Sådant Johan skulle vilja fanns, del III

En lärobok i gotiska anpassad för självstudier för personer som aldrig har varit i närheten av språkstudier på universitetsnivå: inte så att den ser ut som om den var gjord för sjätteklassare som skall börja läsa tyska eller franska som första främmande språk utöver engelskan, men som ger åtminstone viss vägledning i hur inlärningen skall läggas upp och som inte förutsätter att alla behärskar grammatisk terminologi på någorlunda avancerad nivå.

Det här är mer kuriosa än någonting som faktiskt skulle göra någon verklig nytta om det existerade, men jag kan nästan lova att alla som under sin gymnasietid befunnit sig i situationen att leda en studiecirkel i gotiska för andra gymnasister varav de flesta aldrig hört talas om preteritum eller dualis och för vilka den vänstra figuren som visar vokalljudens relationer till kardinalvokalerna enligt Moulton skulle ha varit enklare att förstå om det varit fornegyptiska hieroglyfer delar min önskan.

LingNews

lingnews.net ger mig försök till Slashdot för lingvister-vibbar. Via Language Hat.

Att sätta färg på en bokhylla

Det finns olika sätt att ta en paus och koppla av lite en dag. Vissa bakar, vissa sätter sig att se på gamla repriser på tv och andra bestämmer sig för att det skulle vara en god idé att sortera en bokhylla eller två efter böckernas omslagsfärg. Väljer du det sistnämnda alternativet finns risken att du är en idiot.

Lars Magnar Enoksens Runor ligger ovanpå Margaret Weis och Tracy Hickmans Höstmörkrets drakar som ligger ovanpå Christoph Heins Drachenblut som ligger ovanpå Tove Janssons Det osynliga barnet. Deras ryggar är gröna.

Jag har nu hundratals av mina böcker sorterade efter färg. Det började med några av fantastikböckerna, drog med sig de flesta av språkböckerna som råkade stå i närheten och svepte sedan över ytterligare några som hamnade för nära de högar med böcker i olika färger som samldes i rummet. Alla är inte med: några som stod för långt bort undkom och böcker som inhandlats antikvariskt eller av personer jag inte känner står fortfarande för sig själva i mitt apartheidsystem. I början var det ett försiktigt försök att låta nyanserna gå någorlunda in i varandra; att det bruna som försiktigt skall gå över i rött som går över i lila som går över i blått. Mot slutet är det bara en hylla grönt och en hylla nyanser som går åt gult som mest är staplade på samma hylla.

J.M Coetzees Pojkår står bredvid Tore Janssons Latin som står bredvid Philip K. Dick-samlingsvolymen Five Great Novels. Deras ryggar är svarta.

Svart som går till grått som går till brunt som går till rött som går till lila som går till blått som går till grönt som går till gult. Vita omslag på några hyllor i det som var språkbokhyllan bredvid.

En person med ett hälsosamt förhållande till sina böcker vet var böckerna står och kan peka ut Simson Garfinkels Database Nation tre decimeter från den yttre kanten på den översta vänstra hyllan i dubbelbokhyllan eller Aase Bergs Mörk materia en decimeter längre ut på motsvarande högra sida utan att vända sig om även om de bara har stått där i några timmar. En person med ett hälsosamt förhållande till sina böcker kommer efter två, tre dagar ändå att veta var varje bok står och kommer inte alls att behöva leta i tjugo minuter nästa gång han skall bläddra i fem böcker som har ett sammanhang och därför brukade stå tillsammans. Intalar jag mig.

Torbjörn Nilsson och Patrik Svenssons Gotiska står bredvid Ross Andersons Security Engineering som står bredvid Kalevala som står bredvid Cecilia Wennerströms Lyktbärarnas återkomst som står bredvid Guiseppe Ungarettis Vita d'un uomo som står bredvid Jonas Hassan Khemiris Ett öga rött som står bredvid Christa Wolfs Kein Ort. Nirgends som står bredvid Zoë Jennys Das Blütenstaubzimmer som står bredvid Catharina Grünbaums Språkbladet som står bredvid Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen som står bredvid Prismas engelska ordbok som står bakom Wolfgang Lindows Plattdeutsch-hochdeutsches Wörterbuch. Deras ryggar är röda.

Självklart kommer jag att sluta plocka fram tjugo böcker om dagen som staplas runt mig för att det är någonting jag vill kolla upp eller kika på, eftersom det skulle skapa hål i symmetrin. Självklart kommer jag att klara av det. Jag kommer ju sannolikt att flytta härifrån om sisådär åtta månader ändå och behöver bara hålla ut tills dess.

Det ser faktiskt riktigt snyggt ut. Är man svag för boken som fysiskt objekt är en färgkodad bokhylla klart dregelvärd. Men håll tummarna för att jag inte får lust att kika på Sven Janssons De stavlösa runornas tydning de närmaste åtta månaderna. Jag kommer nämligen aldrig att hitta den.

Aldrig.

Kortfattat: Mattias Fyhr & Subcomandante Marcos

Mattias Fyhrs De mörka labyrinterna: gotiken i litteratur, film, musik och rollspel är en bra och läsvärd bok om begreppet gotik och andra som är relaterade till det och problemen och diskussionen kring dem, om den gotiskinfluerade kulturen i allmänhet och den gotiska litteraturen i synnerhet och som på ett snyggt sätt för begreppet från tidigare engelska romaner till senare svenska författarskap som Mare Kandre och Inger Edelfeldt – men när Morgoth kursiveras i ett citat från Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen mitt i andra Tolkienreferenser blir det rätt krystat.

