Chaucer och Boccaccio

I en diskussion jag skummade annorstädes nyligen gavs Geoffrey Chaucer och Giovanni Boccaccio som exempel på författare som bara skulle ha åstadkommit ett enda större verk under sin levnad, litterära enhitsunder, vilket bör betraktas som en grov överdrift: Chaucers Troilus and Criseyde är kanske inte lika berömd som The Canterbury Tales, men läses och uppskattas – vilket den förtjänar – likväl fortfarande, även om dess största avtryck i litteraturhistorien kanske är som en del av det material Shakespeare använde till Troilus and Cressida. Geoffrey Chaucers främsta källa till Troilus and Criseyde lär i sin tur ha varit Il Filostrato – av Boccaccio. Bara för att ta ett exempel – både lämnade efter sig större och uppskattade litterära arv även bortsett från deras idag mest ihågkomna alster – som knyter dem samman.

Gerard Manley Hopkins (1844 - 1889)

As Kingsfishers Catch Fire

As king fishers catch fire, dragonflies draw flame;
    As tumbled over rim in roundy wells
    Stones ring; like each tucked string tells, each hung bell's
Bow swung finds tongue to fling out broad its name;
Each mortal thing does one thing and the same:
    Deals out that being indoors each one dwells;
    Selves — goes itself; myself it speaks and spells,
Crying What I do is me: for that I came.

    I say more: the just man justices;
    Keeps grace: that keeps all his goings graces;
Acts in God's eye what in God's eye he is —
    Christ. For Christ plays in ten thousand places,
Lovely in limbs, and lovely in eyes not his
    To the Father through the features of men's faces.

Humorreflektioner

Trots en oförmåga att kunna koncentrera mig på skönlitteratur i stökiga miljöer har jag på sistone gjort tappra försök att läsa under tågresor – för att inte göra det under omständigheterna mer avancerat än nödvändigt huvudsakligen i form av humor som jag läst tidigare. I och för sig upptäckte jag att det var så länge sedan jag läste Jaroslav Hašek och P.G. Wodehouse att det på många sätt var att att läsa dem på nytt, men även om jag förmår att bättre uppskatta kritiken i Den tappre soldaten Švejk än jag gjorde när jag läste den första gången så tycker jag fortfarande inte att den är alls tillräckligt rolig för att leva upp till sitt rykte som humorklassiker. Vad det gäller ren underhållning är P.G. Wodehouses berättelser i så fall överlägsna, särskilt vad det gäller Bertie Wooster och Jeeves. Förordet till Ett upp för Cuthbert (The Clicking of Cuthbert), där författaren beskriver det svårmod och den svärta som drabbat honom sedan han börjat spela golf, är också en höjdpunkt.

Ändå är det inte helt och hållet min typ av humor, och det slog mig för ett tag sedan att den roligaste bok jag vet – som kan få mig att skratta högt, trots att jag bortsett från formuleringarna mer eller mindre kan den utantill – förmodligen är Neil Gaimans Neverwhere (som inte ens jag ser som en bok som huvudsakligen lever på sin humor), i sin tur överträffad endast av Jan Berglins skapelser, om seriemediet får vara med och leka.

För övrigt måste reflexion tillhöra svenskans fulaste stavningar.

The Librarian

Kvalitetsfilm via MSB-bloggen, som även länkar till ett av få riktigt vackra linnen jag någonsin sett och dagens musiktips i form av Helsingfors klagokör.

Uppdatering: Vilket fick mig att tänka på Latinbloggens fantastiska filmplaner:

fixerade vid begreppet Wackernagel's law och funderade över vilken otroligt bra titel på en film det skulle vara (skulle kunna vara ett comeback vehicle för Segal, a rouge linguist sets out to avenge the brutal murder of his dissertation committee...)

För övrigt meddelar MSB-bloggen även att biblioteket – Malmö stadsbibliotek – åter har en essähylla. Det är en bra sak.

