Omläsningar igen

Ett av de första inläggen jag skrev på Månskensdans handlade om omläsningar, och jag beklagade mig över att jag slösade tid på att läsa sådant jag redan hade läst istället för att sätta tänderna i någon av alla de tusentals fantastiska böcker som jag vet väntar på mig där ute. Jag kom att tänka på det när jag nyligen läste Olof Lagercrantz trevliga lilla skrift Om konsten att läsa och skriva, som huvudsakligen är en läsvärd skildring av författarens förhållande till skönlitteraturen.

När jag som ung vildläste – jag låg länge på sanatorier för lungsot och hade gott om tid – föll det mig aldrig in att läsa om en bok. I det rika boklandskapet fanns det tusen vägar som var oprövade. En dåre den som gick dem två gånger.

[---]

Första gången befinner vi oss i en situation som överrensstämmer med vårt normala oläsande liv. Vi vet inte, vad nästa ögonblick ska bjuda oss, och inte vad som står på nästa sida. Vi skyndar osss framåt för att få reda på hur det går för oss själva liksom för personerna i romanen.

[---]

När vi läser andra gången är det som att läsa en döds biografi eller se vårt liv strax innan vi ska lämna det. Nu står det klart varför den där upplevelsen i första kapitlet gjorde så starkt intryck på hjältinnan. Det avgjorde i själva verket hennes liv. Ett mönster träder fram. Det som var oöverskådligt blir enkelt och begripligt.

En morgon för ett par veckor sedan satt jag hemma hos en vän och såg på film med henne. Vi såg, för hennes del för långt ifrån första gången, Lucky Number Slevin, och jag undrade om inte den typen av film – där mycket av poängen är ovissheten om vad som händer och uppdagandet av vad som ligger bakom allt – passade sig sällsynt illa för att se om och om igen. Hon svarade att det tvärtom var just den typen av film som hon ogillade att se första gången, eftersom hon då bara satt och undrade vad som skulle hända. Det fick mig att tänka på Berthold Brechts episka teater och viljan att lyfta fram det som annars hamnar i skuggan av inlevelsen: det finns alltid sådant man annars missar. Kanske en bidragande orsak till att jag har svårt för spänningslitteratur.

Skall man nu läsa om böcker kan det i och för sig finnas en poäng i att ge sig på Heart of Darkness snarare än Hornblower. I den senare tvivlar jag på att jag kommer upptäcka särskilt många fler nyanser.

Erkännande

Okej. Ibland känns det lite löjligt att då och då behöva göra en bildsökning efter omslaget till en bok i en serie, när man glömt vilken nyans just den delen hade, för att hitta den när man sitter och skriver en text som omfattar ett antal böcker. Lite.

Dagens strof

står Anna Maria Lenngren för.

Snart, som vaknad ur en dröm,
Du till tretti årtal hunnit --
Lek och fester då försvunnit,
Födslodagar och beröm.

(från Till en ung flicka. På hennes födelsedag)

Dagens musiktips är Zyclon-E.

Note to self

Ibland kan man få för sig att det är en god idé att beställa hem sisådär fyrtio böcker att ge bort i form av julklappar.

Det är det inte.

Postuma Nobelpris

Jag blir så trött. När en kulturjournalist skall göra en intervju med en nyinvald ledamot av Svenska Akademien och tar upp Nobelpriset, varför o varför har personen då inte tagit reda på någonting så grundläggande som att det är meningslöst att ens skämtsamt kommentera dylika pristagare, när Nobelpriset inte delas ut postumt? Är det inte nog att behöva höra Nobelpriset! och Astrid Lindgren! i kombination om och om igen varje år? Varför läser folk aldrig stadgarna om de nu skall diskutera priset? (Då kan man för övrigt kasta ett öga på testamentet, när man ändå håller på.) Två Nobelpris delades ut postumt med de regler som gällde fram till 1974, då en person som blivit nominerad och sedan avlidit under året kunde få det, vilket var fallet med Erik Axel Karlfeldt (litteratur, 1931) och Dag Hammarskjöld (fred, 1961). Sedan dess är det närmaste ett postumt Nobelpris man kommer om en person dör efter det att pristagarna tillkännagivits men innan de delas ut i december.