Den recensent som i Dagens Nyheter eller vilken tidning det nu än var skrev att Osaliga döda huvudsakligen lever på medelklassens fascination inför fenomenet Subcomandante Marcos har helt rätt, för så fantastiskt mycket annat att leva på har boken inte. Jag orkar inte läsa ut den. Påbörja den inte ens.

Agneta Rehal-Johansson & Mumintrollens förment lyckliga värld

Via Fanspan upptäcker jag att vad som låter som en högintressant doktorsavhandling i litteraturvetenskap skall läggas fram om en vecka: Agneta Rehal-Johanssons om Mumintrollens förment lyckliga värld. Tove Janssons barnböcker får en allt mörkare ton och mot Pappan och havet och Sent i november, som har ganska lite gemensamt med tidigare verk som Trollkarlens hatt, har de som jag ser det egentligen inte mycket i den kategorin att göra. Det är den utvecklingen, som Agneta Rehal-Johansson skriver om, som ger Muminböckerna det djup som gör dem till en av den svenskspråkiga litteraturens höjdpunkter.

Ordbokspoesi

Growl, n.

The murmur of a cross dog.


Webster's Daily serverar en daglig dos ordbokspoesi.


Blink, n.

Blink of ice, is the dazzling whiteness about the horizon, occasioned by the reflection of light from fields of ice at sea.


Med [f]ound poetry from the first edition of Noah Webster's American Dictionary of the English Language (1828). A new definition every day förklarar bloggen sitt syfte.


Voice, n.
[L. vox; voco. The sense of the verb is to throw, to drive out sound; and voice is that which is driven out.]

Sound or audible noise uttered by the mouth, either of human beings or of other animals. We say, the voice of a man is loud or clear; the voice of a woman is soft or musical; the voice of a dog is loud or harsh; the voice of a bird is sweet or melodious. The voice of human beings is articulate; that of beasts, inarticulate. The voices of men are different, and when uttered together, are often dissonant.


Gå dit och njut.

Sådant Johan skulle vilja fanns, del II

En antologi svenska texter om fantasygenren, med bibliotekarier, svensk- och engelsklärare i högstadiet och gymnasiet som huvudsaklig målgrupp. En introduktion till genrens historia, utveckling och teman, en översikt över svenska författare, utländska författare som finns på svenska och betydande sådana som inte finns översatta, vägledning för att ta sig runt genrens alla litterära dalar för att visa på den kvalitet som faktiskt finns och någonting som kan peka på den kraft genrelitteraturen har när det gäller att få ungdomar att börja läsa på någonting annat än sitt modersmål.

Om jag hade fått en tia för varje gång jag önskat att en sådan här bok fanns hade jag snart haft råd att ta saken i egna händer.

Sådant Johan skulle vilja fanns, del I

En antologi svenska texter om tysk nutidslitteratur. Någonting som skulle ge svenska läsare åtminstone en chans att se vad de missar. Inte nödvändigtvis så mycket akademiskt analyserande som underhållande entusiasmerande för att skapa en nyfikenhet på vad som egentligen kan finnas där på andra sidan språkgränsen.

Fast kan man inte ens få förlagen att översätta tysk litteratur lär man knappast heller kunna övertala dem att trycka texter om den tyska litteratur de inte översätter.

Redaktörens roll & synen på författaren

På Imagicon för någon månad sedan satt jag i en paneldiskussion om redaktörens roll tillsammans med Ben Roimola (Enhörningen), Rickard Berghorn (Minotauren) och Karin Lundwall (SF-Forum och närvaro i sin fars Jules Verne-Magasinet). Bakgrunden till panelen var min och Martin Rundkvists diskution på Salto sobrius och Månskensdans i våras. Den under större delen av kongressen upptagne Martin fick dock lämna återbud till vilket ledde till betydligt mindre meningsskiljaktigheter än vad som annars varit fallet när de fyra paneldeltagarna – som alla antingen är redaktörer eller någon gång skött uppgifter åt det hållet – mest satt och instämda med varandra i vikten av duktiga redaktörer. Likväl en trevlig paneldiskussion, mycket tack vare Karin Lundwalls utmärkta moderering som såg till att även panelens mer tystlåtna deltagare hela tiden var lika närvarande.

Bortsett från redaktörens roll som utsorterare och kvalitetsmärke (som huvudsakligen är vad som diskuteras i tidigare länkade inlägg) och som samlare av olika material som ändå får en prägel sett till vad som väljs ut, må det så vara ett förlags böcker eller texterna i en tidskrift, skärs det mer eller mindre i texterna. En av de saker som togs upp var problemet med författare som ser sina texter som de mest värdefulla som någonsin sett dagens ljus och där varje litet skiljetecken är heligt[1]. Personligen är jag en snabbskrivande och ofta ganska slarvig skribent som i allmänhet tycker att det är en säkerhet och en viktig tillgång att ha en kompetent redaktör som skall gå igenom vad jag har skrivit innan det går i tryck, men synen på redaktören (även när vi talar om kompetenta sådana; en dålig som lägger sig i för mycket kan naturligtvis ha katastrofal påverkan på texten) som någon som mest är ivägen är å andra sidan förmodligen inte mest utbredd bland författare – där den dock klart förekommer – utan bland läsare. Egentligen handlar det inte så mycket om synen på redaktören som på synen på författaren som någon med konstakt med inspirationen, som en person med en välgrundad tanke bakom varje liten bokstav. Titeln författare blir till någonting upphöjt och mer eftersträvansvärt än det förmodligen borde vara[2].

