chanser att uttrycka sig själva och förstå vad som sägs är sympatisk, men frågan är — vad har esperanto med den beskrivningen att göra?

Esperanto sägs vara lätt för att det använder sig av "internationella" grundord, och det är säkerligen lätt att få en ungefärlig uppfattning om innehållet i en text om man talar ett europeiskt språk eller fem. Jag som har ägnat viss tid åt att studera latin och italienska kan utan större problem känna igen rätt många ord; flera hade varit tydliga för mig även om jag bara hade kunnat engelska. För en rumän, en engelsman, en ryss eller en columbian verkar esperanto säkerligen inbjudande lätt. Skulle det vara så att du bara talar ett språk som aldrig hamnade i den latinska kultursfären och som aldrig fick de grekisklatinska låneorden har vi helt plötsligt inte alls ett gemensamt grundläggande ordförråd.

Esperanto är inte alls internationellt, det är eurocentriskt, och dess så kallade internationalism sträcker sig inte längre än det europeiska inflytandet gör. En kines eller en malawier har inte alls samma fördel — att säga att esperanto skulle vara mer rättvist än engelska eftersom det är främmande för alla och att man på så sätt inte får de fördelar som en engelsman har om engelska är det regerande världsspråket när alla börjar på samma nivå är mest ett hån.

Om det skall använda sig av det latinska alfabetet, varför antingen inte anpassa sig till det? Redan frasen Ĉu vi parolas Esperanton? innehåller minst ett element som ses som främmande av ett stort antal människor som använder det — det måste väl ändå ha funnits smidigare vägar att gå? Varför så många fonem över huvud taget?

Grammatiken sedan — hur kan man titta på esperantos grammatik och tycka att det är den smidigaste balansgången man kan tänka sig mellan uttrycksrikedom och enkelhet?

Huruvida ett språk är vackert eller inte är en subjektiv uppfattning. Jag tycker till exempel inte alls om det nämnda italienska språket, som många anser är ett vackert språk, men mitt hjärta slår för de germanska språken som till exempel tyska, som vanligtvis uppfattas som ett väldigt hårt och fult språk. Men inte ens italienska kommer i mina ögon i närheten av att vara så fult som esperanto — det ser ut som misshandlad italienska, eller kanske spanska, som blivit med k och j. Den enda gång jag faktiskt tyckt att esperanto varit vackert var när en vän transkriberade ett par meningar till det kyrilliska alfabetet, som jag inte kunde läsa.

Den som verkligen tror på esperanto som världskommunikationens räddning skall självklart lära sig det. Men då skall man ha klart för sig att det är en kamp som fortfarande ligger i framtiden, som sannolikt hade sin höjdpunkt och sin största chans i en tid som redan har passerats och där dagens situation inte kommer att hjälpa en ett förbaskat dugg någonstans med mindre tur än att man lika gärna kunde ha snubblat över ett ledigt hotellrum och en flygbiljett hem om det är vad man behövde.

Det finns inget språk som klarar världskommunikation. Engelskan är det som kommer närmast, med stora mängder som har det som modersmål, men det kommer sannolikt inte hjälpa dig ett dugg på landsbygden i stora delar av världen. Personligen tycker jag att det är modigt att ge sig in i östra Tyskland utan att kunna mer än engelska och svenska, och då är alla tre ändå germanska språk. Den som redan talar engelska och vill nå många fler bör snarare snegla åt de större linguae francae som existerar och fungerar: mandarin, arabiska, hindi, spanska, swahili, franska, ryska.

Det är möjligt att ett kontruerat språk någon gång i framtiden skulle kunna användas för internationell mänsklig kommunikation. Men esperanto lär snarare stjälpa än hjälpa den kampen.

Vidare läsning:
Learn Not To Speak Esperanto
Is Esperanto's vocabulary too large?

Bloggöversättningar & arkeologkarriärer

The Bitter Scroll är värd för den tredje Carnival of Blog Translations. Tanken är att översätta ett blogginlägg från vilket språk som helst till vilket annat språk som helst -- se den första och andra. En rolig idé, särskilt som det specifikt efterfrågas någon som vill ta sig an utmaningen att göra en översättning till ett utdött språk. Väl mycket en utmaning för min bristande förmåga att formulera mig på latin eller gotiska, känner jag, men moderna språk är naturligtvis också välkomna.

