Det språk som utan någon som helst konkurrens har störst inflytande på svenskan just nu är engelskan, ett faktum som alla torde vara väl medvetna om. Är svenskan hotad, vilka är i så fall problemen och har svenskan en minoritetsspråksställning?
Det som de flesta brukar reagera på när det gäller språkinflytandet är låneorden. De är uppenbara för alla som handskas med språket och kräver ingen som helst språkvetenskaplig kunskap för att upptäcka. Samtidigt är låneord inte alls nödvändigtvis på något sätt ett hot.
Alla språk tar in låneord. Orsakerna kan vara allt från att täcka semantiska luckor till att använda ord från språk som helt enkelt har högre status, och man kan börja låna in ord utan att egentligen upptäcka att man har gjort det. Engelskan är ett vardagsspråk för många svenskar och det skulle vara synnerligen anmärkningsvärt om det
inte ledde till en invasion av nya låneord. Jag tenderar att (
I tend to) själv använda uttryck som
well (
tja),
Mitbewohner (personer du delar bostad med utan att de är en del av din familj, till exempel i ett kollektiv eller i en studentlägenhet),
et cetera (som två ord, inte ett) och en rad andra som är mer eller mindre belagda i svenskan och för det mesta, men inte alltid, går meningen fram. Visserligen talar jag till vardags, utanför mina studier, bara ett språk, men jag hanterar åtminstone engelska och tyska så gott som dagligen, och flera andra med mindre jämna mellanrum. Vattentäta skott mellan dem skulle kräva energi jag inte är beredd att lägga ned i vardagskonversationer och de flesta texter.
Samtidigt sker ingen språkbytesprocess utan att låneord hämtas in i minoritetsspråket. Men låneord är verkan, inte orsak. Låneord är i det läget
ett tecken, men skulle en språkbytesprocess pågå så är det inte genom att angripa låneorden som man kommer att uppnå särskilt mycket. Det finns andra, viktigare områden.
Ett av dem är att svenska som språk för högre studier håller på att bli en historisk parentes mellan latinet och engelskan. Det är på sitt sätt egentligen inte särskilt konstigt: den som ägnar år åt att skaffa sig en utbildning vill ofta att den skall duga på en större marknad än Sverige och den forskare som har upptäckt någonting vill naturligtvis att det skall kunna spridas till så många som möjligt. Samtidigt finns det betydande problem med det, som att svenskar ofta inte är hälften så bra på engelska som de inbillar sig, och till och med när du
är bra så är det sällan samma sak som att skriva på ditt eget modersmål.
Johan Anglemark
uttryckte saken på ett sätt som jag känner stämmer in ganska bra på min subjektiva upplevelse av min skrivförmåga på engelska.
Att skriva på engelska är för mig som för en människa med fel på balanssinnet att försöka gå rakt och upprätt utan att någon märker av mitt handikapp. Visst behärskar jag engelska, men min möda går åt till att skriva felfritt. Det saknas utrymme för något mer. Möjligen är problemet att min engelska har fastnat på en stabil platå som jag inte lyckas ta mig vidare ifrån. Jag skulle ljuga om jag sade att jag upplever det som en ansträngning att formulera mig någorlunda felfritt på engelska, det är det inte, det går tämligen flytande. Men steget bortom detta upplever jag som ett gungfly.
[...]
Att skriva på svenska är å andra sidan en fröjd. Då handlar det inte längre om att uppnå kompetens, nu kan jag försöka mig på piruetter. Jag räds inte stilfrågor, jag oroar mig inte för att falla av linan i cirkustältet och upptäcka att det saknas skyddsnät under mig. Språket bär mig, det är inte jag som tvingas bära språket.
Med detta vill jag inte säga att jag inbillar mig att jag är någon stor stilist på svenska eller att jag skriver felfritt; jag vill bara förmedla den subjektiva känsla jag upplever när jag skriver.Visst, jag kan föra fram min åsikt på engelska och jag kan åtminstone skriva tillräckligt väl på språket för att det skall hända att folk har lust att ge mig pengar i utbyte mot mina texter vilket, bortsett från att det är en allmänt sympatisk sak, förhoppningsvis får ses som ett tecken på att jag gör det bättre än medelsvensken. Men med samma flyt som jag undviker grundläggande verbkongruensmisstag på engelska kan jag, om jag så önskar, på svenska ge mig in i språklekar som på vilket annat språk som helst skulle kräva en hel del tanke och tålamod. Inte heller kan jag formulera mig med samma uttrycksfullhet och precision -- och det kan, tyvärr, inte de flesta svenska forskare heller.