Det leder naturligtvis till att folk vill uppnå det. Inte bara skriva utan att ha skrivit, att se sina verk på papper (då det i allmänhet verkar ses som finare, om man så själv skall betala tryck av sin roman och går med klar förlust, än att en kompetent redaktör väljer ut det för en stor läsarskara på nätet) och inte bara att nå läsare utan att nå statusen att kunna kalla sig författare, vilket leder till en närmast desperat önskan att publiceras och en snedvridning i mångas syn på symbiosen mellan förläggare, redaktörer och författare. En text är en text är en text. Var den än dyker upp: det som är beundransvärt är förmågan att hantera skrift och använda den till att skapa synnerligen läsvärda texter. Många ser det som önskvärt att dessa passerar en vettig redaktör, någon man som läsare har förtroende för, för kvalitetssäkring av olika slag – men det är inte det i sig som är poängen. Det finns utmärkta författare som mest bara hittas lite här och där på nätet. Det finns usla författare som i bokform. Det är olyckligt när texten som sådan för alla dessa hoppfulla hamnar i skuggan av den hägrande publiceringen.

[1] Jag, som inte tycker om telefoner och känner en stark motvilja inför att ringa folk, blev en gång tvungen att ringa upp en tidskriftsredaktör för att han absolut ville diskutera någonting i min text. Det visade sig att han ogillade två versaler, vilket tydligt krävde att man förberedde sig på en ordentlig diskussion. Suck.

[2] Vilket å andra sidan även betyder att den kan ge glädje, och glädje är en bra och trevlig sak.

Nattens länktips

Latinbloggen har återigen skrivit om situationen för humaniora i allmänhet och klassiska språk i synnerhet vid svenska högre lärosäten.

Johan Anglemark återgav på forumet för fandom.se ett något gripande författaröde.

Det här är nattens musiktips.

Sandman & Death

Jag har aldrig varit någon serieläsare och kan löjligt lite om serier. När ett antal Vertigoserier bjuder på smakprov i form av inledningen till diverse serier är majoriteten av dem fullständigt okända för mig. Ett undantag är Neil Gaimans Sandman, som är lika bra som den är rent löjligt prisbelönt. Tyvärr utan att serien där lyckas visa det; den tar slut ungefär någon gång precis innan Gaiman verkligen hittat tonen och gjort Sandman till vad den blivit – innan seriens huvudperson ens givit sig ut på sin jakt för att bli vad han en gång var och ännu längre han blivit det och kan bjuda på stickspår som "Men of Good Fortune".

Relaterat smakprov är för övrigt spinoff-serien Death.

J.D. Salinger: Syskonen Glass

"A Perfect Day for Bananafish": Muriel Glass diskuterar telefonledes sin make Seymour med sin mor. Seymour sitter vid stranden och berättar för en mycket ung bekant om de varelser som nämns i novellens titel. Slutligen går han upp till sitt rum, där han begår självmord. Detta är navet kring vilket J.D. Salingers berättelser om de sju syskonen Glass kretsar. Seymours frånvaro är ständigt närvarande. Hans yngre syskon kan aldrig riktigt lämna den skugga han fortsätter att kasta över dem.

Ändå: det är inga mörka berättelser. Den fiktive Seymour Glass i kombination med Salingers prosa omöjliggör det: någonting som innehåller en personteckning av Seymour kan helt enkelt inte vara dystert. Liksom, eller kanske i än högre grad än, de övriga syskonen plågas han av den löjligt överdrivna mognad och intelligens – allra tydligast framträdande i Hapworth 16, 1924 som helt utgörs av det kortromanlånga brev den sjuårige Seymour skriver till sina föräldrar och yngre syskon – som Salinger tillskrivit stackarna. Likväl vet jag inte när en bok fick mig att skratta så mycket som Seymour: An Introduction, Buddy Glass porträtt av hans två år äldre bror; ett skratt inte så mycket framkallat av humor som av textens värme.

Värmen finns där även när Seymours frånvaro är av ett mer direkt slag, som i Raise High the Roof Beam, Carpenters, men inte lika mycket. Vi är vid hans bröllop där han själv inte dyker upp och utan Seymour hamnar mer fokus på Buddy, men Buddy är berättaren som med ett klart påtagligt jag ändå inte kan framträda lika tydligt som den han berättar om, och de som för stunden råkar omge honom blir trots läsvärdhet och trots att de filtreras genom samma ögon helt enkelt inte lika intressanta.

I berättelserna Franny och Zooey är Seymour huvudsakligen närvarande i form av det arv han (och Buddy) lämnat i form av den uppfostrans hans yngsta syskon fått: Franny bryter ihop och Zooey skyller det på de äldsta bröderna Glass och det sätt på vilket de har förstört dem. Men Salinger kan också skriva om familjen Glass utan att Seymour har en central roll och gör det på ett alldeles förträffligt sätt i "Down at the Dinghy", en mycket fint berättad novell om Boo Boo (Beatrice) och hennes son Lionel – Seymours frånvarande närvaro markeras här bara av en av hans ägodelar. "Down at the Dinghy" är på sitt sätt kanske ändå näst Seymour: An Introduction den varmaste av Salingers berättelser.