Det är en bra sak att man inte belönar döda författare. Priset skall gå till författarna. Det finns inte för att göra döda författares läsare nöjda.

Kultursveriges minisåpa

Kultursveriges minisåpa Kristian Lundberg fortsätter en smula. Jag skulle kunna kommentera senaste artikeln i Dagens Nyheter, men det känns nästan överflödigt.

"Jag vill inte skriva i en tidning som har så dumma läsare (Helsingborgs Dagblad) ... Jag fortsätter skriva i Expressen. I alla fall om böcker jag har läst."

Böcker

Jag har ibland en förmåga att samla på mig billiga böcker för böckernas egen skull, utan att jag förmodligen någonsin kommer att ha någon större användning för dem. Särskilt lexikon utgör en närmast oemotståndlig lockelse. Jag råkade införskaffa ett i två band för en tjugolapp på ett antikvariat tidigare idag. Neugriechisch-Deutsch. Deutsch-Neugriechisch. Nygrekiska till tyska. Tyska till nygrekiska. Jag har ingen aning om vilken användning jag hade tänkt mig ha för dem. Ingen aning alls.

Jag köpte i alla fall inte Biblia Hebraica Stuttgartensias utgåva av Genesis på hebreiska.

Det ångrar jag en smula.

Gabriel García Márquez, Översten får inga brev & Macondo

Jag fick ett brev med Gabriel García Márquez kortroman Översten får inga brev idag. Rent bortsett från poängen i att skicka en bok med just den titeln är oväntade böcker alltid en trevlig överraskning, så jag satte mig ned att läsa den. Det är en fängslande historia om översten som väntar på sin pension och har väntat utan att få den i femton år. Han har förlorat det mesta förutom hoppet, envisheten och viljan att i största möjliga mån klara sig själv. Márquez skildrar honom skickligt genom hans förhållande till sin omgivning.

Bokens avslutande text – efter förord, Översten får inga brev och efterskrift – handlar om projektet Macondo. I och för sig är kommentarer som [p]rojektets syfte är att lyfta fram världslitteraturen – en term som vi här låter stå för litteraturen från Afrika, Asien och Latinamerika någonting som får mig att tvivlande höja på ögonbrynen, men sådant som lyfter fram litteratur som annars lätt glöms bort är alltid välkommet. Ta en titt.

Länktips: science fiction & fantasy

Vetsaga ger dig texter om science fiction och fantasy – kalla oss för en blogg, en nättidskrift, ett nätfanzine, vad som än passar dig bäst. Det är innehållet och inte etiketten som är det viktiga, och vår ambition är att innehållet skall bestå av ständigt nya och läsvärda texter.

Vetsaga är tänkt att vara en samlingsplats för någorlunda ambitiösa texter om science fiction och fantasy, med tillräckliga många skribenter för att det skall hålla ett vettigt tempo utan att det för den sakens skull blir kvävande – betydligt fler än de två personer är inblandade, och skall dyka upp under presentationssidan allt eftersom deras första texter gör det.

Om du har något som helst intresse av nämnda genrer, ta en titt. Det finns instruktioner om hur du kan prenumerera för att låta texterna komma till dig istället för tvärtom (precis som du kan göra med Månskensdans). Ett bokmärke, en länk – bara du inte tappar bort oss.

Mycket nöje.

Klassiska språk & konstmusik

Hur har jag kunnat missa Textkit – the Internet's largest provider of free and fully downloadable Greek and Latin grammars and readers – fram tills nu? Jag förstår det verkigen inte.

Apropå debatten om konstmusikens framtid skriver Rasmus Fleischer – som jag av någon anledning alltid tycker är mest läsvärd när han inte skriver om upphovsrättsfrågor, oavsett om jag håller med honom eller inte – ett inlägg på Copyriot om saken: "Avveckla konstmusiken - men med förnuft!".