Dagens Lenngren

Här hvilar fänrik Spink, en hjelte, som tyvärr
För tidigt samlad blef till sina fäders grifter.
Hans årtal voro få, men stora hans bedrifter:
Han sköt en gång en sparf och red ihjäl en märr.

Fler bokreaböcker

Nu har jag tvångsmässigt gått igenom även Bokias bokreakatalog (på papper), ringat in intressanta titlar åt andra och skrivit små anteckningar om vad jag tycker att de borde köpa. Den som gillar thrillers och spänningslitteratur bör ta en titt på Lee Child som att döma av vad jag har läst av honom gör det han gör väldigt bra. Ett annat tips är Philip Pullmans trilogi Den mörka materian (Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren), som lär ha varit en bidragande orsak till att han belönades med litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne för ett par år sedan. Bra är den i alla fall, särskilt den första boken.

Så gjorde jag ett stort kryss över hela astrologidelen så att den knappt går att läsa också. Det var för svårt att låta bli.

Science fiction & språkkunskaper

Apropå Åka och böcker, så kan man vilja följa vad hon skriver om science fiction och nybörjarläsare på nättidskriften Vetsaga: "En inåvänd genre" (del ett) och "Vad som lockar" (del två). När vi ändå pratar om science fiction kan det vara värt att notera att A.R. Yngve har startat Fantastisk litteratur i Sverige, med ambitionen att länka till artiklar, recensioner och annat som rör författare till svensk fantastik. Om det är ett intressant ämne kan man även ta en titt här hos Hans Persson.

Det är roligt att språkkunskaper, det faktum att man faktiskt kan lära sig fler språk än sitt modersmål, engelska och möjligtvis lite skoltyska, -franska eller -spanska som de flesta svenskar, och den nytta man kan ha av det uppmärksammas i Dagens Nyheters intervju med Korhan Abay, men är det verkligen nödvändigt att falla tillbaka på så slarvigt språk som lärde sig svenska på rekordtid – har ingressförfattaren undersökt saken?

The Pinocchio Theory visar att en en blogg minsann inte behöver bestå av korta inlägg som det här. Och skriver dessutom om film.

Bibliotek

För snart två veckor sedan postade Maria bibliotekskortsporr på Vildvittra (jag har blott två) samma dag som Åka skrev om biblioteksnostalgi på läst och tänkt i landet Annien. Personligen har jag aldrig riktigt haft den sortens förhållande till bibliotek. Visst har jag lånat några böcker då och då, men till skillnad från många andra i ungdomsåren maniska läsare så gjorde jag det aldrig till ett andra hem eller lärde känna bibliotekarierna. Jag hade turen att växa upp i ett hem där det fanns om än inte den enorma mängd böcker man kan hitta hos personer som låter sitt liv kretsa kring litteraturen så i alla fall många hundra romaner och dessutom flera kvarlämnade lådor med gamla ungdomsböcker som jag aldrig var särskilt intresserad av. Det var mycket mer bekvämt att gå och plocka där eller hos mina morföräldrar när man ändå var på besök, än att behöva ta sig in till stan och sedan oroa sig för lånetider och annat besvärligt. För att inte tala om vad en person som inte ens tycker om att köpa böcker antikvariskt tycker om biblioteksböcker med några år på nacken. Bibliotek var någonting som det i och för sig var trevligt att det fanns, men som jag inte direkt hade några känslomässiga band till. Om jag verkligen ville ha en bok var det oftast inga problem att köpa den: från någon gång i tioårsåldern, när jag på egen hand började samla egna böcker, och upp genom hela gymnasiet lade jag förmodligen inte bara betydligt mer pengar på böcker än på någonting annat, utan mycket mer pengar på böcker än alla andra utgifter – som därmed inte direkt blev särskilt stora – kom upp i sammanlagt.