J.D. Salinger är huvudsakligen läst på grund av romanen The Catcher in the Rye, som brukar nämnas som en av de bästa skildringarna av tonårsångest och -utanförskap (vilket av och till leder till kommentarer om att det är svårt att förstå hur vuxna människor kan läsa och uppskatta Salingers verk). Själv tycker jag inte att det är det som är dess främsta styrka: The Catcher in the Rye är för mig ett exempel på ett fantastiskt användande av förstapersonsperspektivet för att komma nära och levandegöra en fiktiv person. Resten är symptom, inte orsak. Det är möjligt att The Catcher in the Rye är det bästa han har skrivit. Oavsett så tycker jag mycket bättre om att läsa om syskonen Glass än om Holden Caulfield.

Berättelser om syskonen Glass hittas i:

Nine Stories eller For Esmé with Love and Squalor, and Other Stories
  "A Perfect Day for Bananafish"
  "Uncle Wiggily in Connecticut"
  "Down at the Dinghy"

Franny and Zooey
 "Franny"
 Zooey

Raise High the Roof Beam, Carpenters and Seymour: An Introduction
 Raise High the Roof Beam, Carpenters
 Seymour: An Introduction

Hapworth 16, 1924

Lisa

Det doftade familjeidyll. Färsk, nykokt potatis sedesamt klädd i den grönaste dill. I ett av köksfönstren surrade en fluga ilsket och kämpade för att ta sig rakt genom dubbelglaset.
  "Här, Lisa, ta den skivan längst mot dig, den ja, den är din."
  Flickan lade upp en ordentlig tilltagen bit lax på tallriken, försökte få den så långt ut på kanten att den nästan landade på bordet, men ena sidan hamnade ändå i såsen. I bakgrunden spelade radion folkmusik på låg volym. Ingen lyssnade.
  "Tack, mamma", sade hon.
  "Varsågod", svarade Tove och vände sig om. "Säg, tror du att det skulle vara någon idé att åka till parken idag? Nu när de flesta inte har semester längre, menar jag. Lisa har ju sett fram emot det hela sommaren ... visst har du det, vännen?"
  Lisa nickade, munnen full av såsmosad potatis.
  "Eh, va?" sade Micke, plötsligt avbruten i att koncentrerat skära upp sina potatisar i jämna delar, "jo, det skulle väl kunna fungera, antar jag. Det lär ju fortfarande vara alldeles för många där, men det allra värsta borde vara över. Och så skall man väl se dem nu någon gång snart medan det fortfarande är sommar om man skall göra det alls."
  "Det är klart att vi skall dit!" utbrast kvinnan. "Det är för Lisas skull vi åker, inte för din!"
  "Jag vet, jag vet. Jag uttryckte mig bara klumpigt, okej?"
  Rostfritt stål skrapade och slog mot porslin när besticken mötte tallrikarna. Skar, lassade upp, förde till munnen. Skar igen.
  "Men varför äter du inte laxen, Lisa?" frågade Tove. "Är det något fel på den? Det är väl inga ben i?"
  "Jag blir illamående av lax. Det vet du", sade flickan och såg ned i bordet.
  "Vår Lisa älskade lax", sade Tove. "Älskade lax."
  Micke tittade ut genom fönstret. Mot plommonträdet i solskenet utanför och getingarna som flög runt det. I det andra fönstret försökte flugan envist nå friheten. Duns. Duns. Duns.

I ett hörn slokade en ensam krukväxt som uppgivet ett efter ett släppte sina blad mot parkettgolvet. På vardagsrumsmattan låg ett dussin gamla skivor utspridda. Lisa navigerade försiktigt mellan dem, noga med att inte trampa på någonting. Fåtöljen bakom soffbordet fångade girigt de små dammkornen som flög omkring i rummet.
  "När skall vi åka och se vattendjuren, mamma?" frågade hon. "Du har lovat att vi skall åka och se dem."
  "Inte idag, älskling. Jag orkar inte idag, och pappa har annat att göra."
  "Men igår sade du ju att vi skulle och vi åkte inte igår!" sade Lisa. "Och inte idag heller. Vi kommer aldrig att åka!"
  "Jag sade, inte idag. Har jag sagt det så har jag sagt det och då kan du lika gärna sluta gnälla."
  Tove vände uppmärksamheten mot korsordet igen. Cirkeltal, två bokstäver? Upprepning, fyra bokstäver? Hon drog lätta streck med bläckpennan över den pastellfärgade båten på uppslagets andra sida. Lisa lade handen på plyscharmstödet.
  "Men mamma – det här har ingenting med vattendjuren att göra, ingenting med att åka någonstans alls", sade hon snabbt, "mina byxor passar inte. Det är därför jag har lagt undan dem längst ned i garderoben. Du lade fram dem åt mig idag igen."
  "Dina favoritbyxor? Har du vuxit ur dem? Vi kanske kan se om vi kan hitta ett par likadana i en större storlek?"
  "Nej ... jag har inte vuxit ur dem. Jag har aldrig vuxit in dem. De är för stora i midjan. Titta", sade hon, och drog ut byxorna från magen.
  "Dumheter", sade Tove skarpt. "Jag kommer ihåg när vi köpte dem. De passade alldeles utmärkt. Gå härifrån och låt mig tänka ifred nu."