Bokhandeln & den långa svansen

Det händer att jag köper förlagsnya böcker som finns i tryck via andra ställen än de stora nätbokhandlarna. I de fallen handlar det nästan uteslutande om stödköp av något slag: det finns sådant som hotas av internetbokhandlarnas framfart som jag tycker om och vill ha kvar även om jag tycker väldigt mycket om att smidigt och billigt kunna beställa hem böcker. Tycker man så finns det bara en sak att göra och det är att inte överge dem till den grad att de inte längre kan bedriva sin verksamhet. Därför känns det lite trist att läsa inlägg som det här på Atlasbloggen. De fysiska boklådorna kanske är dömda hur som helst? I förrgår hade Dagens Nyheter en artikel om antikvariat som flyr staden för att kunna sköta en försäljning som huvudsakligen går via nätet ändå från den något lugnade omgivningen med lägre lokalkostnader. Det är egentligen ingen fasansfull utveckling. Att vi till ett billigare pris kan ta del av ett mycket större utbud böcker och få dem smidigt hemskickade eller, när det gäller större beställningar, skickade till närmaste ställe där man kan hämta ut paket, är en bra sak. Det är värt mer än att kunna besöka den lokala Bokiabutiken och till högre kostnad botanisera bland deras betydligt mer begränsade urval. Likväl vill jag båda äta kakan och ha den kvar. Jag försöker dela mina bokinköp mellan det som är billigast och smidigast och stödköpen hos det jag vill stötta. Ställen utan bredd hör dock inte dit och jag vet inte om jag tror att de oengagerade topplistebokköparna kommer att vara en grupp som man i längden vinner på att försöka behålla när allt fler gör sina inköp av allt möjligt över internet.

Recension

Det händer ibland att jag skriver rent recensionsliknande saker, på Månskensdans och annorstädes, snarare än bara allmänt entusiastiskt lägger ut en text om en bok eller författare jag tycker om. Det händer om jag undrar om det egentligen är en särskilt lyckad idé, för recensionen är nog en av de textformer som jag hanterar sämst – jag känner mig betydligt bättre till mods med novellen, essän, krönikan, artikeln. Frågan är om det är en tröst eller bara tragiskt att det finns de som sköter det mycket sämre.

Nu har Helsingborgs Dagblads recensent, tillika deckarförfattaren Kristian Lundberg, lyckats med konststycket att kritisera en bok som inte finns.

Britt-Marie Mattssons deckare "Fruktans makt" fanns med i Piratförlagets höstkatalog med en kort handlingsredogörelse, men Mattsson hann aldrig skriva boken.

I söndags hade Kristian Lundberg en deckaröversikt i Helsingborgs Dagblad. Han skriver: "Jag har läst ett femtiotal av höstens kriminalromaner. Det borde jag kanske inte ha gjort".

Längre fram i texten sågar han Mattsson bok: "Mattsson är också hon en skicklig stilist, dessvärre räcker det inte till - intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiserade".

Kristian Lundberg verkar dock inte tycka att det finns någonting att klaga på i hans recension, om man skall tro artikeln.

Kristian Lundberg säger till Svensk Bokhandel: "Jag har gjort mig lustig över Britt-Marie Mattsson på förhand eftersom jag tycker så fruktansvärt illa om henne. Men vi får hoppas att boken kommer ut så jag får chansen att såga den på riktigt".

Det är klart att han kan ha fullständigt rätt i att han har rätt god chans att bedöma vad han kommer att tycka på förhand utifrån tidigare böcker. Likväl kan det finnas en poäng i att vänta tills man faktiskt har hunnit titta på verket – för att inte tala om tills det finns – innan man uttalar sig om det i en tidning.

Pennan & penseln

Morgonens fundering: varför är andelen riktigt duktiga illustratörer och konstnärer jag stöter på på internet så löjligt mycket högre än andelen skickliga författare? Är det för att det är vanligare att även framgångsrika illustratörer lägger upp sina verk medan rätt många av till exempel de bättre novellisterna helt enkelt håller sig till sina papperspublikationer och av olika skäl inte vill se sina verk spridda över internet? Är det för att jag dömer text betydligt hårdare och ser misstagen som jag missar när jag betraktar en illustration? Är det en krångligare process att lägga upp en målning på nätet än en text, vilket gör att de som inte är riktigt lika seriösa undviker det i större utsträckning? En kombination?