Jag har nog större nytta av bibliotek idag, mest för att universitetsbiblioteket tillåter mig att leta reda böcker som hade krävt både tid och pengar att ta rätt på och läsa annars, men det är fortfarande inte en institution som rent känslomässigt ligger mig särskilt nära hjärtat. Visserligen kan jag på rak arm komma på åtminstone sju stycken (en J.G. Ballard-novellsamling, tre Schopenhauer – Die Welt als Wille und Vorstellung på tyska i två band och en svensk översättning –, två böcker med pjäser av Marlowe och en bok om fantasyfilm) biblioteksböcker jag har liggande just nu som är ren underhållning, men det är mest resultatet av uttråkad tid mellan det att föreläsningar tar slut och nästa tåg går.

Fördelen är att jag slipper lämna tillbaka böcker. Jag avskyr att behöva lämna tillbaka en bra bok och sedan inte kunna slå upp någonting i den närhelst jag vill.

Enuma elish & Christa Wolf

Latinbloggen har uppmärksammat fler titlar i bokreakatalogen som man borde slänga ett öga på. Enuma elish i Ola Wikanders översättning, till exempel. Ololf Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, som är en kort skrift och läsning och litteratur, är väldigt trevlig. Att Adlibris har en bok av Christa Wolf på rean är inte heller dåligt. Och Jonathan Safran Foers Everything Is Illuminated skall jag läsa någon gång snart. Lovar. För att ge några exempel.

Sedan är Hedengrens katalog förmodligen både mest intressant och jobbigast att läsa.

Nibelungenlied

Dagens (för omgivningen ofrivilliga) högläsning är Das Nibelungenlied, översatt till tyskan av Karl Joseph Simrock.

Viel Wunderdinge melden    die Mären alter Zeit
Von preiswerthen Helden,    von großer Kühnheit,
Von Freud und Festlichkeiten,    von Weinen und von Klagen,
Von kühner Recken Streiten    mögt ihr nun Wunder hören sagen.

Kursnamn

Dagens kursnamn (från LTU:s katalog): Körsång: Nordisk ungdomskör. Annars låter ju Att fånga en mördare – moderna kriminalromaner och Drakar, demoner och dagdrömmar – fantastik som fiktion och fascination låter väl kanske mer som fantasifulla avhandlings- eller essätitlar än kursnamn.

Bokrea & nederländska

Är det bara jag, eller är det faktum att Micael Bindefeld (som jag inte visste vem det var förrän, tja, årets bokrea) skall marknadsföra bokrean kommunikationstricket i sig? Det verkar behandlas som en stor nyhet bara det, i alla fall.

Norstedts svensk-nederländska ordbok finns bland Adlibris reaböcker i år. Jag har verkligen ingen som helst användning för en svensk-nederländsk ordbok. Man kan inte ens slå upp nederländska ord som man vill veta vad de betyder i den på något smidigt sätt. Den är till för aktiv användning av nederländskan. Jag talar inte nederländska. Alltså ett för mig personligen fullständigt värdelöst verktyg.

Åh, jag vill ha en svensk-nederländsk ordbok.

Kommentarer små

I Sydsvenskan skriver Ivar Sjögren en text om att de vissa i Lund har det för bekvämt, eftersom stadens kulturliv drivs framåt av eldsjälar och inte av de "kulturansvariga". Projekten beskrivs som stekta sparvar som skickats rakt in i munnen på de kulturansvariga i stan som mest hänger med på ett hörn närmast gratis. Själv förstår jag inte riktigt problemet: att kulturarrangemang skall centraliseras och anpassas för att hamna inom det offentligas godkännande famn känns mest bara kontraproduktivt. Vad skulle bli bättre av att Lunds musikteater var ett kommunalt projekt och inte en ideell förening? Ideella föreningar kan tära hårt på de som engagerar sig. Kommunala projekt lever på välviljan hos personer som inte själva är inblandade.

Vad som däremot är ett bra projekt är att skapa lättillgängliga bibliotek i områden där folk redan rör sig. Oavsett om det är genom en filial i ett populärt köpcentrum utanför Lund eller genom en hylla med pocketböcker (med en del intressanta titlar, faktiskt) på Enköpings tågstation, som man sedan kan lämna tillbaka antingen där eller på biblioteket.