Det leder till att svenska inte bara tappar mark som vetenskapligt användbart språk, det gör det dessutom samtidigt som avhandlingar och rapporter formuleras mycket torftigare än vad som hade varit nödvändigt. Idéerna kanske fortfarande finns där, liksom resultaten, men förpackningen har plötsligt blivit mycket mindre tilltalande. Och det kan ställa till med tillräckligt stor skada för att det skall vara ett problem.
Självklart är det inte så enkelt att man inte kan vända på myntet igen. Martin Rundkvist, som doktorerade i arkeologi, skriver (ironiskt nog på engelska) på
Salto sobrius om problemen med att inte kunna nå ut:
Here's some free career advice. Never ever do a PhD in the humanities in a small language or regarding a thinly populated area, e.g. Swedish and Sweden. I did one in Swedish archaeology (thesis in English available on-line), and let me tell you, I might as well have done it on the demography of Pluto for all the job offers I'm seeing.
[...]
The Swedish university system offers two ideal tracks for a young career academic after she completes her PhD. She can either go abroad on a post doc, or she can get a four-year forskarassistent
job, with 80% research and 20% teaching. This is intended to give her time to rack up merit points enough to get a steady university job.
In the natural sciences and engineering, this is actually pretty much how it works. But in the humanities, there's no money. In archaeology, there are no post docs since our specialisations are only relevant locally.Nu lär problemen med att skriva om ett för avgränsat ämne eller område vara större än språkbarriären. Personligen håller jag med Ebba Witt-Brattström, som för ett tag sedan skrev om problemet (även om hon talade specifikt om humaniora) i
Dagens Nyheter och konstaterade att svenska forskare borde satsa mindre på engelska från början och mer på en senare översättning, men för den som inte gör några egentliga språkliga misstag och inte ser de uttryckssätt som
kunde ha använts om man bara hade varit modersmålstalare känns det säkert som en alldeles för onödig omväg. I de fall där man arbetar tillsammans med internationella grupper som en ständig del av ens forskning är det heller naturligtvis inte mycket att göra åt saken.
Det är konsekvenserna för svenska forskare och svensk forskning. Konsekvenserna för svenskan är en helt annan, men den är inte heller särskilt positiv. Anna Davour, som doktorerar i fysik, skriver på
läst och tänkt i landet Annien om problemet med bristen på en enhetlig svensk terminologi inom fysiken:
Jag har inget emot att språk är organiska och föränderliga, och jag skakade av mig det mesta av mina språkpolisreaktioner för åratal sedan -- men jag gör undantag för viktiga tekniska termer och fackuttryck. Jag tycker att det är jätteirriterande
att det inte finns enhetlig svensk terminologi inom mitt ämne, fysik, och att den i den mån det finns inte lärs ut ordentligt till nya fysiker. Det är ganska viktigt att kunna uttrycka sig exakt och veta vad man menar med orden och att andra använder dem på samma sätt.
Problemet är att all kurslitteratur är på engelska, och en hel del av undervisningen också, och att man aldrig tar upp det där med terminologi. Det leder i värsta fall till riktigt dumma missförstånd och verkliga svårigheter för både studenter, lärare och forskare. Man kan bli knasig när man försöker undervisa i kurslab och studenterna inte kan ställa en begriplig fråga för att de inte fattar vad som är rörelsemängdsmoment (för övrigt ett idiotiskt uttryck som man inte orkar säga) och hur det skiljer sig från vridmoment och från rörelsemängd. De kan bolla symboler, men inte prata om begreppen.När svenskan slutar vara det självklara språket inom vetenskapen finns det inte alltid heller ett behov av svensk terminologi. Det betyder att språket inte nybildas inom ämnet, trots att personer med svenska som modersmål dagligen hanterar termerna, och på sikt kan det leda till att svenskan inte längre används inom högre fysikutbildning. Och
det är, till skillnad från ganska harmlösa låneord, någonting som kan leda till ett språkbyte.