Via Eskapix kom jag till Linda Bergkvists hemsida och kikade runt en del bara för att inse att jag hade stött på minst ett av hennes verk tidigare, i samband med den master & servant-utmaning som låg bakom Martin Rebas helt underbara bild som jag länkat till tidigare, så det skulle ju kunna vara så att jag bara tittar på samma personers verk hela tiden.

Ishiguro

Dagens novell är Kazuo Ishiguros – för övrigt en av den engelska litteraturens stora levande mästare – "A Family Supper". En försiktigt, utsökt författad berättelse om kultur- och generationskrockar, förväntningar och besvikelse. Läs den.

Fantasy: Guillory och Miéville

Hennes förklaring till varför fantasyböcker, och i förlängningen filmer, som "Sagan om ringen", Harry Potter-serien och senast "Narnia"-filmen, tycks fylla ett så stort behov på 2000-talet handlar om behovet att bli omhändertagen.

- När man ser fantasy vet man att man inte kommer att bli övergiven eller känna sig kall. Det handlar ju alltid om att man följer med på en resa, hjältens resa, där han eller hon ska utvecklas och lära sig saker. Det är ju väldigt aktuellt i dag, när världen är så osäker politiskt och att det är så svårt att veta vem man ska lita på, säger Guillory.

sade Sienna Guillory i en artikel i Dagens Nyheter idag. Alltid är en grov lögn, oavsett om det är Guillorys eller Helena Lindblads fel. I den mån det stämmer håller jag nog mer med China Miéville:

Tolkien is the wen on the arse of fantasy literature. His oeuvre is massive and contagious – you can't ignore it, so don't even try. [...] He wrote that the function of fantasy was ‘consolation’, thereby making it an article of policy that a fantasy writer should mollycoddle the reader.

Anthony Burgess & Ryssland

Ryssland tillhör länderna hade en särskild påverkan på Anthony Burgess – eller John Burgess Wilsons – liv. Han talade ett antal språk och tillbringade en tid av sitt liv i Sydostasien, men även i till exempel Italien, men många har förmodligen mött språkens inflytande på Burgess huvudsakligen genom nadsat, den ryskinfluerade slang som han använde i sin roman A Clockwork Orange och som senare kom att spridas ytterligare genom Stanley Kubricks filmatisering av boken. I romanen Honey for the Bears är huvudpersonen och hans hustru på ett närmast farsartat besök i St. Petersburg (eller kanske snarare Leningrad) där skillnaderna mellan det brittiskamerikanskt västerländska ställs mot det sovjetiskt ryska. Själva staden, den ryssamerikan som gör parodi på sin engelska genom att försöka hålla den uppdaterad med hjälp av tidningar, parets ständiga gräl – allt skruvat till vad som nästan blir en lätt hysteri. Den minst efterlängtade ryska kopplingen var förmodligen en som inte hade särskilt mycket med hans kulturella skapande att göra: sammanblandningen mellan honom och spionerna Guy Burgess och Anthony Blunt.

Torgny Lindgren – Ormens väg på hälleberget

Centralt i sammanhanget är just språkdräkten, som inte liknar någon annans: en litterärt ciselerad västerbottniska som i motsats till mycket som skrivs på dialekt inte erbjuder den minsta lässvårighet för folk söder om Höga Kusten. Så kommenterar Gunnar Andersson Torgny Lindgrens prosa i förordet till Ormens väg på hälleberget. Och visst stämmer det: språket har en tydlig dialektal färg samtidigt som det inte erbjuder mig några som helst problem. Det är såväl välskrivet som lättläst – det borde inte någon någorlunda van läsare tid värd att nämna att ta sig igenom den föredömligt korta romanen. Mötet mellan det västerbottniska och det bibliska är värt att betrakta. Vandra genom språkterrängen och njuta av ordlandskapet.

Kulturdebattörer & finkultur

Vår generations kulturdebattörer (70- och 80-talister) är de enda som kan rädda högkulturen från undergång.

På något sätt har jag svårt att se någon annan än en kulturdebattör född på sjuttio- eller åttiotalet skriva ovanstående mening.

Kulturtidskrifter, del II

Via The Mumpsimus hittade jag för ett kort tag sedan till Duotrope's Digest. Det är egentligen ett författarverktyg, men som Matthew Cheney påpekar, I can also see it as a useful tool for readers who are curious to find magazines, journals, and publishers they haven't encountered before.