Dessutom kan man konstatera att McDonalds fått nästan samma funktion i svensk kulturdebatt som nazismen har i många andra fall, att man naturligtvis måste höja åldersgränsen för rockkonserter -- det går ju inte att spela någonting med en ljudvolym på bara nittiosju decibel, då hör ju folk ingenting -- och att Lund får landets stora första gayfilmfestival. Målgruppen är alla som gillar bra film.

Yster

Yster eller ystert är ett av de bästa ord som finns. Alla kategorier. Jag älskar det. Är någonting ystert måste det helt enkelt vara bra.

På ett ystert sätt.

Nattens länktips

Till saker man kan läsa medan undertecknad befinner sig i den eviga ungdomens stad och trakterna runtomkring hör till exempel xkcd, Piled High and Deeper och Salongen. Eller stänga av datorn, koppla bort allt annat och bara läsa en god bok.

För övrigt finns det tydligen roliga läsarundersökningar man kan göra om man köper (rätt?) Harlequinböcker och därigenom få fler hemskickade, upptäckte vi i helgen. Till vår stora förtjusning.

Internet & skrivande

Gör-det-själv-sjukan har spridit sig från renovering till konstnärliga yrken skriver Karolina Andersson i Svenska Dagbladet, vilket känns som en rätt underlig slutsats med tanke på att de exempel hon sedan pekar på nog är att betrakta som hyggligt perifera. Att internet är fullt av användargenererat innehåll som inte placerats ut av högre makter är knappast någon nyhet; sidor i samma stil som Sockerdricka och (det nu nedlagda?) Haket har funnits ett bra tag, för att inte tala om alla litteraturfragment som finns utspridda lite här och där på nätet. Att SVT skall göra litteraturprogram där författare in spe får lov att avsluta noveller skrivna av, som Andersson uttrycker saken, ”riktiga författare”, har jag svårt att se som någonting som gör någon större skillnad i sammanhanget. Särskilt som det på intet sätt handlar om skribenter som tar saken i egna händer; det är en medverkan som sker helt och hållet på de etablerade aktörernas villkor. Jennie Dielemans projekt sedan är ju inte mycket annat än ett begränsat – i och för sig för ovanlighetens skull (annars brukar det med populära böcker dyka upp ändå), även om det inte direkt är unikt, på författarinitiativ – exempel på den smått enorma fan fiction-kultur som nämns i förbigående i artikeln.

För all del är det naturligtvis roligt med ett ökat litteraturintresse, men det är knappast det här som är revolutionen eller ens en betydande del av den: revolutionen är internet, ökade kommunikationsmöjligheter och allt det som det har lett och leder till. YouTube är viktigare än Gör det bättre själv!. NaNoWriMo är viktigare än ... slutet på historien. Att sedan SVT halkat på utvecklingen som internet ligger bakom har inte så mycket med någon inredningstrend/-sjuka att göra.

Karl Kraus på nätet

Jag läste Håkan Lindgrens essä "Språket som vapen" och fick lust att bläddra igenom några av Kraus Die Fackel-texter, som sympatiskt nog tillgängliggjorts på nätet. Ännu mer sympatiskt hade det varit om de dessutom bara varit en aning mer ... tillgängliga. Och måste sidan verkligen se ut som om den försöker säga att det här är tråkigt? Det kanske inte skrämmer bort en akademiker eller personer med specialintresse, men måste man verkligen stänga ute andra som faktiskt kunnat vara intresserade?

Bokhus

Stockholms stadsbibliotek, som är en av trakternas mest berömda byggnader, skall byggas ut. Jag tycker egentligen inte att Gunnar Asplunds arkitektur tillhör förra seklets bästa och att han ändå har gjort mer spännande saker än Stockholms stadsbibliotek, men jag har väldigt svårt att se förslagsalternativen som särskilt lyckade tillägg.

Vem var Shakespeare?