Solskenet glittrade i vattendropparna som stänkt upp i Lisas hår. Värmen tryckte mot parkeringens asfalt och lindade sig kvavt runt dem och in i dem för varje andetag de tog.
  "Och den lilla delfinen vinkade åt mig! Den vinkade åt mig, åt just mig, jag lovar! Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle vinka tillbaka eller ... skulle jag det? Borde jag ha vinkat tillbaka?"
  "Jag tror inte delfinen är så brydd", sade Micke, och fick Toves armbåge i sidan.
  "Jag är tror säkert att delfinen såg på dig att du hejade tillbaka, vännen", sade hon. "Delfiner är smarta. De ser sådant. Särskilt om de tittar på människor varje dag. Hoppa in i bilen nu och glöm inte att spänna fast dig den här gången."
  Vinddraget slog mot de halvt nedhissade fönstren. Bortom staketet och ängarna blänkte havet. Till och med det såg ut att svettas i värmen.
  "Vad säger ni, skall vi ta och bada?" frågade Tove. "Jag vet ett ställe här bara några kilometer bort där man kan hoppa i direkt från klipporna utan att alls riskera att slå i botten. Badkläderna ligger fortfarande i bagaget. Jag tror till och med att de satte dit en trampolin som du skulle kunna hoppa från för inte så länge sedan, Lisa."
  "Men mamma ... jag kan inte simma", sade Lisa. "Jag skulle drunkna om jag hoppade i så."
  "Spela inte dum nu. Jag vet att du kan simma. Om du inte vill bada, säg det istället och ljug inte för mig.
  "Jag vill jättegärna bada", sade Lisa tyst, "men jag kan inte allt som hon kunde."
  Micke kramade ratten och stirrade rakt fram. På deras ena sida åkte enstaka mötande bilar förbi. En röd toyota. Två vita skodor efter varandra. En mindre lastbil med polsk registreringsskylt. På andra sidan tuggade kossorna lugnt i sig gräset utan att bry sig om förbipasserande resande, tills de ersattes av vajande rapsfält som övergick i en ny hage och sedan i ett litet skogsparti. Lisa blundade.
  "Förlåt", sade Tove till slut. "Jag menade inte att skälla på dig. Det var dumt gjort av mig. Vi åker hem nu och så lagar jag någonting gott åt dig, okej? Lax, kanske. En bättre lax än den vi köpte förra gången."
  "Jag ..." började Lisa, hejdade sig och tog ett nytt andetag. "Lax blir jättebra."
  Tove log mot henne i backspegeln.

"Sover hon?" frågade Micke.
  "Jag vet inte, jag var precis på väg upp för att kolla."
  Tove tog ett par steg mot trappan, men Micke tog tag i hennes arm.
  "Det här håller inte, vet du", sade han. "Du kan inte fortsätta så här. Du måste ju fatta att hon inte är Lisa. Inte på riktigt, även om hon ser precis likadan ut. Att hon har samma gener gör henne inte till Lisa."
  "Inte du också!" sade hon ilsket. "Som om det inte räckte med att hon kastar det i ansiktet på mig hela tiden. Förstår du hur ont det gör varje jävla gång hon gör det? Och du ... du gör inte direkt särskilt mycket för att hjälpa till. Du pratar knappt med henne."
  "Men vi kan ju inte leva så här!"sade han, högre än han egentligen hade tänkt.
  "Vi tog det här beslutet tillsammans. Du tyckte att det var en bra idé då, trots priset. Är det inte väl sent att ångra sig nu? Vad skulle vi göra med henne?"
  "Jag kunde väl inte ana att du skulle bli så här. Du är galen, fattar du inte det? Du borde in på psyket. Kanske borde du ha varit där ända sedan olyckan."
  "Så nu är jag psykiskt sjuk också, bara för att jag inte vill förlora min dotter? Tack för den! Det är klart att det känns konstigt för henne när du helst vill låtsas att hon inte finns!"
  Tove slet sig loss och stormade upp för trappan. Den knakade under henne. Utanför flickrummet låg en gräsfläckad tröja under en tunn bok. Inifrån hördes dämpade snyftningar. Hon öppnade dörren och tände ljuset.
  "Gråt inte", sade hon. "Vår Lisa grät sig aldrig till sömns."



Novell skriven sommaren 2006. Andraplats i Fantastiska E-novelltävlingen 2006, efter en novell av den förträfflige Gabriel Nilsson.

Ett halvt ark papper & Att döda ett barn

August Strindbergs "Ett halv ark papper".
Stig Dagermans "Att döda ett barn".

Två av de bästa noveller som skrivits på svenska.

Morgonens musiktips är Guano Apes – Lords of the Boards.

Dualism i fantastiken: yttre och inre ondska

En ständigt återkommande kamp i det mänskliga berättandet är den mot en själv: vanligtvis för de moraliskt rätta valen och mot de destruktiva delarna av den mänskliga personligheten. Vad som är det moraliskt rätta kan naturligtvis variera: Gamla testamentet innehåller en portion berättelser om mänsklig frestelse, men slutsatsen om vad man borde komma fram till kan ibland skilja sig en smula från den jag skulle dra.