För övrigt kommer Hocico till Arvika. Det är bra om man skulle ta sig dit.

Litteraturmässor

Apropå entusiasm så verkar mässor för småförlag vara en populär idé just nu. Textmässan har funnits några år. h:ström har tagit initiativet till en norrländsk litteraturfestival som presenteras som en mötesplats för litteratur i alla dess former, både i form av mässkaraktär, där förlag, bibliotek, bokhandlare och andra organisationer i branschen kan presentera sig och mötas, inför varandra och inför läsarna, och i form av en regelrätt festival, med uppläsningar, författarträffar, workshops, seminarier och pedagogiska verksamheter. Rámus skall tydligen anordna någonting liknande i Malmö.

Kulturtidskrifter

Bästa julklappen: en kulturtidskrift! skriver tidskrift.nu, som har en ganska omfattande katalog över svenska kulturtidskrifter. Alla är inte vara bra: billigt producerade säger inte nödvändigtvis någonting alls om den litterära kvaliteten och det går att publicera alldeles fantastiska texter medelst kopiator, men även i entusiasternas rike – för entusiasm behövs nog om man skall orka driva en kulturtidskrift – kan det hända att den redaktionella nivån ibland inte är vad den borde vara. Vissa är bra. Vissa håller en acceptabel nivå. Vissa gör knappt ens det. Som helhet ger kulturtidskrifterna dock utrymme för texter som annars förmodligen hade fått svårt att hitta ett hem och läsare. Här finns noveller och essäer som sällan visar sig i vare sig böcker eller tidningar. Det finns utrymme för debatt, även om någon särskilt spännande sådan ärligt talat åtminstone inte mig veterligen förs där. Tidsdkrifternas tynande tillvaro bjuder på någonting som inte är bättre än det som andra publikationsformer ger, men någonting annorlunda.

Det går för övrigt att beställa hem en tryckt katalog utan kostnad för den som föredrar att ha någonting att bläddra i.

Operagåta

Via en kommentar till ett inlägg på Lurkväden hittar jag Hovkapellets operagåta. Mycket nöje.

Dagens länktips

More Total than Totalitarianism: The Strategy of Neue Slowenische Kunst.

Litterära priser & litterära hål

Johan Svedjedal recenserar i Dagens Nyheter James F. Englishs The Economy of Prestige: Prizes, Awards, and the Circulation of Cultural Value och skriver om de litterära prisernas status. Tanken att man kan tävla i kultur provocerar många, sägs det. Personligen har jag aldrig riktigt förstått varför: litterärt värde är inte någonting absolut mätbart, varför det egentligen borde vara alldeles självklart att en jury aldrig delar ut priset till det bästa verket. Den delar ut priset till det verk som den ansett mest välförtjänt av det, vilket är en helt annan sak. Generellt finns det sällan en perfekt vinnare till ett litterärt pris: det finns de som förtjänar det och de som inte förtjänar det. Nöjd får man vara så länge den första kategorin uppmärksammas och inte den (betydligt större) andra. Det är trots allt det som de litterära priserna gör: belönar och sätter strålkastarljuset på bra litteratur. De bestämmer inte vilka texter och författarskap som är de objektivt bästa.

Det är för övrigt lite synd hur mycket strålkastarljus som i alla fall i Sverige allt som oftast hamnar på en debutroman: i efterhand ses den vanligtvis av många som den punkt där ett författarskap börjar. I vilket hål stoppar man då betydelsen tidiga, utspridda noveller, essäer och annat har för författarskapets utveckling?

Språkträd

Jag är alldeles löjligt svag för språkträd i allmänhet och det indoeuropeiska i synnerhet. Svenska Wikipedias ser inte ut exakt som om jag hade ritat det, men det är vackert ändå. Språkträd är enkla – du behöver inte veta mer än att språk är besläktade med varandra och med tiden splittras i olika delar för att förstå dem – men representerar ändå på sitt sätt ganska talande årtusenden av språkhistoria. Underbart.

Länktips

Apropå redaktörer och författare och deras relation, så är det här en modern klassiker jag snubblar över någon gång varje år.