Täcknamn Shakespeare – Edward de Veres hemliga liv är Gösta Friberg och Helana Brodin Fribergs bidrag till den infekterade debatten om William Shakespeares identitet. Var det mannen från Stratford-upon-Avon (i boken refererad till som Will Shakspere) eller någon annan – Francis Bacon, Henry Neville, Christopher Marlowe, Edward de Vere? Friberg och Brodin Friberg för här fram den sistnämnda tesen, som först blev aktuell med John Thomas Looneys Shakespeare Identified från 1920. Genom att peka på saker i Shakespeares pjäser som de anser krossar den traditionella bilden – sådant Stratfordmannen inte borde veta i form av detaljerade kunskaper om den europeiska kontinenten, intrigerna vid hovet och litterära verk som inte fanns tillgängliga på språk han bör ha förstått – försöker de visa att skådespelen måste ha skrivits av någon annan.

Dylika påståenden leder ibland till anklagelser om att inte kunna acceptera att en person som William Shakespeare från Stratford-upon-Avon kunde ha skrivit dem; att han inte var av tillräckligt fin börd. Det är åtminstone i det här sammanhanget i sig en orättfärdig anklagelse: resonemang kring vilka kunskaper och verk en person i hans ställning kan ha haft tillgång till säger mer om dåtidens England än någonting annat och kan inte gärna ignoreras bara för att det inte är politiskt korrekt. Vad som däremot irriterar i boken är antydningarna om att en man som ägnade sig åt vissa typer av ekonomiska transaktioner inte skulle ha kunnat skriva skådespelen. Stenförsäljningar och utlåning av pengar tas upp på ett sätt som gör det svårt att se det som att inte åtminstone en del av poängen är att en man som ägnade sig åt de affärer som tas upp inte skulle kunna vara den person som var Shakespeare – och det är varken vidare relevant eller snyggt. Det är inte heller vad som verkar vara ett närmast tvångsmässigt behov av att då och då få skjuta in att Stratfordmannen skulle haft en ockrare som god vän.

Denna tidigare nämnda gömda personen bakom verken skulle alltså enligt författarna ha varit Edward de Vere, earlen av Oxford. Genom ett flerhundrasidigt porträtt av hans liv, omgivning och "egna" litterära verk samlar de bevis som pekar mot att Edward de Vere skulle ha skrivit dem. Referenser till händelser i hans liv, såväl som vid det hov han var en del av; parafraserade svåråtkomliga verk som man vet att Oxford haft tillgång till och studerat och annat material han hämtat inspiration från; formuleringar i texter från hans hand – brev, dikter – som senare återfinns hos Shakespeare; geografiska överrensstämmelser med platser som han tidigare besökt, särskilt i Italien; falkjakts- och juridiktermer som han var lämpad att ha kunskaper om; kryptiska formuleringar som sägs leda till hans namn. Om och om igen slår de till med någonting de åtminstone själva verkar tycka i sig självt borde vara nog – vilket de ofta och gärna påpekar.

På det stora hela hade boken gett ett betydligt mer övertygande intryck om författarna helt enkelt presenterat de bevis de anser vara så bra och lämnat det åt läsaren att dra slutsatserna istället för att påpeka hur självklart det är att man måste dra samma slutsatser som de – särskilt när det inte alls ter sig helt naturligt i läsarens öga. Framför allt inledningsvis hade en större andel bevis för tesen och mindre tal om bevisens förträfflighet varit att föredra. Det hade med fördel kunnat ta upp till exempel den plats där det nu ligger ett kapitel om att Sigmund Freud minsann också ansåg att det var earlen av Oxford som låg bakom Shakespeares litterära produktion. Jag är fullständigt ointresserad av huruvida Freud höll med bokens författare eller inte. Jag vill se saker som kan få mig att göra det om boken över huvud taget skall vara värd att läsa. Likaså hade de gärna fått arbeta mindre med dramatiserande passager som skall levandegöra Edward de Vere och hans samtid. Kommer den som behöver dem för att vara intresserad av boken verkligen att orka sig igenom den här tegelstensdiskussionen om Shakespeares identitet hur som helst? Formuleringar som bara en författare i världslitteraturen som gör någonting kan också vara bra att lämna bakom sig när manuset går till tryck – det får mig som läsare att vilja lägga boken åt sidan, sätta mig att fundera och komma fram till en författare som visar att de har fel.