Salto sobrius har några läsvärda inlägg om arkeologers arbetsmarknad. De hittas här, här och här.

Mikael Niemi — Populärmusik från Vittula, Carl-Johan Vallgren — Den vidunderliga kärlekens historia och Augustpriset

Jag har inget stöd från statistik eller försäljningssiffror, men de två svenska böcker som jag skulle gissa nått mest hyllningar och läsarframgångar hittills under tvåtusentalet är Mikael Niemis Populärmusik från Vittula och Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia.

Det finns vissa beröringspunkter. Båda författarna var publicerade tidigare (Niemi hade skrivit två diktsamlingar, två rapportböcker och två ungdomsromaner: Näsblod under högmässan, Mitt i skallen!, Änglar med mausergevär, Med rötterna här uppe, Kyrkdjävulen och Blodsugarna och Carl-Johan Vallgren hunnit med att publicera Nomaderna, Längta bort, Fågelkvinnan, Berättelser om sömn och vaka, Dokument rörande spelaren Rubashov, För herr Bachmanns broschyr och Berlin på 8 kapitel). Ingendera var direkt oläst — jag läste i alla fall Blodsugarna av Niemi innan Populärmusik från Vittula kom ut och Vallgrens För herr Bachmanns broschyr var och är relativt populär — men ingendera författaren var ändå i närheten av de försäljningsframgångar man nådde med sina för stunden mest lästa och kända verk. Dessutom vann båda böckerna Augustpriset 2000 respektive 2002.

Det är vanskligt att försöka reda ut hur stor påverkan ett pris har på en boks framgång. Det finns självklart siffror — sålde så mycket innan nominering, så mycket innan vinst, så mycket efteråt — och uppskattningar, men förhoppningsvis (dock inte nödvändigtvis) håller en bok som vinner ett sådant pris en ganska hög kvalitet. Möjligheten finns alltid att ryktet om den hade fått försäljningssiffrorna att rusa iväg ändå. Med största sannolikhet hade Populärmusik från Vittula och Den vidunderliga kärlekens historia inte nått i närheten av samma spridning utan priset, någonting som gäller även Bengt Ohlssons Gregorius (som vann 2004, för övrigt också det en författare med en halvdussin böcker bakom sig som i sin roll som skönlitterär författare var okänd för den stora allmänheten innan Augustpriset). Dessa tre böcker är förmodligen det främsta exemplet på vilken potentiell vikt priset har.

Jag vet inte riktigt hur jag skall ställa mig till det. Å ena sidan tycker jag att det är väldigt trist att en jury bestående av några få personer och ett pris som kontrolleras av de stora förlagen kan styra — vilket visserligen inte alltid händer; Monika Fagerholms Den amerikanska flickan och Kerstin Ekmans Skraplotter har inte alls nått lika stora mängder läsare — så mycket. Å andra sidan är det generellt betydligt bättre böcker som sprids på det sättet än de inhemska produktioner som annars brukar toppa listorna, vanligtvis i form av en (nå, vem är inskränkt och fördomsfull nu?) deckare eller någonting av Jan Guillou eller Ulf Lundell.

Populärmusik från Vittula lever lika mycket på bilden och myten om Norrland som någonting annat. Det är ett slags inhemsk exotism och jag har mycket svårt att tänka mig att en litterärt lika bra skildring av livet på säg Öland eller Västgötaslätten hade blivit i närheten av lika framgångsrik. Det är en välskriven och medryckande bok, en underhållande skröna och även om jag inte har någon som helst aning om hur träffande beskrivningen av Tornedalen på sextio- och sjuttiotalet faktiskt är så är det ett mycket levande landskap som träder fram. En av de absolut bästa svenska romaner som har publicerats de senaste tio åren? Nej.

Den vidunderliga kärlekens historia är en bok som är mer välskriven än den är originell. Carl-Johan Vallgren är utmärkt, intelligent författare och Den vidunderliga kärlekens historia är en bra bok. Jag älskade den när jag läste den för några år sedan, när den var som mest aktuell. Den är vacker; ett skickligt skrivet och gripande porträtt av Hercule Barfuss, bokens huvudperson. En av de absolut bästa svenska romaner som har publicerats de senaste tio åren? Möjligt. Men jag hoppas att det istället finns sådana som undgått mig, och jag tvivlar på att det är en bok som man kommer läsa om hundra år.