Den moraliska kampen tar sig ofta uttryck i en inre dualism: en människas "goda" egenskaper ställs mot hennes "onda", antingen för att göra det abstrakta mer konkret eller för att man har en världsbild där gott och ont som absoluta begrepp är ett mycket verkligt faktum. Bäst på att konkretisera det redan konkretiserade är den fantastiska litteraturen, som gärna tar yttre symboler till sin hjälp. Sméagol för en inre kamp mot Gollum, där den senare uppstått med hjälp av ringens inflytande i en fiktiv värld där ondska och godhet är tillräckligt fasta begrepp för att man skall kunna bygga sig murar med hjälp av dem.

Good and ill have not changed since yesteryear; nor are they one thing among Elves and Dwarves and another among Men. It is a man's part to discern them, as much in the Golden Wood as in his own house.
  (The Two Towers, Aragorn till Éomer)

Mycket fantasylitteratur överlag gärna tar till grepp som ren yttre ondska för att fördärva det goda, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att få kulturformer torde lägga sådan vikt vid en definierad och påtagligt existerande form av begreppen. Hos Stephen Donaldson böcker om Thomas Covenant, som visserligen för en ständigt inre kamp mot sig själv, finns inte ens något motstånd i motsvarande situation: när jättarna inser att tre unga ur deras skara fördärvats med hjälp av Illjordsstenen sätter de sig, nästan utan undantag, i förtvivlan ned och låter sig dödas.

I det verk som blivit ikonen för idén om människan som en varelse med en god och en ond personlighet, Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, finns Henry Jekylls sämre sida redan inom honom men behöver ändå hjälp av yttre omständigheter för att plocka fram Hyde. Hans experiment är ett misslyckande: Hyde personifierar hans onda sida utan att han lyckas rena Jekyll. Även i Star Wars är det en yttre kraft som plockar fram den mörka sidan hos Anakin Skywalker och förvandlar honom till Darth Vader, men som lockar honom till sig och håller honom fast med hjälp av känslor som redan finns inom honom: rädsla, vrede, hat.

I animen Elfen Lied är det fantastiska elementet någonting som finns inom personerna: generna som säger åt dem att ta död på sin omgivning kämpar mot medmänskligheten. Det yttre inflytandet blir istället det vanliga: hur deras omgivning förkastar och misshandlar dem vägs mot den värme de visas.

Att läsa Månskensdans

Det finns smidigare sätt att läsa Månskensdans och bloggar i allmänhet än att klicka eller söka sig fram till sidan varje gång man funderar på om det kanske har dykt upp någonting nytt. Ett enkelt sådant är att prenumerera på den med hjälp av FeedBlitz: fyll i e-postadressen uppe i vänstra hörnet, tryck "prenumerera" och nya inlägg skall skickas direkt hem till dig.

Det absolut smidigaste torde vara att använda sig av en RSS-läsare, vilket inte alls är särskilt svårt. Jag använder mig av Vienna (för mac) som jag tycker är det bästa jag har stött på för att läsa flöden. Ett RSS-flöde består antingen av hela inlägg (vilket är fallet här) eller ett påpekande om att någonting har uppdaterats. Man kan följa bloggar, nyheter, nätserier och så vidare och för den som brukar klicka sig runt för att se om saker har uppdaterats kan det, förutsätt att sidorna man besöker använder sig av tekniken, spara en hel del tid och ansträngning. Den som har ett Google-konto (har man inte och vill ha är det bara att slänga iväg ett mail till mig; du hittar adressen ovan) kan man använda sig av Google Reader med hjälp av den här detaljerade beskrivningen. Snarfer är ett exempel på en RSS-läsare för Windows och Bloglines ytterligare en webbaserad läsare för den som vill ha någonting oavsett plattform, var man än befinner sig eller bara inte på hårddisken. Eller så kan man söka efter fler. Alternativ finns.

Månskensdans RSS-flöde hittar du också det uppe till vänster. Eller här. Jag rekommenderar alla som försöker hålla ordning på många olika bloggar – för nästan alla sådana har flöden – eller andra ofta uppdaterade saker med RSS-flöden att använda dem. Det är väldigt smidigt utan att vara särskilt svårt.

Fast visst kan man tycka att det är för påträngande: att man vill ha saker lästa i sin egen takt utan att de kommer och knackar en på axeln så snart de är klara. I så fall fungerar naturligtvis en vanlig länk eller ett bokmärke alldeles utmärkt.

Böcker & färg

Det spelar ingen roll hur dålig idén än är. Jag har ändå blivit löjligt sugen på att sortera om i mina bokhyllor enbart efter omslagsfärg. Lite spänning i vardagen, ni vet.

Tur att jag varken har tid eller ork.

Svensk lantbrukar-science fiction

Svensk science fiction brukar med goda skäl beskyllas för att vara rätt död. Visst dyker det upp någon framtidsvision då och då, men allt som oftast utan att sf-stämpeln är närvarande: science fiction är fortfarande för mycket laserpistoler och bläckfiskar i yttre rymden snarare än seriösa och litterära framtidsvisioner i det allmänna medvetandet. Science fiction nämns inte den här gången heller, fast med teman som

Framtidens bonde – vem är det?
En dag på bondgården år 2037
Klonade superkor eller fäbodidyll?
Livet på landet år 2017
Vid en landsväg år 2030
Hem till gården om 25 år

är det nog svårt att kalla det för någonting annat.

Via En annan sida hittar jag nyheten att Lantbrukarnas Riksförbund ordnar en novelltävling på temat "framtidens bonde". Vilket alltså lär leda till att vi får se en antologi med svensk bonde-science fiction om ett år eller så.