Retoriken är överlag förstålig: tidigare stratfordianers begåvning och öppna sinnen verkar stå i direkt förhållande till om författarna kan använda något av deras arbete för att stärka sin tes eller ej. Att stratfordianska forskare trots de överväldigande bevisen klamrar sig fast vid sin tes har "förståeliga" skäl, som att de skulle rasera allt sitt tidigare arbete och göra sitt akademiska arbete överflödigt. Det är "känsliga" läsare som upptäcker att någonting inte står rätt till. Om och om igen får man intrycket av att åren och debatterna lämnat bittra spår hos Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg. Till deras försvar skall sägas att de på intet sätt har det högst uppskruvade tonläget i debatten, men läsaren snubblar ändå på kanten till stratfordianernas och antistratfordianernas (eller oxfordianernas) skyttegravskrig. Som en person som inte är inblandad i den akademiska debatten hade jag gärna sett mindre bittra nålstick mot stratfordianerna och mer klara bevis om varför Edward de Vere är mannen bakom William Shakespeares lyrik och dramatik.

Ibland funderar man på hur författarna egentligen har tänkt. Jämför till exempel

Själva grunden för alltsammans var som sagt ståplatspubliken. Hantverkare, lärlingar, bagare, sjömän, ficktjuvar, lösdrivare och prostituerade fyllde "the pit", trots att det nya teaterhuset låg utanför stadens murar.

från sida 441 och

Effekterna var få och enkla. En skylt med ordet "Skog" räckte för att fantasin skulle vandra in mellan trädens skuggor.

från sida 442 med

Cirka 70 procent av Englands befolkning kunde inte läsa.

från sida 467. Hur kan man rimligtvis tycka att det räcker för fantasin om man tidigare har påpekat att en stor del av åskådarna tillhörde grupper som sannolikt knappast var de mest bildade i England vid tidpunkten och senare skriver att få av dessa borde ha kunnat läsa? På det stora hela känns argumentationen ofta väl tillyxad för att passa in i tesen, för att inte tala om långsökt – och det är fullständigt onödigt. Friberg och Brodin Friberg har goda argument för vad de vill säga. Genom att istället för att koncentrera sig på dem och ge dem en ordentligt genomgång famla efter nästan vad som helst som kan tänkas stödja Edward de Vere minskar de sin egen trovärdighet. Det är återkommande förmodligen bokens största problem: visst hänvisar de vidare så att man vet var man kan få mer, men de nästan åttahundra sidor de har till sitt förfogande här borde ha varit nog för verkligen arbeta igenom huvudpoängerna istället för att lämna dem halvfärdiga, konstatera att de tycker att ingen rimligtvis kan göra annat än att hålla med dem och hoppa vidare till nästa sak medan den mer tveksamma läsaren släpas efter. Är intrycket de ger – att deras exempel i dessa fall bara är toppen på ett isberg – falskt?

Mot slutet är det en rätt stor hög indicier som Gösta Friberg och Helana Brodin Friberg har samlat ihop, men sättet som de presenterar dem på lämnar en del att önska. Täcknamn Shakespeare – Edward de Veres hemliga liv är på intet sätt en bok som uppnår sitt syfte – att övertyga mig om att Edward de Vere var personen som skrev William Shakespeares skådespel – men den gör mig i alla fall tillräckligt intresserad för att vilja gå vidare och se vad andra har att säga om ämnet.

Boksök

Petra på En annan sida har skapat Boksök, som söker igenom en rad svenska bloggar som behandlar litteratur.

Böcker & värme

Jag konstaterade precis att mina böcker står helt fel. De hjälper inte till ett dugg med isoleringen. De borde huvudsakligen ha stått mot den andra väggen istället. Bokhyllan i ena hörnet kanske spelar en mindre roll, i och för sig. Och några av travarna. Men bokhyllan i andra hörnet går ju bara mot innerväggarna. För att inte tala om den helt värdelösa placeringen av dubbelbokhyllan bakom mig.