Svenska Dagbladet
rapporterade för ett tag sedan om hur Frankrikes president Jacques Chirac, utrikesminister Philippe Douste-Blazy och finansminister Thierry Breton lämnade ett möte i protest efter att chefen för EU:s industrilobby, som är fransman, bytt till engelska med motiveringen
nu skall vi tala affärsspråk. I många svenska ögon är det säkert ett ganska löjligt beteende, men faktum är att det på lång sikt
är ett hot mot andra språk om engelskan får status som
affärsspråket. Många svenska företag har engelska som koncernspråk, och medan svenska naturligtvis är vad som generellt används på svenska arbetsplatser, så skulle det i längden kunna innebära en situation där man går till jobbet och talar engelska och använder svenska enbart i den privata sfären. Och då har vi med största sannolikhet faktiskt inlett en språkbytesprocess.
Amerikanska filmer och engelsk musik till trots har det svenska språket rent kulturellt en ganska stark ställning. Visst ser vi stora mängder översättningar från engelska, men det finns en rätt stor mängd aktiva svenska författare. Samtidigt så finns det områden som är värda att höja på ögonbrynen inför, som det faktum att svenskar producerar kultur på engelska för en svensk publik. Se bara på musikscenen: visst finns ofta drömmen om att slå stort utomlands där, men svenska band skriver ofta musik för en svensk publik -- på engelska. Går man till Sveriges största fantasysida,
Catahya, så ser man ganska många, ofta ungdomar, som skriver och lägger upp egna noveller och dikter på engelska -- väl medvetna om att de bara når en svensk publik, och ofta helt enkelt därför att engelska
låter tuffare, det vill säga i deras ögon är ett språk med högre status.
En undersökning jag genomförde på samma sida visar också att en stor majoritet läser skönlitteratur på engelska, och ett exempel som dyker upp i mitt huvud är en mycket intelligent och beläst vän, som köper fler böcker än någon annan jag känner och har planer på att förr eller senare syssla med förlagsverksamhet. Mig veterligen har han inte läst en bok på svenska på flera år.
När vi ändå håller på så kan vi förresten konstatera att den svenska novellmarknaden för en tynande tillvaro, ofta i ideellt producerade kulturtidskrifter med små upplagor.
På det hela taget står svenskan dock stadigt. Om språket i framtiden kommer att utsättas för allvarliga hot, så kommer det inte att ske under vår livstid. Sverige har nio miljoner invånare där en majoritet talar mycket god svenska och betydligt sämre engelska, och ytterligare talare i Finland (fast där är svenskan, sin minoritetsspråksnatur trogen, på tillbakagång).
Är svenskan då ett minoritetsspråk, med engelska som huvudspråk? Globalt och regionalt, säkerligen. Hur man besvarar den frågan består med största sannoliket på ens syn på världen, gränser och länder. Bor du först och främst i Sverige eller i Europa? Världen? För visst finns det på sitt sätt en slående likhet mellan situationen för människor som agerar på en global marknad och studerar och arbetar utomlands för att kunna återvända hem till Sverige och där tala svenska, och situationen för minoritetsspråkstalaren som går i skolan eller arbetar i den större staden, och kan återvända hem till byn och tala sitt modersmål. Samtidigt är det inte någonting som sker dagligen, och inte någonting som sker för de flesta människor. Men både förlusten av funktionsdomäner och omvärlden finns där -- så vill man, så är det inga som helst problem att placera svenskan i ett minoritetsspråksperspektiv.
Kenneth Hyltenstam påpekar i "Svenskan i minoritetsspråksperspektiv" i
Sveriges sju inhemska språk (1999) ett par intressanta saker som skiljer engelskan från alla de andra språk som tidigare har haft betydande påverkan på svenskan. För det första är det att Sveriges autonomi i och med ett utökat EU-samarbete kan ifrågasättas, när allt mer handlar om regioner som står under den europeiska semifederalismen. Om Sverige är en del av EU snarare än ett eget område finns det inget område där svenskan är majoritetsspråk. För det andra handlar det om att engelskan, till skillnad från latin, tyska och franska när de var aktuella, finns bland alla invånare och i alla samhällsskikt, vilket krävs för ett språkbyte.
Jag har inga illusioner om svenskan som det överlägsna och vackraste språket, men jag vet att jag, trots språkstudier, språkintresse och faktiskt en förmåga att hantera engelska betydligt bättre än de flesta svenskar, känner mig mycket mer bekväm med svenska. Jag vill ha så många områden som möjligt där jag kan använda mig av det språk jag hanterar bäst. Jag kan säga så mycket mer så mycket bättre då -- även om det inte alltid märks när jag avslutar långa texter kvart över fyra på morgonen.