Darin-fan fiction i Dagens Nyheter

Fredrik Strage skriver i Dagens Nyheter om en ny litterär strömning: Darin-fan fiction. Ofta romantiska berättelser som postas på darin.nu. Jag vet inte om jag egentligen tycker att det är en särskilt bra term: fan fiction är åtminstone för mig när en läsare tar en författares värld och personer och själv börjar skriva om dem. Här handlar det absolut om någonting som kan kallas fankultur, men inte alls på samma sätt. Oavsett skrämmer det mig en smula.

”När jag får min lön, tänker min fru köpa en ny hatt.”

Aporpå humaniora och utbildning så hittade jag via Bokinkastet en granskning av övningsmaterialen i Franska A och Tyska A ur ett genusperspektiv.

Humaniora i allmänhet & klassiska språk i synnerhet

Att syssla med humaniora är inte nödvändigtvis en lönsam eller för allmänheten produktiv sak vilket gör att såväl utövare som institutioner lätt drabbas av det där med snäva ekonomiska begränsningar. Non scholae sed viae discimus, typ. Via Latinbloggen kommer jag till ett gäng artiklar i Sydsvenska nätupplaga som behandlar humanisternas och de klassiska språkens ställning vid Lunds universitet där humanisterna har fått nog av att behandlas som en tredje klassens utbildning med så låga anslag att vettig undervisning inte går att bedriva. Skall humanioraundervisning vara en utbildning värd namnet eller någonstans där man stoppar undan folk ett par år så att det ser bra ut i statistiken? Som den ser ut idag lär undervisningen i humanistiska ämnen vid många svenska lärosäten av en rad olika faktorer vara ett slöseri med tid snarare än någonting annat om studenterna inte tar saken i egna händer och själva ser till att ge sig en vettig kunskapsnivå. Vilket även fler lär anse, eftersom utbildningen i klassiska språk vid Lunds universitet lever farligt. Anders Piltz har skrivit en krönika om saken som kan vara värd att läsa.

fandom.se

fandom.se har blivit en sida som faktiskt är användbar och värd ett besök (förutsatt att man har intresse av kommunikation gällande science fiction och fantasy, då). Det är en bra och berömvärd sak.

Schakt: Kosmiskt kaos

Apropå noveller så har den tredje delen i den trevliga lilla hobbyantologiserien Schakt dykt upp nu.

Novellfesten

Kulturhuset i Stockholm drar imorgon lördag igång ett evanemang de kallar för Novellfesten, som årligen skall sätta fokus på novellen; den börjar med att behandla den svenska novellkonsten. Läs mer på hemsidan.

I Send You this Cadmium Red

Texten nedan hindrar mig dock inte att vara rätt nyfiken på ovan nämnda titel – en samling brev mellan John Berger och John Christie som huvudsakligen behandlar färgens betydelse. Utgiven med deras samtyckte och hjälp.

Brevet som litterär genre

För ett rätt bra tag sedan, i vad som förmodligen antingen var Dagens Nyheters eller Svenska Dagbladets kultursidor, läste jag en klagan över att breven var en förbisedd litterär genre och att det skulle bero på att det var en av få där kvinnorna historiskt sett dominerade. Personligen faller jag mer än gärna in i mallen för vad skribenten klagar på, för jag har svårt att se brev som en litterär genre över huvud taget. Visst har jag några brevsamlingar liggande här i rummet. Jag har till och med skrivit om en av dem här på Månskensdans – men det är för mig alltid ett förklarande komplement till någonting annat (huvudsakligen författarskap) och aldrig någonting som i sig självt står i centrum. Brev må vara hur litterära och vackert skrivna som helst men det handlar fortfarande om privat konversation – må så vara att personerna vanligtvis är döda när deras korrenspondens ges ut, men jag tycker alltid det finns ett motstånd mot att ta del av någonting som egentligen aldrig var tänkt att bli mer offentligt än ett samtal ansikte mot ansikte. Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv [...] eller korrespondens argumenterar den tolfte artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och även om poängen naturligtvis inte är att hävda att det skulle ett hemskt brott att ge ut någons brev så poängterar det vikten många lägger vid att den personliga sfären inte skall brytas. Mina brev, till exempel, anser jag allt som oftast berör mig, den jag skriver till och ingen annan. Alls.

Kafka på svenska

Bakhåll håller på att ge ut Kafkas samlade texter i nyöversättning.

Brods redigeringsarbete har emellertid skarpt kritiserats. Man har påpekat att han gav ut avsnitt som Kafka strukit om han fann det motiverat av sin egen uppfattning om berättelsens logik, att han uteslöt avsnitt som han bedömde som onödiga upprepningar, gjorde ingrepp i Kafkas interpunktion och styckeindelning, satte ihop olika versioner av samma berättelse till en egen version, hittade på nya titlar på Kafkas berättelser och avstod från att ange vissa av Kafkas osv. Utan att ta ställning till det rättvisa i alla anklagelser mot Brod kan man konstatera att läget ur källkritisk synvinkel inte varit idealiskt. En undersökning som i början av femtiotalet utfördes av den australiensiske germanisten Eric L Marson gav det förbluffande resultatet att Brods andra upplaga av Processen innehåller inte mindre än 1778 avvikelser från den första upplagan.