Humaniorans roll på universiteten

I Sydsvenskan pågår fortfarande debatten om humaniorans roll på universiteten.

Vad vill egentligen allmänheten ha ut av universitet och högskolor? Det måste vi som arbetar där veta. Vi är anställda av skattebetalarna och deras ombud politikerna och har deras uppdrag. Men vilket?

[---]

Jag tror att många i samhället föreställer sig att det på universiteten finns lärdom, sakkunskap och ny forskning inom områden som de inte dagligen har nytta av. Man förväntar sig att kunna gå till ett universitet och få hjälp med ett latinskt citat, man tror att där sitter någon och har koll på vad man vet om Skånes övergång från Danmark till Sverige, att där finns arkeologisk expertis och någon som vid behov kan berätta något om Mozart eller Beatles som går utöver uppslagsbokskunskap. Och för den delen någon som kan sammanfatta ett forskningsläge i en kondenserad uppslagsboksartikel.

Det sammanfattar väl förväntningar åtminstone jag har på ett universitet.

Edward de Veres brev

Apropå stratfordianer och oxfordianer: Oxford letters.

The Pardoner's Tale

Deeth shal be deed, if that they may hym hente!

Geoffrey Chaucers The Canterbury Tales är för mig först och främst, sådär tråkigt konventionellt och föga överraskande, "The Pardoner's Tale". Ofta när jag råkar slå upp boken och läsa ett par berättelser eller några rader hamnar "The Pardoner's Tale" i läsandets centrum. Berättelsen om de tre männen som skall ta hämnd på döden och mycket riktigt också hittar honom står ut som en av den engelska litteraturens höjdpunkter.

Now, sires, quod he, if that yow be so leef
To fynde deeth, turne up this croked wey,
For in that grove I lafte hym, by my fey,
Under a tree, and there he wole abyde;
Noght for youre boost he wole him no thyng hyde.
Se ye that ook? Right there ye shal hym fynde.

Fortfarande.

Böcker & ord

Dagens Nyheter skriver om den senaste i raden undersökningar som berättar om män och ungas minskande läsande, lite mer än en vecka efter det att Sven Öhman gjort reklam för sin kommande bok (smidigt nog redan i första meningen – man vet ju aldrig hur långt folk orkar läsa) genom att yra i en debattartikel med en profetia om att jag borde ha chansen att se intresset för det skriva ordet dö ut under min livstid. Personligen kan jag inte riktigt förmå mig att känna mig nämnvärt orolig över någondera texterna – det skrivna ordet har aldrig använts så mycket som idag. Så länge som text förblir den främsta informationsbäraren i vårt samhälle lär den som inte skaffar sig förmågan att ta till sig stora mängder text, må så vara på boksidan eller datorskärmen, ha en stor nackdel. Informationsgapet är betydligt mer oroande än att en tredjedel av vissa grupper inte läser skönlitteratur.

Carmina Burana

Jag kan inte läsa namnet Carina Burman utan att vilja få det till Carmina Burana. Det går bara inte.

Shakespeare och Carina Burman

En bit in i den i föregående inlägget nämnda tegelstenen Täcknamn Shakespeare – Edward de Veres hemliga liv kan jag för övrigt konstatera att även om den inte imponerar särskilt mycket på mig så den behandling Carina Burman gav den i Svenska Dagbladet i oktober (där hon också ställer sig mer positiv till Kent Hägglunds William Shakespeare – En man för alla tider än jag var) fullständigt värdelös. Jag skall inte påstå att jag själv som stratfordian läser den med helt öppet sinne, men Burmans text lider av mycket av det som irriterar mig (och det är en hel del) i Fribergs och Brodin Fribergs bok – fast värre.