[---]

Redaktörerna [...] har först ordnat det väldiga materialet efter yttre kännetecken, varje manuskript har fått ett signum som anger var det förvaras, vilken sorts manuskript det rör sig om (anteckningsbok, konvolut eller maskinutskrift) samt storleken på bladen. Kafkas texter återges sedan exakt i den ordning som de står i respektive manuskript. Den ordningen överensstämmer emellertid inte alltid med texternas tillkomstordning. Detta medför att man i den textkritiska utgåvan av Kafkas dagbok får läsa slutet av första kapitlet i romanen Den försvunne innan man läst början! Början skrev Kafka nämligen i det sjätte häftet och fortsättningen i det andra häftet!

[---]

Bakhålls utgåva [...] följer den textkritiska utgåvans uppdelning av materialet i texter publicerade under författarens levnad och texter som hör till kvarlåtenskapen. Det är angeläget att berättelser som Kafka under sin levnad medverkade till att publicera inte lyfts ur sitt sammanhang och presenteras tillsammans med postumt utgivet material. Kafka var nämligen inte principiellt avvisande till att hans verk skulle publiceras. [...] Bakhålls utgåva följer också den textkritiska utgåvans uppdelning av kvarlåtenskapen i romaner, dagböcker, brev och övriga litterära texter. Men för att undvika sådana egendomligheter som att man i Kafkas dagbok får läsa slutet av första kapitlet i romanen Den försvunne innan man läst början, presenteras materialet i brev, dagböcker och övrig kvarlåtenskap i tillkomstordning [...] Uppdelningen i dagböcker och övriga litterära texter kan ifrågasättas, eftersom dagböckerna innehåller litterära texter och den litterära kvarlåtenskapen innehåller dagboksanteckningar.

[---]

Varje volym i Bakhålls utgåva har försetts med ett förord som behandlar omständigheterna kring de aktuella texternas tillkomst och utgivning.

A cenar teco m'invitasti

Igår kväll var jag äntligen och såg Don Giovanni spelas på Göteborgsoperan. Middagsscenen med Don Pedro och Don Giovanni är förmodligen något av det mäktigaste som kan spelas på en operascen. Upplev den om tillfälle ges. Efter att tidigare ha konstaterat att operapublik (vilket även gäller till exempel symfonipublik, för den delen) har ritualer som skulle kunna bräcka vissa religioner kändes det för övrigt lite småbittert att bli så irriterad på folk som fick för sig att man skulle applådera efter en aria mitt i en akt. Gör inte det, gott folk. Låt bli att störa och vänta: vill man hemskt gärna applådera finns det gott om möjlighet att lagom ritualbaserat göra det senare.

Runt nästa månadsskifte kommer Laibach till Sverige. Malmö, Stockholm och Göteborg skall besökas. Fundera på om banbrytande, experimentell slovensk industri inte är värd även ditt besök.

Dagens musiktips är annars Dead Can Dance – Cantara.

Bränt barn

Den enskilda författare som haft störst inflytande på hur jag ser på litteratur är Stig Dagerman. Att sätta fingret på vad han gjorde är enkelt: det var han som fick mig att inse novellens möjligheter. Förstå hur fantastiskt bra det är möjligt att skriva också i kortform. Det hade säkerligen skett förr eller senare ändå, nu var det Dagerman som blev personen att göra det.

Han är dock inte bara en duktig novellförfattare; även hans dagsverser och framför allt hans romaner är synnerligen läsvärda. Nyligen fick jag för mig att bläddra igenom Bränt barn igen: en nätt liten bok som inte stjäl särskilt mycket tid. Det är en maka som skall begravas klockan två och klockan halv tolv står maken i köket framför den spräckte spegeln över vasken lyder den inledande meningen som ganska mycket sätter tonen för hela romanen: liksom Dagermans författarskap i stort är det ett svart verk. Personer som inte når fram, som inte kan älska som de vill, som medvetet och omedvetet sårar varandra. Ångest. Futtighet. Meningslöshet.

Jag har haft mitt exemplar i några år men aldrig egentligen tittat på det. Det är tryckt 1968 (tjugo år efter att Bränt barn först gavs ut och fjorton år efter Dagermans självmord) som en månadsbok för Bokklubben Vår bok. När jag nu läste baksidetexten fick den mig att undra vilka stackars läsare man egentligen försökte lura: Realistisk roman från ett arbetarhem uppe på Söder – om ynglingens kärlek till den mogna kvinnan. På fliken på skyddsomslagets insida finns ytterligare en text om boken, som inleds med: En bok om den farliga leken med kärleken, om bedrägeriets olika former och inte minst om generationsmotsättningarna. Den tjugoårige Bengts kärlek till en fyrtioårig kvinna återges med artistisk finess, och människoskildringen i övrigt är intensiv och rikt fasetterad.

Uppfattningen – och uppskattningen – av en bok formas alltid delvis utifrån de förväntningar man hade när man började läsa den. Jag tycker synd om alla som plockade upp Bränt barn i tron att någonting riktigt romantiskt (eller kanske vad som brukar benämnas som tantsnuskliknande) skulle finnas mellan pärmarna.

Favoritbokhandelsnamn

Libreria Fahrenheit 451. Taget från en bok där man bränner böcker och vars titel är hämtad från den temperatur där papper självantänder.

Vertigo och Kulturrådet

Vertigo är inte ett förlag vars utgivning jag tycker känns överdrivet intressant (med vissa notabla undantag). Lite för mycket skällande för skällandets egen skull och generellt helt enkelt inte ämnen som intresserar mig. Det gäller även den här gången. Det här kan bli kul ändå.