Ändå är somliga av annan åsikt. Det finns saker man vet, som att dinosaurierna är utdöda. Själv visste jag att det funnits sådana som trodde att Shakespeare inte skrivit de verk han är känd för. Inte kunde jag tänka mig att sådana anti-stratfordianer fanns kvar i våra upplysta tider! På en vinbjudning i en engelsk universitetsstad mötte jag härom året mitt första exemplar, som genast meddelade att Francis Bacon skrivit Shakespeares verk. Jag hade inte blivit mer förvånad om jag mött en hop häxor på en hed i Skottland.

Föga anade jag, som det heter i missromanerna. Inte nog med att anti-stratfordianer finns, de verkar kläckas allt snabbare. Förra året utkom Brenda James och William D Rubinsteins "The Truth will out" - uppmärksammad i bland annat denna tidning - och i veckan kom Gösta Fribergs och Helena Brodin Fribergs "Täcknamn Shakespeare".

Mysterier lockar. Det har fantiserats mycket om Shakespeares liv, han har varit romanhjälte otaliga gånger (givetvis också involverad i deckargåtor, som sig bör i dessa dagar) och dök på 90-talet upp som charmig filmhjälte i "Shakespeare in love". Bardens replik "God, I"m good!" sammanfattar rätt väl den allmänna synen på honom.

Men, som sagt, han var handskmakarson och skådespelare. Vissa låter sig inte imponeras av sådant - och vissa människor längtar mycket starkt efter att imponeras. De vill ha ett geni, men ett geni som duger. Ur sådan mylla växer en anti-stratfordian.

Mycket förenar de båda anti-stratfordianska böckerna. De uppvisar nästan identiskt lika argument: Shakespeare kan inte ha skrivit pjäserna. Han hade varken studerat vid universitetet eller besökt kontinenten, och han var framför allt inte högadlig. Redan hos de första anti-stratfordianerna på 1800-talet märktes tydliga drag av bördshögfärd, och den här kvartetten är inga undantag.

Anti-stratfordianernas argument är genomgående mycket svaga. Adliga kandidater må ha rest till Italien och Frankrike, men det spelar ingen roll. Oavsett om Shakespeares pjäser utspelar sig i antikens Rom, i Verona eller i Ardennerskogen är nämligen deras egentliga spelplats samtidens England.

Självklart utspelas de egentligen i samtidens England. Kopplingarna till intrigerna i dåtidens England är, vilket Carina Burman förutsatt att hon är läskunnig och faktiskt har tagit sig igenom boken hon skriver om inte kan vara omedveten om, någonting författarna tar upp om och om igen. Det är andra detaljer som argumentationen om resorna till kontinenten bygger på. Bördshögfärd har inte vidare mycket med diskussionen om huruvida William Shakespeare från Stratford-upon-Avon kunde ha tillgång till de kunskaper och verk som nämns; det handlar mer om vilka chanser folk i allmänhet i dåtidens England hade att skaffa sig dem. Et cetera et cetera. Hon klagar på antistradfordianernas argumentationskonst, men själv argumenterar hon inte ens: hon bara öser förakt över dem som inte delar hennes åsikt.

Jag håller med henne i sak, men Svenska Dagbladets läsare förtjänar bättre än den här smörjan.

Shakespeare och internet

Shakespeare ligger som en skugga över mig just nu. Vart jag än vänder mig tycks han vara där. För all del finns det mångas texter jag tycker är värre att möta om och om igen och få jag hellre återser. Jag läser Gösta Fribergs och Helena Brodin Fribergs Täcknamn Shakespeare – Edward de Veres hemliga liv och undrar om jag sett så många försök att leva sida vid sida med internet i en sådan här bok tidigare: redan på förordets andra sida står: Läsare som ändå vill lokalisera ett textställe mer exakt (akt, scen, rad) kan, via Google på internet, länka in sig till RhymeZone Shakespeare Search (notera "via Google", inte "via en sökmotor"). Kan laddas ner från internet verkar vara en populär fotnot.

Språk

Det här skulle, rätt skött, kunna bli ett roligt tillskott till den svenska tidskriftsfloran.

Nattens länktips

Vetsaga har förökat sig och blivit med Ampersand.